Goddag mrs Goodman!

Arcadia Falls av Carol Goodman XXX½

Meg Rosenthal har förlorat sin make och nästan alla sina pengar, så hon tar sin tonåriga dotter Sally under armen och flyr för att hitta en nystart. I upstate New York har Meg fått jobb på internatskolan (åh!) Arcadia School i pittoreska Arcadia Falls. Tänk djupa skogar, höga berg och virvlande vatten. Meg ska undervisa i folklore och litteratur, något hon själv forskar i, och Arcadia School som ursprungligen fungerade som ett slags tillflyktort för New Yorks konstnärliga societet låter som ett helt perfekt ställe för henne. Tyvärr är det inte riktigt det - en av skolans elever försvinner under firandet av höstens intågande, och det är startskottet för en hel radda mystiska händelser.

Lite överdrivet blir det nog, med de invävda sagospåren och allt rännande i en beckmörk skog. Men precis som boktipsaren - ni kan säkert gissa vem - många gånger bedyrat, faller man pladask för miljön. Jag menar, vem kan tacka nej till akaporrdoftande och natursköna miljöer på U.S.A.s östkust? Va?

Lyckans mig då, som har The Ghost Orchid och The Lake of Dead Languages olästa i hyllan. Plus de mera fantasydoftande Black Swan Rising (skriven tillsammans med maken under pseudonymen Lee Carroll) och Incubus på Kindle/i samma hylla. Jag tror att Goodman inte är en författare man ska överdosera p.g.a. de rätt likartade miljöer hon rör sig i, men jag myser vid tanken på att ha de här böckerna hemma, att veta att de finns bara en armsträckning ifrån när jag känner att jag vill besöka Goodman-land igen.

Whatever (You Love)

Whatever You Love av Louise Doughty XXX+

Laura förlorar sin nioåriga dotter i en hit-and-run-olycka. Parallellt med berättelsen om hur Laura hamnade i den situation hon är nu - mamma med en man som lämnade henne för en annan kvinna - skrivs berättelsen om hur Laura börjar nysta i fallet för att hitta ett sätt att ta ut sin hämnd. Har hon förlorat något kärt ska även mannen som orsakade olyckan göra det.

Ja, uppbyggnaden låter ju helt lovande, men jag tycker faktiskt det blir lite jolmigt. Det kommer aldrig igång. Och ja, dels fungerar det jolmiga som en beskrivning av Lauras psykiska mående, men jag vill inte undra hur långt det är kvar av en bok när jag läser. Dessutom blir slutet rätt kort där författaren väljer att hastigt och lustigt knyta ihop trådarna något sånär. Njaa.

Helena var betydligt mer positivt inställd till boken än jag, medan Reading Matters verkar vara inne på samma tankebanor som jag själv. Där läser jag också att boken jämförs med Deceptions, d.v.s. en annan av böckerna jag har lånat på biblioteket. Deceptions verkar dock ha fått ett bättre betyg, bra där! Får undersöka och återkomma!

Tre romaner i en?

Viskleken av Arne Dahl XXX½

A-gruppen finns inte längre, men i stället har det bildats en topphemlig operativ enhet inom Europol, Opcop, och knutna till den hittar vi gamla bekanat såsom Paul Hjelm, Arto Söderstedt, Sara Svenhagen, Jorge Chavez och några andra. Plus en massa nya namn också, vassa poliser från Europas alla hörn. Under en demonstration i London får en av poliserna en obegriplig kinesisk fras viskad i örat innan kinesen dör. I Sverige googlas det på barnporr och hittas maffiakontakter, och tillbaka i London hittas en kvinna hittas mördad och konstrikt upphängd, som ett konstverk, och med ett hemligt meddelande upptryckt i ändtarmen.

Nej, Arne Dahl sparar minsann inte på krutet när han påbörjar sin nya tänkta kvartett, och med så många ingredienser redan under första boken undrar jag vad han har sparat till de tre övriga. Visst, Europa är större än Sverige, så den globala faktorn får Dahl med genom den stora geografiska spridningen, men kombinationen av det och en massa nya namn gör att boken helt enkelt blir lite för tung. Till min glädje känner man fortfarande igen Dahls säregna berättarstil, men drygt 500 sidor av diverse brott och brottsutredare blir lite för mycket faktiskt. Jag kommer naturligtvis att läsa vidare i den tänkta kvartetten, men det med förhoppningen att Dahl hittar tillbaka till sitt berättande då det var som vassast.

Min första Maria Lang

Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang XXX½

Litteraturhistorikern Puck Ekstedt får en inbjudan att tillbringa sommaren på en ö i Bergslagen, och hon beger sig dit glad i hågen över att få hänga på en sportstuga med en mängd andra akademiker. Väl framme blir stämningen dock snabbt tryckt och ansträngd då det dyker upp objudna gäster som orsakar spänningar - sexuella och svartsjuka - i den sommarvarma luften. Att Puck sedan under en promenad över ön - som verkar innehålla allt från ljuva sandstränder till de mörkaste skogar och brantaste stup - snubblar över ett lik under en gran gör ju stämningen minst sagt jobbig. Puck och historikern Einar Bure, som jag på efternamnet förstår kommer att bli Pucks make i framtida böcker, börjar nysta i fallet med hjälp av kriminalkommissarie Christer Wijk som importeras till ön. Där har vi sedan upplägget med det låsta rummet i äkta Tio små negerpojkar-anda, och en annan Christie-typisk aspekt är Wijks slutplädering för en samlad salong à la Poirot då gåtan är löst. Tydligen är detta ett återkommande fenomen, vet Maria Lang-experten Helena berätta i sin forna blogg TGLLT. Jag minns också att nämnda Hercule Poirot en gång använde ett bridgespel för att lösa en mordgåta, så där prickar jag in ytterligare en likhet.

Jag är ett stort Poirot-fan, så dessa tidstypiska(?) Christie-aspekter tilltalar mig. Det gör även ön och sjön och den heta sommaren, och som ni kanske noterade har jag redan reserverat nästa Puck/Lang-bok på biblioteket. Det säger väl en hel del?

Missa förresten inte Fiktiviteters Maria Lang-kalender! Och kolla gärna in Dark Places-Helenas doktorsavhandling blogginlägg om Langs författarskap i allmänhet och denna bok i synnerhet.

Esbodeckare med internationella ingredienser

Minne tytöt kadonneet av Leena Lehtolainen XXX½

Jag har läst om mördare i så gott som alla svenska städer och obygder, så ibland kan det vara riktigt trevligt att läsa om (fiktiva!) skurkar i egna hemtrakter. (I Åke Edwardsons Winter-deckare som utspelar sig i Göteborg kunde jag i och för sig känna igen vissa gatunamn, men den serien är läst av mig och dessutom begravd av författaren nu.) Nu läser jag förvisso, som jag redan outade på Bibliofilerna, väldigt lite på finska nuförtiden, men jag tror ändå att Leena Lehtolainen är en av få (den enda?) som skriver om min hemstad Esbo. Så går det när man är grannstad till Huvudstaden.

Anywhoo, Esbo är alltså miljön ifall det var någon som missade det, och Maria Kallio har kommit tillbaka från ett uppdrag i Afghanistan(!) och får väl hemma igen uppdraget att leda en liten specialgrupp inom polisen. Som första fall tar de sig an en mystisk serie försvinnanden, icke-myndiga muslimska invandrarflickor som inte dykt upp i skolan. Knappt har de hunnit bekanta sig med fallet förrän en ung muslimsk flicka hittas strypt i en snödriva.

Minne tytöt kadonneet är den elfte boken om Maria Kallio. Den första utkom 1993, och man märker sannerligen samhällets förändringar genom dessa böcker. Kallios dotter Iida är nu tonåring, det surfas såklart på nätet och plötsligt är "hedersmord" en brottsrubricering som Kallio&co eventuellt tvingas ta ställning till. Maria Kallio - som till min glädje kan svenska - behöver ständigt anlita en massa tolkar för att förhöra människor vars modersmål är exempelvis persiska, och hon besöker stora hyreshöghus där grannarna bryter på all världens dialekter. Finland ser inte ut som det gjorde 1993, och det ska även avspeglas i litteraturen. Att en del av poliserna sedan går omkring och muttrar fördomar om såväl finlandssvenskar som invandrare är bara ledsamt.

Men. Att Esbo blivit mer internationellt och heterogent får och bör gärna avspeglas i Lehtolainens böcker. Däremot blir jag lite skeptisk till det här Afghanistan-spåret. Jo, världen är mer global och kanske skickas Esbopoliser till Afghanistan för att utbilda kvinnliga poliser. Men när en av Kallios överordnade från Afghanistan-tiden kommer med sina konspirationsteorier som Kallio och läsaren inte vet hur de ska förhålla sig till blir jag lite trött. Det känns för amerikanskt och går inte ihop med det jag sökte. Nämligen Maria Kallio som åker Esbobussar och badar bastu med sin man.

Rosentaggar

The Sick Rose av Erin Kelly XXX½

Om en rosenbuske dör är jorden där den vuxit förstörd, planterar du en ny rosenbuske där kommer den också att dö. Det berättar Louisa, trädgårdsmästaren som flytt från en obehaglig händelse i London och som nu restaurerar en gammal trädgård långt från alla storstäder. Paul hjälper henne med restaurerandet, då han också tvingas fly från sin bakgrund efter att ha bevittnat sin barndoms beskyddare begå ett allvarligt brott.

As with finishing a book or stepping out of the cinema into daylight, the real world was always less real than the one she'd left behind.

I trädgården invid denna "crumbling Elizabethan mansion" finner Louisa och Paul då (såklart) varandra, men precis som i William Blakes dikt som boken lånat sin titel av, förstår man att de unga (nåväl, Louisa är faktiskt rätt mycket äldre än Paul) tu inte kommer att kunna ha en helt oförstörd dans på rosor (höhö). Att deras förflutna kan komma ikapp dem även om de bökar i myllan långt borta från storstaden.

Erin Kelly är en bekantskap från förra hösten då jag läste thrillern med - också den! - en växtrelaterad titel, The Poison Tree. I The Sick Rose använder sig Kelly av ett liknande berättartekniskt grepp med tillbakablickar och nutid, men tyvärr känner jag att debuten nog förblir den starkare boken av dessa två. Visst hejar jag på den något påtrampade Paul och förundrar mig till en början över hur Louisa kan ha blivit så traumatiserad av sin första älskare, men sådär hundraprocentigt engagerad blir jag aldrig. Inte heller glimmar språket till på samma sätt som i debuten, men jag håller tummarna för att Kelly hittar tillbaka till det.

Månadssummering juni 2011

John Ajvide Lindqvist - Tjärven

Sarah Gardner Borden - Games to Play After Dark

Christoffer Carlsson - Den enögda kaninen
Gayle Forman - Om jag stannar
Carol Goodman - Arcadia Falls
Rosamund Lupton - Afterwards
Leena Lehtolainen - Minne tytöt kadonneet
Erin Kelly - The Sick Rose

Liv Strömquist - Prins Charles känsla

Sarah Winman - When God Was a Rabbit

Antal böcker på finska/engelska: 1/5

Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 1
Antal tegelstenar: 0
Antal böcker lästa på Kindlen: 2
Sammanlagt antal: 10

Månadens bästa: Tjärven!

Månadens sämsta: Att det krävdes intensivt utläsande i slutet av månaden för att få upp antalet lästa böcker till ett tvåsiffrigt tal.
Månadens överraskning: Hälften av böckerna var på engelska och en dessutom på finska. Internationellt!

Månadens besvikelse: Varken Gardner Borden, Carlsson eller Lupton motsvarade mina förväntningar. Buu.

Fotnot: Halva året har gått och jag har läst 68 böcker. Bra men inte fantastiskt. Vad har ni hunnit med? (Och vadå kvalitet framom kvantitet? :P)

Kaninbok #2

When God Was a Rabbit av Sarah Winman XXXX-

I divided my life into two parts, not really a Before and After, more as if they are bookends, holding together flaccid years of empty musings, years of the late adolescent or the twentysomething whose coat of adulthood simply does not fit.

Essex och 70-tal. Elly undrar i skolan om Jesus var ett misstag precis som hon, och hon döper sin lilla kanin till god med litet G. Man får följa Elly, hennes fina storebror Joe och hennes hippieföräldrar som plötsligt blir rika. Det här är en annorlunda skildring, mycket varmhjärtad och med ett originellt och lite poetiskt språk. Ibland tappar jag koncentrationen, men jag vill hela tiden läsa vidare, veta hur det går för Elly och Joe och Ellys vän Jenny Penny som flyttar bort men lovar att de ska ses igen någon dag.

Those were the sole moments that gave away his age; chinks in the armour of our eternal boy.

En fin detalj är också de små "underverk" som sker under bokens lopp. Sällan något jättestort och pompöst, snarare små men otroliga grejer. Lite magiskt nästan.

Bättre kan du Rosamund!

Afterwards av Rosamund Lupton XXX

Jag tyckte om Luptons Sister och hoppade därför på den här boken då den överraskande utkom för några veckor sedan, direkt i pocket dessutom. Den här gången handlar det om en mordbrand, där det sätts eld på en skolbyggnad under skolans sportdag och Grace rusar in i byggnaden för att rädda sin dotter Jenny som tillfälligt jobbat som skolans hälsovårdare. Jenny skadas allvarligt av branden och Grace bestämmer sig för att ta reda på vem som ligger bakom den.

Jag var redan en aning skeptisk till romanens upplägg och tyckte väl inte att det lät sådär galet fascinerande. När jag sedan under läsningen upptäckte att både Grace och Jenny tydligen svävar omkring på sjukhuset som någonslags andar blev jag ännu mer tveksam. Ja, det funkade i Gayle Formans bok, men den var för det första kort och för det andra inte en thriller. Visst är det ju ett lite annorlunda grepp för en thriller, men när det främst består av att Grace "tjuvlyssnar" vid dörrar eller smiter med i polisbilen för små utflykter från sjukhuset, nej då fungerar det nog inte. Speciellt inte i över 450 sidor... Synd!

Om hon stannar

Om jag stannar av Gayle Forman XXXX

Jag hade mig veterligen aldrig tidigare hört talas om Gayle Forman tidigare, men så nämndes hon inom en kort tidsperiod i positiva ordalag här och här (obs, här skrivs det om andra boken!). Klickade mig sedan in i biblioteksdatabasen, och svårare än så var det inte.

Mia är sjutton år, spelar cello men är ändå ihop med en cool pojkvän som spelar i ett framgångsrikt band. Hon har aningen knäppa men fina föräldrar och en glad lite lillebror. En dag är familjen ute och åker bil och råkar ut för en fruktansvärd olycka. Beethoven fortsätter att spela i bilens CD-spelare, men Mias föräldrar omkommer och själv betraktar hon sin kropp utifrån. Hennes kropp ligger på intensiven och henne släkt och vänner sitter i väntrummet utanför. Och Mia funderar tillbaka på sitt liv.

Det låter platt när jag försöker beskriva det, men det är fint och varmt och rörande. Jag gillar Mia, jag gillar hennes familj och att hennes pojkvän Adam och bästa vän Kim kan mötas i sin oro över Mia. Det här är fint.

Glesbygd noir

Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson XXX+

David studerar filosofi i Stockholm, men till sommaren återvänder han till sin hembygd, det lilla (fiktiva) samhället Dalen där man inte behöver efternamn eftersom alla känner alla. I utkanten av detta samhälle har hans vänner hittat ett övergivet hus, och i detta hus förvarar de även stöldgods från diverse inbrott de begått i trakten. Inbrotten i sig gör invånarna i Dalen väldigt oroliga till mods, och när sedan den gamle skolbusschauffören försvinner börjar ryktena florera.

Jag har svårt att komma fram till vad jag egentligen tycker om den här boken. Dels gillar jag det öde huset och ungdomarna som hänger där - very Okänt offer och i förlängningen såklart även Den hemliga historien som jag dock ännu inte - gasp! - har läst. De loja sommarkvällarna med grillning och öldrickande, simturerna i det svala sjövattnet, de små spänningarna, brytningarna, mellan gruppmedlemmarna. Samtidigt kan jag irritera mig på att de verkar ta allting så otroligt lugnt, rentav apatiskt. Oj, här har vi ett hus fullt av stöldgods. Oj, tänk om någon börjar misstänka oss för den gamle gubbens försvinnande. Äh, strunt i det, låt oss röka på och/eller ha lite sex i stället.

Ändå ligger Carlssons skicklighet definitivt i skildrandet av den allmänt loja stämningen, man känner sommarvärmen, regnet, den sömniga småstaden. När det sedan dyker upp gangster-element à la Snabba cash blir jag sur och tycker att Carlsson borde ha hållit sig till det han kan.

Delade känslor som sagt.

Rec.ex. av Piratförlaget.

Splatter i skärgården

Tjärven av John Ajvide Lindqvist XXXX+

Avgångsklass -86 samlas för att fira midsommar på fyrön Tjärven i yttersta havsbandet, nära Åland. Grillen är med, likaså alkoholen, men de har inte tillbringat många minuter på ön förrän det börjar hända obehagligheter.

Usch. Det här är en obehaglig bok. Det låsta rummet-fenomenet kombinerat med extremt beskrivande detaljer såsom hjärnsubstans och sjöfåglar som drar i ögonlock gör att jag väljer bort boken som kvällsläsning. Ändå är jag hela tiden fylld av en känsla av att jag vill läsa mera. Det är tätt, det är välskrivet, det är spännande. Jag gillar hur Ajvide Lindqvst gestaltar sina karaktärer, de gamla klasskamraterna. Jag gillar att jag kan hänga med hans referenser (Modern Talking och mumintrollen). Och så gillar jag att vår sommarstuag ligger vid en sjö och inte vid havet...

Tjärven finns endast tillgänglig som e-bok och ljudbok. Jag köpte min e-bok i PDF-format och fick den lätt inmeckad på Kindlen. Det är dock en märkbar skillnad att läsa en icke-Kindleanpassad bok på läsplattan då texten fyller endast halva rutan och är väldigt väldigt liten. Visst kan man förstora texten, men då tappar man bort en del av raden och får trixa av och an. Fick i stället läsa med glasögonen på och Kindle nära ansiktet. Som tur var Tjärven värd allt besvär, men i fortsättningen är det nog endast böcker från Amazon jag vill läsa på Kindlen. Iofs helt som jag hade tänkt från början alltså. Och det bör noteras att jag ändå föredrog att läsa pytteliten stil från Kindlen än från ett PDF-dokument på datorn.

Sweet Valley revisited

Sweet Valley Confidential av Francine Pascal

Jaha hörni, Sweet Valley-recensionen ni har väntat på alltså. Vad kan jag säga, det var en underlig läsning. Jag är äldre, tvillingarna är äldre, och tiderna är annorlunda. Man går liksom inte runt i lila collegetröjor längre. I stället har åtminstone Jessica både Facebook och Twitter, och det känns helt konstigt och fel.

I min startrapport avslöjade jag att Bruce Patman blivit snäll. Annat har också hänt, och ibland känns det som om Francine Pascal verkligen funderat alla sorters "öden" som kan hända människor. Skilsmässa, cancer, homosexualitet, död (obs att jag inte betraktar homosexualitet som ett öde). Och visst vill vi ju läsa om gamla bekanta namn: Winston, Steven, Lila, Ken, Enid. Upplägget känns dock väldigt skumt där vi först får följa respektive tvilling (och ibland Todd) i nutid, för att sedan göra tillbakahopp till signifikanta scener in the past. Jag vill också protestera mot det här med att Elisabeth och Todd skulle ha fått upp ögonen för varandra först i high school, jag tror att de rentav kysste varandra en bit in i Tvillingarna-serien då de var tolv!

Epilogen är tillägnad alla gamla Sweet Valley-fans, och det är ju rätt trevligt. Varför vi där sedan måste få en extra genomgång över allas livsöden förstår jag inte, efter trehundra sidor vet vi ju redan vad tvillingarna och deras vänner haft för sig.

Slutkommentaren blir alltså att det här är rätt taffligt, men det hade jag å andra sidan förväntat mig. Alla Sweet Valley- fans får själv bestämma om de vill förvara sin kaliforniska idyllstad i ett rosaskimrande minne eller om de, likt jag själv, är nyfikna och för en dryg femma vill veta vem som gifte sig med vem.

Uppdaterat: Helena publicerade sin recension nästan samtidigt. Klicka dit för en mer besviken recension och det fantastiska citatet "boken som gett skämskudden ett ansikte för 2010-talet"!

Vindlande historia

Det stora huset av Nicole Krauss XXX½

Det är inte en helt lätt historia Krauss väver fram i sin nya roman. Fyra människor, olika tidsperioder, olika städer (Budapest, London, New York, Jerusalem...). Jag är imponerad över hur hon får det att gå ihop, även om det mastiga romanbygget ibland känns en aning framtungt. Det är ändå en trevlig läsning, denna berättelse som kretsar kring ett jättelikt skrivbord med en låst låda. Om relationer mellan älskande, mellan syskon och mellan fäder och söner.

Det känns intelligent och bra jo, men som Bokmania också påpekar, betydligt kyligare än Kärlekens historia. Var är alla de fina citaten jag vill skriva upp? Samtidigt vill jag ändå understryka att Det stora huset känns betydligt mer lik Kärlekens historia än den lite trista Man utan minne.

Månadssummering maj 2011

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln

Roy Jacobsen - Underbarn

Charlaine Harris - Dead Reckoning

Jandy Nelson - Himlen börjar här

Allison Pearson - Jag tror jag älskar dig

Nicole Krauss - Det stora huset

Anna Jansson - Alkemins eviga eld

Sara Hansson - Vi håller på med en viktig grej

Laura Lippman - Life Sentences

Mari Jungstedt - Det fjärde offret

Sanne Näsling - Kapitulera omedelbart eller dö

Jo Nesbö - Djävulsstjärnan

Karl Ove Knausgård - Min kamp 2

Francine Pascal - Sweet Valley Confidential

Antal böcker på finska/engelska: 0/3

Antal novellsamlingar: 0

Antal ungdomsböcker: 3

Antal graphic novels: 1

Antal tegelstenar: 2. Cirkeln och Min kamp 2.

Antal böcker lästa på Kindlen: 2

Sammanlagt antal: 14

Månadens bästa: Kanske Cirkeln då, men det blev många riktigt bra!

Månadens sämsta: Det blev en bra månad det här. Sämst blir kanske Anna Jansson.

Månadens överraskning: Att det blev så många och så bra böcker. Yay!

Månadens besvikelse: Egentligen inga besvikelser. Härligt!

Rån, mord och motorcykelklubbar

Det fjärde offret av Mari Jungstedt XXX½

En sommarmorgon sker det ett väpnat rån mot en värdetransport i en liten tätort på Gotland. Rånarna kommer undan, en liten flicka skadas allvarligt och polisen kopplas naturligtvis in. Hela den gamla vanliga Jungstedt-paletten med kommissarie Anders Knutas i spetsen finns med, och bra är väl det. Jag har dock fortfarande svårt att svälja journalisten Johan Bergs roll i böckerna - alltid är han jämsides med poliserna om inte före, och det känns fånigt när han och poliserna, som faktiskt har alla dokument ur utredningen till handa, får snilleblixtar kring fallet precis samtidigt.

I övrigt är det här precis den mysrysiga sommardeckare den ger sig ut att vara, och jag läser den snabbt, är nöjd med det jag fått. Lite väl tidigt kommer jag på vem mördaren är, och om man är mer uppmärksam än jag hade man garanterat kunna komma på det ännu tidigare. Den stora spänningen för mig ligger därför snarare i att läsa om kommissarie Knutas ska erkänna sina känslor för kollegan Karin Jacobsson för sig själv, och om han ska göra något åt dem.

Rec.ex. från Bonniers.

#knauskärlek

Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård XXXX

Mm, Knausgård skrev jag häromdagen på Twitter och fick genast ivrig respons av Calliope och Ord och inga visor som också höll på att läsa Min kamp 2. Och visst fortsätter han att fascinera, den gode Karl Ove. Tiden böljar fram och tillbaka som vågor, men huvudsakligen rör vi oss i hans liv som småbarnspappa i Stockholm och Malmö med täta (och långa) tillbakablickar till tiden då han lämnade Bergen och flyttade till Stockholm där han träffade sina barns mamma, Linda.

I början, under en väldigt lång beskrivning av ett barnkalas där Karl Ove springer av och an mellan köket och vardagsrummet, undrar jag om det här ska bli för tradigt, för detaljerat. I bakhuvudet pågår samtidigt den lilla funderingen om det här är en självbiografi eller inte - vem kan komma ihåg allting sådär detaljerat? Inte Knausgård i alla fall, för senare i boken konstateras det att han har dåligt minne. Jag väljer i alla fall att läsa det hela som en roman med självbiografiska inslag, och under Knausgårds många besök i bokhandlar och antikvariat får jag Lars Norén-vibbar.

Men visst är det bra. Och fascinerande hur han trollbinder läsaren med sina beskrivningar av ett ganska vanligt vardagsliv. Är det just det som fascinerar? Ibland är han brutalt ärlig, och jag undrar vad hans sambo tyckt om att han hängt ut hennes mentala problem, deras gräl och hans totala frustration över att vara hemma med deras första dotter Vanja. Jag kan finna det lite

konstigt att barnkalas och tivolibesök beskrivs in i minsta toalettbesök samtidigt som flytten/flykten från ex-hustrun Tonje nämns med några meningar. Samtidigt tänker jag att han kanske ska återkomma till det, tidslinjen i och mellan böckerna är nämligen inte rak.

Tvåans omslag är på grund av den himmelsblåa färgen betydligt snyggare än den orangefärgade ettan (och inte bara därför att det matchar mina Kivi-ljuslyktor). Jag tycker fortfarande att de norska versionerna är tio gånger snyggare, men jag gillar att ha en påbörjad Knausgård-serie stående där i bokhyllan! To be continued liksom.

Rec.ex. från Norstedts.

Anna och alkemin

Alkemins eviga eld av Anna Jansson XXX-

Glaskonstnären Justus Hartman, Maria Werns chef Tomas Hartmans farbror är försvunnnen. Tomas har inte talat med sin farbror på fyrtio år p.g.a. ett gräl i det förflutna, men då farbroden försvinner spårlöst från sjukhuset är det till Tomas man ringer eftersom han står listad som Justus närmaste anhörig. Maria Wern leder spaningen efter glaskonstnären, och då hon som ett steg i utredningen befinner sig på Kosta Boda Art Hotel hittar hon ett lik i en glaskista i swimmingpoolen, som en makaber konstinstallation.

Men. Det blir rätt taffligt faktiskt. Jag tycker att Anna Jansson som redan skrivit över tio deckare borde vara bättre på att föra intrigen framåt. Nu blir det långa onaturliga dialoger där människor berättar saker som är mer eller mindre relevanta för handlingen. Att lära sig lite om alkemi under bokens gång vore helt trevligt, men nu blir det långa haranger om svavel och kisel och silvertråd och jag orkar inte engagera mig. Även Maria Werns privatliv känns konstigt beskrivet, hon har dumpat sina barn hos sina föräldrar för flera veckor och så tycker hon det är mysigt att en man håller henne om axlarna samtidigt som det vore för mycket om han höll henne i handen. Eeh, okej.

Rec.ex. från Norstedts.

Alkoholist och antihjälte

Djävulsstjärnan av Jo Nesbö XXXX+

Av ingen särskild anledning alls gick det så att jag läste de första delarna i Nesbös Harry Hole-serie, och sedan senare de två senaste. Djävulsstjärnan och Frälsaren hade jag dock ännu olästa, och en dag då jag fick ett plötsligt Nesbö-sug kändes det riktigt trevligt. Och åh! Nu önskar jag att jag hade mer än bara Frälsaren kvar oläst. För visst är de bra, Nesbös deckare om alkoholisten och antihjälten Harry Hole.

I Djävulsstjärnan är det hett i Oslo, och eftersom alla andra poliser är på semester tvingas Harry jobba tillsammans med sin gamla nemesis, polisen Tom Waaler. Fallet de utreder är en kvinna som hittas mördad med en stjärnformad diamant under ögonlocket - och sedan lite senare en till. Det är högt tempo, jag gillar de lite Criminal Minds-liknande aspekterna och de oväntade svängningarna i berättelsen. Ändå känns det som om jag skulle känna Nesbös skrivsätt vid det här laget - jag förväntar mig att bli överraskad även om jag inte vet hur. Och Harry Hole är nog allt ganska irriterande ibland. Men: ge mig mera! Från Piratförlaget hörs det viskningar om en ny (översatt) bok någongång under 2012, men visst känns det långt dit! Nu ä frågan om jag ska fortsätta hetsläsa Frälsaren eller försöka suga på karamellen så länge som möjligt.

Intensiv och fantastisk

Himlen börjar här av Jandy Nelson XXXX+

Lennie är 17 år då hennes storasyster Bailey dör av en hjärtattack. Kvar blir en halv Lennie som skriver dikter som hon gömmer överallt (under stenar, i biblioteksböcker, bland Baileys kläder). Lennie bor med sin mormor och morbror, hon spelar klarinett och hon hänger inte lika mycket med sin bästis längre eftersom bästisen helt enkelt inte precis förlorat en syster, en själsfrände.

"Det kan du aldrig gissa", säger jag. "Och det kan faktiskt inte jag heller. Mormor tycker om att stoppa ner allt möjligt till lunch åt oss - åt mig. Jag vet aldrig vad det blir: lyrik, blommor, några knappar. Hon har visst glömt bort vad en lunchpåse egentligen är till för."

"Eller så tycker hon att det finns andra sorters näring som är viktigare."

Men så börjar Joe Fontaine, den nya killen, i skolan och i skolorkestern, och livet blir åtminstone lite lite gladare igen. Ända tills Baileys pojkvän Toby börjar hänga allt mer hemma hos Lennies familj och gör allting komplicerat.

Vilken fin bok alltså! Intensiv och vacker, man faller totalt för den värld Nelson bygger upp. Karaktärerna, det faktum att Lennie älskar Svindlande höjder, hennes små dikter hon gömmer överallt. Läs!

(Och jo, det var alltså Gilla böcker som var förlaget igen. Mycket imponerande utgivning, vad annat kan man säga?)