Då jag startade den här bokbloggen valde jag ett alias för att jag inte tyckte att det var relevant med mitt riktiga namn i just det här sammanhanget. Då var bokbloggarna i och för sig inte lika många heller, men vad man hette eller hur man såg ut på riktigt var och är fortfarande inte det relevanta, det viktiga är att man är intresserad av böcker och litteratur! Man kan kanske tänka att det är fegt att dölja sig bakom ett alias, att man inte vågar stå för sina åsikter. Det håller jag dock inte med om - aliaset står ju för åsikterna, och vad du tycker och hur du beter dig syns såväl i din blogg som i andras kommentarsfält. Till min glädje har jag ju kunnat konstatera att bokbloggosfären är ett varmhjärtat gäng, ingenting att vara rädd för :). Följer man mig på Twitter eller har annars bara ögonen med sig har man kanske lyckats lista ut åtminstone en del av mitt namn, och det bjuder jag på ;).
Träffas man sedan IRL blir saken plötsligt en annan. Än så länge har jag inte träffat någon bokbloggare IRL förutom Maria i ett helt annat sammanhang, men jag skulle gärna göra det, om jag får flytta till Stockholm eller ifall jag hittar ner till bokmässan i Göteborg. Då är situationen dock jämbördig - alla ser ju varandras personer bakom aliasen. Hoppas bara att jag i en sådan situation skulle ha koll på de riktiga namnen, så att jag inte tilltalar någon Tekoppen eller Bokstävlarna av misstag. Även om det knappast skulle vara hela världen :).
26 kommentarer:
Då min blogg inte bara handlar om bokrecensioner och läsning, utan stundtals är lite mer privat, känns det inte konstigt att man får se vem jag är. :)
det är ju sant!
Kom dessutom på att Maria/Vildvittra har skapat en Facebook-grupp (Bokbloggar.nu) där man kan berätta vem man är och vilken blogg man skriver. Där ryker ju en del av anonymiteten
Jag var helt anonym tills jag började recensera böcker i eget namn, med bild, på en webbtidskrift (salig i åminnelse). Det kändes som om det mest skulle bli komplicerat att försöka hålla isär de två skrivande rollerna helt, jag ville kunna relatera till samma böcker på min blogg också. Så då skrev jag mitt namn för första gången, och lade ut en bild. Sedan dess tillhör jag, som du ju vet, de inte alls anonymas skara. Det ställer särskilda krav, jag kan inte skriva vad som helst eftersom vem som än googlar mitt namn kommer att hitta bloggen - men å andra sidan känns det ganska skönt att inte ha en anonymitet att gömma sig bakom. Det var nästan lite läskigt, faktiskt. Sedan håller jag med om att namn och bild inte spelar roll, men å andra sidan, det är ju inte direkt så att en bild på mig kommer att överskugga recensionerna? Så tänker jag i alla fall.
Den dag vi träffas öga mot öga får du gärna kalla mig Tekoppen ^^ Innan jag började använda det aliaset kallade jag mig oftast Sidhe, och jag har vänner som fortfarande kallar mig för Sidhe snarare än Sanne.
Okej, Bokbabbel. Jag har fortfarande problem med att du inte heter Magix längre, och jag kommer vägra att kalla dig för något tredje om vi skulle träffas IRL! ;-)
För övrigt skrev jag ihop en liten kommentar till ditt inlägg hos mig:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2010/04/om-du-vill-veta-vem-jag-ar.html
När man som jag bara råkar ramla in i bloggvärlden med ett för mig redan skapat alias så känns det naturligt att fortsätta med det, men om man nu är med i tävlingar så får ju den personen både namn o adress..
Fast i mitt fall kan man ju inte vara så värst hemlig när min kära "oumberlige" make berättar allt om vårat liv..
Kramis från Pockethexan själv!
..o sen blir ju alla de som är med i min bokring också en Pockethexa, kvinna som man..
<;D
Jag började blogga anonymt, men sen när jag skaffade twitterkonto kändes det relevant att tala om vad jag jobbar med eftersom jag också vill följa kollegor. Sen var jag tvungen att skaffa facebook, och allt eftersom blev det bara jobbigt med dessa olika grader av anonymitet/öppenhet. Så nu struntar jag i det.Jag har till och med länkat till recensioner där mitt riktiga namn står, på bloggen. eller riktigt och riktigt, snowflake är också riktigt på sitt sätt.
Det är roligt det där med vad man ska kalla folk irl när man tänker på dem som "Tekoppen" och liknande. :)
I mina bloggar har jag alltid kört med Maria, att blogga under något annat namn har aldrig ens slagit mig, men så har vi Catahya... Det är en fantasycommunity där jag har huserat under namnet Vinter i många år. Även om jag och de flesta andra där inte döljer våra riktiga namn så tänker man ju på varandra med nicken och det brukar orsaka en del förvirring när man presenterar sig för varandra irl och inte vet om man ska använda riktiga namnet eller nicket eller båda. ;)
Numera umgås jag med en hel del personer därifrån och några har fått behålla sina nick även utanför Catahya, medan andra oftast kallas för sina riktiga namn. Lustigt hur det blir.
Min blogg är ju extremt nyskapad, och jag valde helt enkelt att hålla den anonym. Inte för att jag inte står för mina åsikter, jag har inga problem med att stå för det som skrivs på bloggen, utan av samma anledning som jag inte har Facebook. Jag vill inte att folk ska kunna googla mitt namn och hitta en massa saker om mig... Om mina vänner snubblade över min blogg skulle de nog kunna lista ut att det är just min ändå, men knappast någon framtida arbetsgivare eller liknande. Inte ens på min personliga blogg går att hitta genom att googla mitt namn, tycker det är ganska bekvämt. Bara för att jag har en blogg betyder ju inte det att jag vill att varenda människa ska kunna läsa den. Bokbloggen är ju kul om många läser, såklart, men då ska det vara för att de vill läsa om litteratur, inte för att det är just jag som skrivit det:)
Det är internets stora fördel, det går faktiskt att vara någerlunda anonym, utan att för den sakens skull vara feg:)
På ett sätt är det skönt att bokbloggarna är såpass anonyma, då hamnar fokus på texten i sig och inte på personerna bakom.
När jag började blogga så hade jag inget foto och skrev inte ut hela mitt namn. Men när jag skaffade twitter och skrev ut hela mitt namn där, så blev det lite konstigt att INTE skriva ut det på bloggen.
Jag ser inget problem i att man hittar min blogg om man googlar på mig. Tvärtom. Det är ju ett stort intresse och jag står för allt jag skriver där, så jag har inga problem med att framtida arbetsgivare skulle kunna hitta bloggen.
Jag förstår ändå alla som väljer att vara anonyma,det är ju helt upp till en själv att välja det som känns bäst.
Tack för alla era svar, det är verkligen intressant att höra åsikter och motiveringar!
Självklart ligger fokusen på texten i bloggarna, och trots att jag är så nyfiken av mig så är jag egentligen förvånansvärt icke-nyfiken vad gäller bokbloggarna. D.v.s. - jag skulle gärna träffa dem och höra mer om dem och prata böcker och annat med dem - men jag är inte förtvivlad över det jag inte vet om dem. Det känns som om jag i viss mån känner dem ändå.
Det är fint det där med att man kan välja ifall man vill vara anonym eller ej utan att någon tycker att det är konstigt!
Intressant också att höra om era upplevelser av att kalla varandra vid smeknamn IRL. Spännande spännande! Jag ser framemot att se hur det går då vi någongång träffas IRL! :)
Jag vet inte varför jag är öppen med mitt namn. På twitter kan man ju se både för- och efternamn och i bloggen har jag en (visserligen rätt intetsägande) bild. Jag försöker att kalla mig både jessica och ord och inga visor, eftersom jag är öppen med att jag älskar böcker och det gör mig inget om arbetsgivare etc hittar mig på google. En arbetsgivare som dissar min blogg vill jag ändå inte ha. Dessutom har jag som dröm att någon gång få jobba med att skriva om böcker. Inte en dröm jag är ensam om men ändå. Då tycker jag det är lika bra att vara o-anonym direkt. Men jag har, som flera ovan i kommentarsfältet, förståelse för om man vill vara anonym förstås! Men jaa, pepp pepp om vi ses live framöver. :)
jag är sådär halv-anonym (i och med Twitter och att jag är med i Facebook-gruppen) men jag har nog nämnt mig bokblogg i arbetsintervjuer och det känns som om det har lönat sig. vet inte om de har kollat upp bloggen, men de har åtminstone reagerat på mitt bokintresse och att jag skriver och så
Jag väljer att bara använda förnamnet - och det är väl ganska anonymt om man så vill. På andra ställen på nätet kallar jag mig andra saker. Man ska inte göra det alltför lätt att hitta allt om sig på en gång :)
Facebook är bland annat därför inget för mej (och även för att jag fullständigt misslyckats med att förstå vad man ska ha det till).
Jag är helt öppen med för- och efternamn och mejl och så vidare. Jag startade vår blogg mest internt för oss till en början - för att ha en smidig plats att kunna fortsätta våra diskussioner på. Alla som är med i vår bokcirkel den itterära salongen Wind Up Women - har administratörsrättigheter och kan skriva i bloggen, även om det är mest jag och ytterligare en person som verkligen skriver.
Efter hand har även andra läsare (mest andra bokbloggar tror jag) hittat till vår lilla plats - och det är ju supertrevligt.
Det föresvävade mig aldrig att man kunde vara anonym ...!
Johan: Facebook är kul och numera känns det helt nödvändigt för mig, även om jag känner några som känner precis som du. Kan hålla med om det där att man vill syssla med olika saker på nätet utan att de nödvändigtvis sammankopplas (och då menar jag inga olagligheter :P)
catrin: Vad lustigt att du aldrig ens tänkte på att vara anonym. Sådär olika tänker man tydligen! Bokhora startades ju ursprungligen också lite internt och se hur det gick ;)
Jag var väldigt anonym ganska länge. Nu vet i alla fall mina närmaste att jag bloggar och även en del på jobbet. Rätt skönt att vara anonym så länge det funkar tycker nog jag, men på twitter kan man nästan se mig.
Jag är inte alls anonym och ser ingen vits med att vara det heller. Jag skäms inte över min bokblogg och tycker inte att böcker är ett särskilt brännande ämne heller, så jag känner inte att jag behöver hålla på anonymiteten. Hade jag haft en pinsam blogg med festbilder och skitsnack om jobbet så hade jag hållit mig anonym, men nu har jag inget sådant material att dela med mig av, så det är inte aktuellt. Eftersom hela min släkt följer min blogg skulle det också kännas lite märkligt att figurera under ett alias.
Vilken spännande diskussion det här utvecklade sig till. Jag tycker det verkar gå en viss skiljelinje mellan å ena sidan de som bokbloggar och har yrken (eller utbildningar/drömmer om framtida yrken) där ett specifikt litteraturintresse kan ses som en merit, och bokbloggandet därmed blir ett plus i kanten, och å andra sidan de bokbloggare (däribland jag själv) som redan har en yrkesetablering inom något som inte direkt har med böcker och litteratur att göra, och vill hålla den delen lite skild från det övriga livet. Jag tror inte det skulle vara något negativt om min arbetsplats fick reda på att jag bloggade (jag tror de skulle göra stora ögon, ungefär som om de för första gången träffade en Marsmänniska, faktiskt, och det skulle på sätt och vis vara ganska kul :-) ), men eftersom jag nästan varje dag träffar främmande människor i mitt jobb så är jag inte särskilt intresserad av att de förberett vårt möte genom att googla upp mig och min blogg.
min familj känner till bloggen trots mitt alias. Fast det vore väl lite konstigt annars, fästmannen skulle vl undra vad jag håller på med dagarna i ända, och varför jag ibland får recensionsex :P
Vixxtoria: Det ligger något i den där gränsdragningen även om den inte är helt vattentät. Knappast tänker någon att det skulle vara till stor skada om någon läste ens blogg, men jag kan hålla med om att det ibland kan kännas onödigt att komma med det "bagaget" då man ska träffa främmande människor
Jag har förnamn i blogg och Twitter, men hela i mejl och facebook. Jag har varit med i olika sammanhang och pratat bokbloggar och har då förstås både varit synlig = ) och presenterats med fullständigt namn.
Jag började bokblogga 2004 och var nog mer anonym till en början. Mest av oro tror jag, typ internet-tokar som skulle leta upp mig...
Ann-Sofie: Ack ja. Alla internettokarna i bokbloggosfären! Tänk om man ändå kunde slippa ligga och oroa sig för dem hela nätterna ;-)
Jag funderade lite på det när jag började blogga. Jag är egentligen inte särskilt hemlig av mig utan var nog mest rädd för att andra skulle tycka jag var konstig om jag skyltade med hela namnet. Förnamnet kändes lite lagom anonymt. Sedan var jag faktiskt mer rädd för att lämna ut andra genom det jag skrev, om det nu var så att det var alltför lätt att lista ut vem jag var.
Om någon verkligen vill veta så går det att få reda på ändå, just genom att jag finns på flera ställen och på en del av dem visar jag hela mitt namn.
Däremot så berättar jag för vänner och bekanta att jag bloggar. De flesta är faktiskt inte intresserade.
>> Vixxtoria. Många galningar har jag ju stött på... Boktokar, läsnördar you name it. = )
ooof bok och vixxtoria: Det är helt skönt att vi är sådär harmlöst galna ;)
arina: Berättar ibland att jag bloggar, men sällan var. sambon är rätt ointresserad härhemma, därför blir jag rörd då jag hör att han stolt har berättat om det för sina vänner :D
Vilken spännande diskussion! Jag är relativt anonym på min blogg men använder mitt förnamn. Det känns väldigt skönt faktiskt att inte ange efternamn och allt för detaljerade saker om mig och mitt. Det är säkert ett sätt att gömma sig på men jag känner mig mer fri på det sättet. Jag tror det där är väldigt olika för olika personer. Jag är dock inte främmande för att berätta för folk att jag bloggar och har tagit upp det i jobbansökningar osv. Jag är alltså rätt hemlig på bloggen men inte lika hemlig med bloggen... Jag tror att jag kommer att bli mindre och mindre strikt med anonymiteten med tiden men just nu känns det väldigt bra att vara "Helena på fiktiviteter" :)
precis, ofta verkar det som om bloggare efter ganska strikt anonymitet luckrar upp gränserna allteftersom. Huvudsaken är ju att man själv är bekväm med saken!
Skicka en kommentar