Tåghype

För första gången på länge ska jag ut och åka lite tåg igen. Och såklart hypar jag det onödigt mycket, funderar på tågläsning och inbillar mig att jag ska hinna läsa minst tre romaner och kanske rentav skriva en egen under de drygt tre timmar jag sammanlagt ska sitta på tåget tur retur.

Men ändå. Visst är det något speciellt med tågläsning? (Såvida man inte är åksjuk såklart.) Den ultimata läsningen för tågromantikern (och alla andra för delen) är Jenny Diskis Främling på tåg. Läs och vik hundöron, den här gången har ni min välsignelse!

Påminnelse

Om söndagar brukar det vara ganska tyst här i bloggosfären. Har du ändå hittat hit tycker jag att du kan klicka vidare till Söderströms bokcirkel där vi diskuterar pärmen, vågtemat och annat viktigt i Hannele Mikaela Taivassalos bok Åh, kom och se här!

Håll er till er genre

Ett litet snedsprång av Denise Rudberg XXX

Denise Rudberg lanserar här en ny genre som hon kallar elegant crime. Det innebär mord och andra deckargåtor, men i de Rudbergska miljöerna, överklassen på Östermalm och andra dyra Stockholmsområden. Huvudperson är Marianne Jidhoff, nybliven änka efter en inte alldeles trevlig man. Hon övertalas att återgå till sitt jobb som åklagarsekreterare i samband med det brutala mordet på en finansman på Östermalm, och så får man följa dels hennes jobb, dels några polisers och hemmafruars liv. På jobbet och i vardagen, precis som det brukar vara.

Men. Det här lyckas inte engagera. Jag är helt okej med lite husbeskrivningar i böcker, men då måste det göras snyggt och inte som en uppräkning av snofsiga märken för att markera överklass. Framför allt irriterar jag mig på Rudbergs sätt att handskas med sina karaktärer, hon vill dem alltför väl så det blir puttenuttigt med bullfikor och fantastiska relationer till barnen och vackra hem och problem som löser sig.

Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Författare får gärna hålla sig till sina genrer, jag förstår att det kan kännas lockande att prova på en ny genre, men det är tyvärr väldigt sällan det lyckas. Trots att jag i allmänhet undviker chick litt har jag roats av några av Rudbergs chick litt-böcker. Det är där hon är vassare, precis som Fossum, Lehtolainen och George är vassare i deckargenren. Läser Karin Alvtegens nyaste roman som bäst, även hon har bytt genre och jag hoppas på det bästa men är tyvärr lite skeptisk.

Rec.ex. från Norstedts.

Allt är bara bra tack

Höstkväll (det här var alltså igår men ingenting säger att historien inte upprepar sig ikväll) med ViLäser, té i 1984-muggen, rågbrödssmörgåsar och tända ljus. "Like" som man säger på Facebook!

(Vem förstod den litterära syftningen i rubriken? Upp med handen! Bra bok förresten, rekommenderas!)

And the Finnish vote...

Under hösten delas det ut litteraturpris till höger och vänster, men just det här priset har inte funnits tidigare. Hur kul är det inte att Breakfast Book Club har dragit igång Bokbloggarnas litteraturpris? Alla som har en bokblogg får rösta, och efter en hel del funderande har nu även jag mailat in mina nomineringar. Det blev två svenska författare och tre anglosaxiska, svåra val kan jag säga, speciellt då man är tvungen att rangordna sina egna nomineringar! Väldigt kul, nu håller jag tummarna för mina nominerade!

Om ni inte har röstat ännu kan (och bör) ni fram till den 24 oktober göra det här!

Run Julia run

Det är efter att ha läst en sådan här bok som jag skulle behöva en bokcirkel att prata med. Det finns nämligen mycket jag skulle vilja diskutera angående den här boken, mycket som inte kan sägas här med risk för spoilers. Men, ta det som ett tips ni lyckliga med bokcirkel, den här boken är ett bra val för den!

Att springa av Maria Sveland XXXX-

Emma och Julia är bästa vänner och den trista sommaren innan de börjar högstadiet får de plötsligt lite spänning(?) i livet då de stöter på Rabarbermannen, mannen som med rabarbersvaj (Svelands ord, inte mitt) går omkring med handen i skrevet och ropar glåpord efter flickorna. Emma är enda barnet och bor i lite Gilmore Girls-stil ensam med sin mamma Annika i en hyreslägenhet. Julia och hennes lillebror Erik bor i den fina sekelskiftesvillan, kuvade av sin stränga pappa och olyckligt städande mamma.

Så händer det något hemskt, något betydligt värre än Rabarbermannen, Julias ringar under ögonen blir bara mörkare och Emma förstår ingenting. Och usch vad hemskt det är även för läsaren som förstår och äcklas och vrider sig av obehag!

Men, det finns inkonsekvenser i Svelands skildring, många spår som aldrig leder någonstans. Jag blir arg på mamma Giselas agerande, på Eriks öde, på glada familjen Emma&Annikas förfall och framför allt på att detta plötsligt får ett abrupt slut, att man inte längre får följa deras historier utan att allt blir liksom hängande i luften. Varför? Förvisso är Julias berättelse den viktigaste, men som läsare blir man lurad då man fått läsa så pass mycket och sen plötsligt blir utan ett ordentligt slut.

Ändå, en gripande bok som tar tag i en, vars viktiga tema höjer boken över många av dess brister!

Rec.ex. från Norstedts.

Löst hållna ambitioner

Corpus delicti av Elias Palm XXX½

Lustigt nog utkommer det i höst två böcker med den något ovanliga titeln Corpus delicti (med den ungefärliga rättsbegreppsliga betydelsen "spåren efter ett brott"). Den andra är skriven av tyskan Juli Zeh och kommer förmodligen att recenseras här inom en överskådlig framtid. Men nu till Palms bok, en debutdeckare.

Som huvudperson har vi Ella Andersson som till min glädje tillskrivits jobbet som rättsläkare, något som i deckarvärlden fortfarande är rätt ovanligt om man bortser från Patricia Cornwells Kay Scarpetta. Författaren Elias Palm är själv rättsläkare, så därför suger jag vetgirigt i mig de medicinska detaljerna i hopp att de (för en gångs skull?) är helt korrekta. Jag hyser ett stort intresse för människokroppen, ett intresse som dock är enbart teoretiskt, någon läkare skulle det aldrig bli av mig. Men, medicinska detaljer alltså, dock sällan så groteska att mer känsliga skulle avskräckas. Fast lukten av vattenlik sätter sig tydligen extra lätt i hår och kläder...

Ella kommer från en rik men "kall" familj, hennes mångåriga förhållande med sambon Markus håller på att ta slut och till råga på allt stöter hon på ett fall som verkar vara anknutet till hennes personliga historia. På ett lite orealistiskt sätt börjar hon därför ägna en hel del tid åt en helt egen utredning (det här har vi läst förut...) och Palms ambitioner med olika spår som ska vävas samman blir lite väl löst och samtidigt orealistiskt. Ändå finns här potential, jag gillar greppet och kan bra tänka mig att läsa mer om Ella nu när Palm förhoppningsvis kommit över det svåra med att introducera en ny karaktär i den allt digrare samlingen av svenska/nordiska deckare.

Rec.ex. från Ordfront.

Förresten

Min bokbabbel-mailadress har fått spunk och börjat skicka iväg spam, jag försöker reda upp det och i värsta fall får jag väl byta adress. Under tiden, tack till er som gjort min uppmärksam på problemet och ursäkta att det kommer skumma mail! Som sagt, mailar jag er så lär ni nog förstå att det är jag, mail som ser skumma ut är tyvärr spam.

Om någon har några tips på hur man får bukt med problemet tar jag för den delen gärna emot dem!

(Åh) kom och se här

Medan jag packar upp Penguinmuggar, böcker, tépåsar och annat trevligt jag fick med mig hem från min korta men intensiva Stockholmsvistelse tycker jag att ni ska kolla in Söderströms bokcirkel på Facebook där bland annat Peppe och jag diskuterar Hannele Mikaela Taivassalos nya roman Åh, kom och se här!

Läsning utan böcker

För flera månader sedan såg jag en intressant utmaning på en engelsk bokblogg, illustrera din läsning med en bild utan böcker. Knepigt, tänkte jag, men nu har jag hittat en bild och en (cheesy!) motivering. Häng på ni också!

Föga förvånande föreställer bilden ett ljus, min andra faiblesse vid sidan av böckerna. Lågan får symbolisera min brinnande (höhö) passion för läsning, de olika "trådarna" olika genrer jag läser och så hjärtformen slutligen min kärlek till böcker och läsning. Ljuslågan speglar sig i fönsterrutan, precis som jag ibland kan spegla mig i den litteratur jag läser.

Papper papper, bara vanligt papper

Det har redan tidigare konstaterats att bokmalar förutom böcker verkar ha en förkärlek för allehanda pappersvaror. Kalendrar och häften alltså. Så även jag, om det nu är någon som har missat det. En lite konstig vurm jag har är dock amerikanska s.k. legal pads, d.v.s. vanliga anteckningsblock men med svagt gula sidor. Jag har aldrig sett ett sådant i verkligheten, för att inte tala om att ha testat en penna på det (mycket viktigt!), men ändå tror jag bestämt att det vore bra att ha ett sådant. Ni vet, sådär som att man skriver mycket smartare saker bara för att man skriver ner dem i en Moleskine...?

På tal om Moleskine, ni andra Moleskine-fantaster out there har väl inte missat fansidan Moleskinerie? Do not miss! Missa inte heller sidan Stuff White People Like:s avsnitt om Moleskines: "One of the strangest side effects has been the puzzling situation whereby a white person will sit in an independent coffee shop with a Moleskine notebook resting upon an Apple laptop." Hehe.

Jag sparar lite kaka

Ni vet känslan av att ha fått hem en Riktigt Bra Bok? Ok, du kanske inte vet att den är himlastormade bra, men allt talar för det (fina recensioner, ett omtyckt författarskap). Vad gör du?

Vanligtvis kastar jag mig över boken såklart. Innan jag fått hem den har jag troligen gått och vandrat i cirklar och intensivbevakat den i någon nätbokhandel, så att jag kastar mig över den känns som en helt naturlig följd även om man beaktar att jag är en bokhamster av stora mått. Ni vet, läser om en bok (eller flera) som jag bara känner att jag måste ha, störtsurfar in till nätbokhandeln och lägger den på önskelistan och/eller i varukorgen. Förr eller senare hittar boken hem till mig, men fram tills dess har jag garanterat hittat någon ny måste-bok. Det är alltså bland annat därför min stora bokhylla är rätt så full.

Anywhoo. Nu har jag två böcker som potentiellt kvalar in som Riktigt Bra Böcker. Till skogs av Tana French och Dark Places av Gillian Flynn. Men behold: jag sparar på dem. Dels för att Till skogs är relativt tjock, men framför allt för att jag känner att jag vill ha dem kvar. För att sprida ut läsningen av dessa fina men små författarskap. För att kunna ta till när jag vet att jag har mycket ostörd lästid framför mig, eller som motvikt efter att ha läst någonting dåligt. Ifall jag blir sjuk, ifall jag behöver tröst eller vill fira. Då kommer jag att ta ner endera boken från hyllan.

Ett nytt beteende, det här med att spara på en bok (förutom till en resa). Men det känns faktiskt lite moget. Och det är ju inte som om jag skulle råka ut för bokbrist under tiden.

Bokbabbels Nobelbingo

Sådärja! Nu vet vi då alltså att det var peruanen Mario Vargas Llosa som fick årets Nobelpris! Därför dags att spela Bokbabbels Nobelbingo som inte är svårare än så här:

Har hört talas om författaren tidigare - 1 poäng

Har en bok av författare hemma - 1 poäng

Har läst en av författarens böcker - 1 poäng

Har läst flera av författarens böcker - 1 poäng

Gissade rätt - 1 poäng

Själv fick jag 1 poäng, (har hört talas om), hur många fick du?

[utropstecken]

Jag har helt klart valt att prenumerera på rätt inredningstidning. Hus&Hem alltså, precis som senast. Nr 12/2010.

Inte riktigt som French, men nära

The Poison Tree av Erin Kelly XXXX-

En författare lik Tana French skulle Erin Kelly vara, och Boktoka och Bokhore-Helena hade läst och tokgillat. Glädjen var alltså stor då jag plötsligt upptäckte The Poison Tree i bibliotekskatalogen på nätet. Nu kan man ju tycka att det är lite lustigt att jag söker författare som skriver i samma stil som Tana French innan jag ens läst alla Frenchs böcker, men Okänt offer gjorde så stort intryck på mig att jag tänker mig att även de övriga böckerna av French är givna favoriter. Och förhoppningsvis alltså då även de böcker skrivna av författare "i French-land", som Boktoka kallar det.

Och visst finns det French-vibes i The Poison Tree. Huvudpersonen Karen, ett språkgeni i slutskedet av sina studier, som delat lägenhet med tre tennisspelande pärlörhängesflickor stöter plötsligt på skådespelarstudenten Biba i en universitetskorridor. Biba och hennes äldre bror Rex bor i ett stort halvruffigt hus (hello Okänt offer!) och framför allt Biba blir just den friska fläkt Karen har saknat i sitt liv.

"'Karen,' she said, and for the first time I loved the way my name sounded on another person's lips."

Det blir en long hot summer, den präktiga Karen vänjer sig vid en oregelbunden dygnsrytm och otaliga glas rödvin (mm, rödvin). Men, som det står på bokens omslag, "By the end of that summer, two of the would die". Berättandet med dubbel tid fungerar bra, den vuxnare Karen har en hemlighet som inte ens läsaren vet, och berättelserna välvs skickligt in i varandra. Jag tycker om språket, men fastän boken är av normallängd kommer den emellanåt att kännas lite seg. Välskriven hela tiden, men ändå lite trög. Och precis som Helena har jag svårt att förstå Karens fascination för den överdramatiska jobbiga Biba. Rex blir lite väl beskyddande i sin tur, men jag skulle välja honom flera gånger om! Mot slutet tar boken sig dock igen, de två tidsspåren får sina lösningar och jag läser fortare. Skriver Erin Kelly fler böcker kommer jag att läsa dem. Men i samma klass som Tana French tävlar hon (åtminstone ännu) inte.

Copyright

Titta, bokbloggen Bokblomma, som också är en av månadens fem bokbloggar på Bokmässans hemsida, har en kategori som heter Bokbabbel! Nu vet jag inte om jag borde känna mig extremt smickrad eller lite påtrampad? Jag var ju faktiskt först (tror jag) :P.

Uppmaning

Nu tycker jag att ni alla tar och surfar in till Göteborgs bokmässas hemsida och beskådar att Bokbabbel är en av månadens fem bokbloggar! I gott sällskap dessutom, eller vad säger ni Lyran och Paperback?

David, Kevin, Leonard

Veckans Tematrio handlar om titelmän.

1. David Copperfield av Charles Dickens. Läste den här boken flera gånger när jag var liten (både min bästa klassiker- och omläsningstid för övrigt!) och har alltid tyckt bättre om den än den mer berömda Oliver Twist av samma författare.

2. We Need to Talk About Kevin av Lionel Shriver. Blir alltid förvånad då jag upptäcker att det fortfarande finns människor som inte läst denna med rätta überhypade bok. Shriver är sjukt bra!

3. My Friend Leonard av James Frey. Fortsättningen på A Million Little Pieces, inte lika bra som den och framför allt inte lika bra som den helt fristående Bright Shiny Morning. Månne han har något nytt på kommande förresten, den gode Frey?

Knaggligt eller kritikerhyllat?

Ur havet stiger vågorna av Annika Sjögren XXX-

Rektor Louise Strandberg kontaktas av en orolig lärare som tycker att lilla Daniel i hennes klass beter sig väldigt aggressivt och lär sig långsamt. Jag får direkt Bara ett barn-vibbar och de håller i sig då historien utvecklas till en underlig mix av deckare och "vanlig" roman om livet i skolan och med ett trassligt familjeliv. Förutom Louise får vi följa hennes man Christer och hennes dotter Isabelle som alla tampas med personliga problem som författaren vill knyta ihop på väldigt osannolika sätt. Boken känns som en knagglig debut och jag blir förvånad då jag på bakpärmen läser att Sjögren tidigare gett ut två "kritikerhyllade" deckare, Där ingen vind blåser och Som glöd blir till aska. Eh? De tycks även de utspela sig i Härnösand precis som Ur havet stiger vågorna, men eftersom den sistnämnda inte innehåller någon polis eller privatdetektiv vågar jag gissa att de är fristående. Någon som läst dem?

Och omslaget då, what's up med 80-talsstuket?

Rec.ex. från Ordfront.

A nice cup of tea

Som ni märkte i dagens tidigare inlägg (vill fortfarande ha bok- och tétips förresten!) så dricker jag, precis som Boktokig (som alltså ställt denna tédrickarfråga) och många andra, té. Är alls ingen téexpert, tycker bara att det är gott (och jo, så tycker jag om att vara en del av den pittoreska bilden bok + tékopp + levande ljus och kanske filt).

Jag doppar min téboll (eller ibland -påse) i téet en väldigt kort stund, max en minut tror jag. Oftast är téet svart, ibland grönt, enstaka gånger vitt. Aldrig rött. Inget socker, ingen mjölk, ingen honung. På caféer gärna en chai latte bara den inte är för söt. Dricker helst ur Penguin-muggen (titta där har ni bok + ljus + té!) eller någon av våra Taika-muggar (finsk design, check!).

Lystring Stockholmskännare!

Fartyg åkte fram och tillbaka mellan två länder, över ett hav. Ibland åkte hon med och blev borta ett tag.

- Ur Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo

Om en vecka stiger mamma och jag av Sverigebåten och tar oss an Stockholm under några timmar. Tills dess ska jag läsa Åh, kom och se här som delvis utspelar sig på en av dessa Sverigebåtar/Finlandsfärjor för att komma i stämning. Och tills dess vill jag ha Stockholmstips: vad får vi inte missa? Var brukar ni shoppa böcker? Var finns det godaste téet och de finaste Penguinmuggarna att dricka det ur?

Anonymiteten post-bokmässa

I april skrev jag ett inlägg om anonymiteten hos bokbloggare, men eftersom det har hänt en del sen sist känner jag att det är dags för ett lite uppdaterat inlägg. Jag håller fortfarande fast vid att det för mig räcker utmärkt med ett bloggalias för att jag ska tycka mig "känna" en annan bokbloggare i den mån det behövs. Det bloggaren skriver i sin blogg och i sina kommentarer räcker för mig för att i bloggosfären kunna bilda mig en uppfattning om bloggarens läsvanor och bokpreferenser. Och man kan ju ha hur kul som helst på en fest hos Vixxtoria, känna alla andra gäster utan att veta hur de ser ut.

Sen kom då visitkorten, bloggseminariet i Helsingfors, bokmässan med bloggträffarna och bloggcaféet. Och plötsligt var jag inte alls anonym längre, retade mig snarare på att jag hamnade på bild utan länk till bloggen när Skånskan intervjuade bokbloggare. Och det var ju alldeles förfärligt roligt att träffa andra bokbloggare IRL även om det ibland var svårt att minnas deras riktiga förnamn :). Bokhororna kände vi ju alla direkt igen på bloggmiddagen, däremot är jag då alltså inte mörkhårig men relativt lätt att känna igen p.g.a. min finlandssvenska. EnligtO har tydligen börjat "läsa min blogg på finlandssvenska", den lär bli bättre så men jag är fortfarande nyfiken på hur hon gör det!

För mig har det aldrig varit ett självändamål att vara hemlig eller anonym med min bokblogg, det har dock inte känts nödvändigt att skylta med namn och/eller bild eller för den delen göra reklam om den till höger och vänster inför kompisar. Vissa bekanta utanför bokbloggosfären har förstått vem jag är antingen p.g.a. att de är smarta detektiver eller för att de följer mig på Twitter, men jag tror mig ha haft ganska bra koll på vilka de var. Det roligaste med att ha blivit lite mindre anonym har, förutom att då träffa bokbloggarna IRL, är att få kommentarer av vänner och bekanta som läst min bokblogg utan att ha vetat att det var jag som stod bakom den. Det känns fint.

Hur tänker ni kring er anonymitet eller icke-anonymitet?

Del ett av sex

Min kamp av Karl Ove Knausgård XXXX

Jaha. Då har jag läst den då. Bokhöstens absolut största snackis, hypad inte minst av mig själv. Tack och lov är den bra, annars hade jag varit grymt besviken, men det här årets största läsupplevelse blev den nog inte. Det här är berättelsen lite om skrivarnuet, men framför allt om barndomen och tonåren och så tiden efter faderns död, där Karl Ove och storebrodern Yngve städar upp i det hus fadern och farmodern bott de senaste åren, bland skräp och skit och ruttnande(!) kläder, en "virrig" farmoder som kissar på sig och verkar rädd för att Karl Ove och Yngve också ska dricka alkohol. Hur bröderna i barndomen fick tassa omkring hemma för att inte väcka faderns vrede, hur romanskrivandet ändå blir ett sätt att söka faderns bekräftelse. Det fungerar, berättandet, och jag känner en viss lust att hetsläsa de kommande delarna. Men icke, tvåan kommer på svenska senvåren 2011, så tills dess får jag förlusta mig med andra böcker.

Den stora frågan förutom hur tvåan är innehållsmässigt är hur Norstedts kommer att lösa omslagsfrågan. Här har de nämligen inte lyckats alls, och var är siffran 1 som visar att det kommer fler? Va?

Nu håller vi tummarna för en regnig höst

För övrigt söker jag tips på var jag kan gömma mina böcker så att fästmannen inte svimmar när han kommer hem (och då är han ändå både snäll och härdad). Den här mastodonthögen är nämligen endast recensionsexemplar, lägg så till informationen att jag besökte bokmässan i Göteborg och att finska Adlibris hade gratis frakt för studerande under augusti och september och ni får en väldigt bokfylld ekvation.

Hala näckrosrötter

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher XXXX-

Det ligger en pojke och flyter i vattnet. Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten. Så börjar Axmachers roman, och det blir inte speciellt mycket muntrare efter det. Jag håller med blurben på pocketomslaget om att det är en säker romandebut, samtidigt som romanen är lite svårgripbar, lika hal som näckrosornas slemmiga rötter. Clara med sitt brinnande röda hår, så olik alla andra i sin familj att de skämtar om att de hittat henne på gatan. Clara som har ett hjärtfel som rättats till, men som fortfarande ger henne fantomsmärtor. Hennes syskon Lotta och Marcus som tänker så lika att de ibland inte behöver prata, som stänger ut Clara och som kastar sten på Olle som klättrar längs stenväggen. Syskonens mamma, vars dagbok hittas och hemliga "Australienresa" avslöjas. Och så äldre generationer av familjen Lancken, sorgsna, ondskefulla.

Det är en fin bok, Näckrosbarnen, hemsk och lite hal, men fin.