Rosentaggar

The Sick Rose av Erin Kelly XXX½

Om en rosenbuske dör är jorden där den vuxit förstörd, planterar du en ny rosenbuske där kommer den också att dö. Det berättar Louisa, trädgårdsmästaren som flytt från en obehaglig händelse i London och som nu restaurerar en gammal trädgård långt från alla storstäder. Paul hjälper henne med restaurerandet, då han också tvingas fly från sin bakgrund efter att ha bevittnat sin barndoms beskyddare begå ett allvarligt brott.

As with finishing a book or stepping out of the cinema into daylight, the real world was always less real than the one she'd left behind.

I trädgården invid denna "crumbling Elizabethan mansion" finner Louisa och Paul då (såklart) varandra, men precis som i William Blakes dikt som boken lånat sin titel av, förstår man att de unga (nåväl, Louisa är faktiskt rätt mycket äldre än Paul) tu inte kommer att kunna ha en helt oförstörd dans på rosor (höhö). Att deras förflutna kan komma ikapp dem även om de bökar i myllan långt borta från storstaden.

Erin Kelly är en bekantskap från förra hösten då jag läste thrillern med - också den! - en växtrelaterad titel, The Poison Tree. I The Sick Rose använder sig Kelly av ett liknande berättartekniskt grepp med tillbakablickar och nutid, men tyvärr känner jag att debuten nog förblir den starkare boken av dessa två. Visst hejar jag på den något påtrampade Paul och förundrar mig till en början över hur Louisa kan ha blivit så traumatiserad av sin första älskare, men sådär hundraprocentigt engagerad blir jag aldrig. Inte heller glimmar språket till på samma sätt som i debuten, men jag håller tummarna för att Kelly hittar tillbaka till det.

Bättre kan du Rosamund!

Afterwards av Rosamund Lupton XXX

Jag tyckte om Luptons Sister och hoppade därför på den här boken då den överraskande utkom för några veckor sedan, direkt i pocket dessutom. Den här gången handlar det om en mordbrand, där det sätts eld på en skolbyggnad under skolans sportdag och Grace rusar in i byggnaden för att rädda sin dotter Jenny som tillfälligt jobbat som skolans hälsovårdare. Jenny skadas allvarligt av branden och Grace bestämmer sig för att ta reda på vem som ligger bakom den.

Jag var redan en aning skeptisk till romanens upplägg och tyckte väl inte att det lät sådär galet fascinerande. När jag sedan under läsningen upptäckte att både Grace och Jenny tydligen svävar omkring på sjukhuset som någonslags andar blev jag ännu mer tveksam. Ja, det funkade i Gayle Formans bok, men den var för det första kort och för det andra inte en thriller. Visst är det ju ett lite annorlunda grepp för en thriller, men när det främst består av att Grace "tjuvlyssnar" vid dörrar eller smiter med i polisbilen för små utflykter från sjukhuset, nej då fungerar det nog inte. Speciellt inte i över 450 sidor... Synd!

Glesbygd noir

Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson XXX+

David studerar filosofi i Stockholm, men till sommaren återvänder han till sin hembygd, det lilla (fiktiva) samhället Dalen där man inte behöver efternamn eftersom alla känner alla. I utkanten av detta samhälle har hans vänner hittat ett övergivet hus, och i detta hus förvarar de även stöldgods från diverse inbrott de begått i trakten. Inbrotten i sig gör invånarna i Dalen väldigt oroliga till mods, och när sedan den gamle skolbusschauffören försvinner börjar ryktena florera.

Jag har svårt att komma fram till vad jag egentligen tycker om den här boken. Dels gillar jag det öde huset och ungdomarna som hänger där - very Okänt offer och i förlängningen såklart även Den hemliga historien som jag dock ännu inte - gasp! - har läst. De loja sommarkvällarna med grillning och öldrickande, simturerna i det svala sjövattnet, de små spänningarna, brytningarna, mellan gruppmedlemmarna. Samtidigt kan jag irritera mig på att de verkar ta allting så otroligt lugnt, rentav apatiskt. Oj, här har vi ett hus fullt av stöldgods. Oj, tänk om någon börjar misstänka oss för den gamle gubbens försvinnande. Äh, strunt i det, låt oss röka på och/eller ha lite sex i stället.

Ändå ligger Carlssons skicklighet definitivt i skildrandet av den allmänt loja stämningen, man känner sommarvärmen, regnet, den sömniga småstaden. När det sedan dyker upp gangster-element à la Snabba cash blir jag sur och tycker att Carlsson borde ha hållit sig till det han kan.

Delade känslor som sagt.

Rec.ex. av Piratförlaget.

Splatter i skärgården

Tjärven av John Ajvide Lindqvist XXXX+

Avgångsklass -86 samlas för att fira midsommar på fyrön Tjärven i yttersta havsbandet, nära Åland. Grillen är med, likaså alkoholen, men de har inte tillbringat många minuter på ön förrän det börjar hända obehagligheter.

Usch. Det här är en obehaglig bok. Det låsta rummet-fenomenet kombinerat med extremt beskrivande detaljer såsom hjärnsubstans och sjöfåglar som drar i ögonlock gör att jag väljer bort boken som kvällsläsning. Ändå är jag hela tiden fylld av en känsla av att jag vill läsa mera. Det är tätt, det är välskrivet, det är spännande. Jag gillar hur Ajvide Lindqvst gestaltar sina karaktärer, de gamla klasskamraterna. Jag gillar att jag kan hänga med hans referenser (Modern Talking och mumintrollen). Och så gillar jag att vår sommarstuag ligger vid en sjö och inte vid havet...

Tjärven finns endast tillgänglig som e-bok och ljudbok. Jag köpte min e-bok i PDF-format och fick den lätt inmeckad på Kindlen. Det är dock en märkbar skillnad att läsa en icke-Kindleanpassad bok på läsplattan då texten fyller endast halva rutan och är väldigt väldigt liten. Visst kan man förstora texten, men då tappar man bort en del av raden och får trixa av och an. Fick i stället läsa med glasögonen på och Kindle nära ansiktet. Som tur var Tjärven värd allt besvär, men i fortsättningen är det nog endast böcker från Amazon jag vill läsa på Kindlen. Iofs helt som jag hade tänkt från början alltså. Och det bör noteras att jag ändå föredrog att läsa pytteliten stil från Kindlen än från ett PDF-dokument på datorn.

Rån, mord och motorcykelklubbar

Det fjärde offret av Mari Jungstedt XXX½

En sommarmorgon sker det ett väpnat rån mot en värdetransport i en liten tätort på Gotland. Rånarna kommer undan, en liten flicka skadas allvarligt och polisen kopplas naturligtvis in. Hela den gamla vanliga Jungstedt-paletten med kommissarie Anders Knutas i spetsen finns med, och bra är väl det. Jag har dock fortfarande svårt att svälja journalisten Johan Bergs roll i böckerna - alltid är han jämsides med poliserna om inte före, och det känns fånigt när han och poliserna, som faktiskt har alla dokument ur utredningen till handa, får snilleblixtar kring fallet precis samtidigt.

I övrigt är det här precis den mysrysiga sommardeckare den ger sig ut att vara, och jag läser den snabbt, är nöjd med det jag fått. Lite väl tidigt kommer jag på vem mördaren är, och om man är mer uppmärksam än jag hade man garanterat kunna komma på det ännu tidigare. Den stora spänningen för mig ligger därför snarare i att läsa om kommissarie Knutas ska erkänna sina känslor för kollegan Karin Jacobsson för sig själv, och om han ska göra något åt dem.

Rec.ex. från Bonniers.

#knauskärlek

Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård XXXX

Mm, Knausgård skrev jag häromdagen på Twitter och fick genast ivrig respons av Calliope och Ord och inga visor som också höll på att läsa Min kamp 2. Och visst fortsätter han att fascinera, den gode Karl Ove. Tiden böljar fram och tillbaka som vågor, men huvudsakligen rör vi oss i hans liv som småbarnspappa i Stockholm och Malmö med täta (och långa) tillbakablickar till tiden då han lämnade Bergen och flyttade till Stockholm där han träffade sina barns mamma, Linda.

I början, under en väldigt lång beskrivning av ett barnkalas där Karl Ove springer av och an mellan köket och vardagsrummet, undrar jag om det här ska bli för tradigt, för detaljerat. I bakhuvudet pågår samtidigt den lilla funderingen om det här är en självbiografi eller inte - vem kan komma ihåg allting sådär detaljerat? Inte Knausgård i alla fall, för senare i boken konstateras det att han har dåligt minne. Jag väljer i alla fall att läsa det hela som en roman med självbiografiska inslag, och under Knausgårds många besök i bokhandlar och antikvariat får jag Lars Norén-vibbar.

Men visst är det bra. Och fascinerande hur han trollbinder läsaren med sina beskrivningar av ett ganska vanligt vardagsliv. Är det just det som fascinerar? Ibland är han brutalt ärlig, och jag undrar vad hans sambo tyckt om att han hängt ut hennes mentala problem, deras gräl och hans totala frustration över att vara hemma med deras första dotter Vanja. Jag kan finna det lite

konstigt att barnkalas och tivolibesök beskrivs in i minsta toalettbesök samtidigt som flytten/flykten från ex-hustrun Tonje nämns med några meningar. Samtidigt tänker jag att han kanske ska återkomma till det, tidslinjen i och mellan böckerna är nämligen inte rak.

Tvåans omslag är på grund av den himmelsblåa färgen betydligt snyggare än den orangefärgade ettan (och inte bara därför att det matchar mina Kivi-ljuslyktor). Jag tycker fortfarande att de norska versionerna är tio gånger snyggare, men jag gillar att ha en påbörjad Knausgård-serie stående där i bokhyllan! To be continued liksom.

Rec.ex. från Norstedts.

Anna och alkemin

Alkemins eviga eld av Anna Jansson XXX-

Glaskonstnären Justus Hartman, Maria Werns chef Tomas Hartmans farbror är försvunnnen. Tomas har inte talat med sin farbror på fyrtio år p.g.a. ett gräl i det förflutna, men då farbroden försvinner spårlöst från sjukhuset är det till Tomas man ringer eftersom han står listad som Justus närmaste anhörig. Maria Wern leder spaningen efter glaskonstnären, och då hon som ett steg i utredningen befinner sig på Kosta Boda Art Hotel hittar hon ett lik i en glaskista i swimmingpoolen, som en makaber konstinstallation.

Men. Det blir rätt taffligt faktiskt. Jag tycker att Anna Jansson som redan skrivit över tio deckare borde vara bättre på att föra intrigen framåt. Nu blir det långa onaturliga dialoger där människor berättar saker som är mer eller mindre relevanta för handlingen. Att lära sig lite om alkemi under bokens gång vore helt trevligt, men nu blir det långa haranger om svavel och kisel och silvertråd och jag orkar inte engagera mig. Även Maria Werns privatliv känns konstigt beskrivet, hon har dumpat sina barn hos sina föräldrar för flera veckor och så tycker hon det är mysigt att en man håller henne om axlarna samtidigt som det vore för mycket om han höll henne i handen. Eeh, okej.

Rec.ex. från Norstedts.

Let the countdown begin!

Bokbloggare är ett konstigt folk. Med ögon rinnande av pollendraperad vårgrönska bejublas redan förlagens höstkataloger, och även om vi alla vet att bokhyllorna dignar av olästa böcker hemma hos alla och envar handlar en inte alls så blygsam andel av blogginläggen om nya bokinköp. Konstigt det där.

En kategori av dessa blogginlägg är alltså inläggen om efterlängtade boksläpp (Calliope - som i dag förresten bloggade om en ny Jeffrey Eugenides-bok med aka-porrvibbar - har t.ex. en helt egen kategori för denna typ av bloggande). De där boksläppen som får en att tjuta okontrollerat på Twitter/Facebook/blogg/annat valfritt forum och önska att man kunde snabbspola fram tiden till släppdatumet. Vem behöver sommarmånader när det vankas en ny Linwood Barclay liksom? "Som vi alla vet går ju så mycket av läsningen också ut på förhandshypen och vänten*" skrev jag i en kommentar hos DP-Helena under hennes senaste rapport om böcker hon väntar på. (Nu märker jag att även hon tycks ha en kategori som heter Efterlängtade boksläpp. Nu vill jag också ha det! Done!). Och där fick jag till det ganska bra tycker jag, för precis så är det ju. Med risk för att bli besviken när du väl har boken i handen är det ändå bra härligt att så gott som ständigt ha en eller flera böcker som du går och väntar riktigt intensivt på. Vad jag väntar allra allra mest på undrar ni nu? Jo, det är Gillian Flynns nyaste bok Gone Girl. Läs mer om den kittlande handlingen här och häng sedan med på min countdown, i dag är det nämligen exakt anspråkslösa 365 dagar kvar...!

*) Oklart varför jag inte kom ihåg att det heter "väntandet".

Nu kommer åttiotalisterna

Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson XXXX

Blir så glad (och jo, lite angstig också) över att det nu utkommer böcker skrivna av människor med samma barndomsreferenser som jag. Tänk Mysteriet på Greveholm-julkalendern, Kamratposten, Finlands VM-guld i ishockey 1995. Och så Spice Girls då.

Egentligen var jag mer av en Backstreet Boys-flicka, men Spice Girls var definitivt spännande. Och det är kring dem Vi håller på med en viktig grej kretsar. Sara blir vän med Rebecka fastän Rebecka faktiskt är ett helt år äldre. De sminkar sig som Spice Girls, kan alla låttexter, säger att de visst kommer att älska bandet livet ut. Deras föräldrar (som båda är skilda) förstår dem liksom inte alls.

Åh, nostalgin! Dessa pre-teens som provar lite smink, delar på bästishalsband, ringer Heta Linjen. Som snäser åt sina föräldrar och sedan får dåligt samvete över det. Ja, sådana har vi alla(?) varit, och Sara Hanssons "knubbiga" teckningar går rakt in i hjärtat på mig. Jag gillar!

Jag vet bara inte riktigt vad jag ska tycka om omslaget. På sätt och vis är det ju kul att man använt sig av vad jag antar är en "riktig" bild av Sara med kompis som små Spice Girls. Å andra sidan tycker jag att ett foto-omslag inte riktigt passar in på en graphic novel. Hade jag själv plockat upp den här boken i butiken?

Rec.ex. från Galago.

Åh David. Eller Nick Carter

Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson XXX½

Min mor begick ett misstag. Hon trodde att pappa var på väg uppåt i världen, men det visade sig att han bara hade klättrat upp på en kulle en stund för att beundra utsikten.

Wales, 1970-tal. Petra är 13 år, duktig på cello men framför allt David Cassidys trognaste fan. Hennes tyskbördiga mamma godkänner inte popmusik i hemmet, men hemma hos vännen Sharon kan de bläddra i David Cassidy Magasine och kyssa planscherna på väggen. Samtidigt får man läsa berättelsen om Bill som jobbar på nämnda tidning, och som skriver "Davids" brev till fansen. Jag gillar hur kapitlen möter varandra i de små detaljer, som hur Petra maniskt klär sig i brunt eftersom det är Davids favoritfärg, och hur olika Petra och Bill upplever den ultimata David Cassidy-tävlingen.

Själv kan jag naturligtvis inte relatera till David Cassidy-kulten, men i mina tankar byter jag effektivt ut hans namn mot pojkbanden som var stora när jag var tio-tolv. Backstreet Boys var de(t) enda rätta för mig. Visserligen var jag aldrig lika fanatisk som bokens Petra, men jo, jag hade en tjock urklippsmapp. Haha. Och visst fanns det ju många stora band då också (Hanson, Spice Girls), men alla hade sin favorit. Finns det en sådan här "fanatism" i dag, eller har den mattats ut p.g.a., ja, vad vet jag? Internet, mängden band, den ständigt växande och omväxlande musikbranschen?

Rec.ex. från Printz Publishing.

Sookie Stackhouse, Kindle och jag

Dead Reckoning av Charlaine Harris XXXX-

Det var ett vist val av mig att välja Dead Reckoning som den första boken jag läste på Kindlen. Dels för att den var en bok jag gärna ville läsa i alla fall, men framför allt för att det kändes tryggt att läsa om gamla goda Sookie när formatet var nytt. Tänker inte gå in på långa beskrivningar av boken med tanke på er som inte kommit så här långt i serien, men så mycket kan sägas att det här var en av de lugnare Sookie-böckerna där det inte var blodiga slagsmål i varje kapitel utan snarare väldigt mycket duschande(!) och städande av vinden. De inblandade magiska elementen var också förhållandevis få, vampyrerna såklart, och the fairies.

Formatet då? Jodå, det funkar! Kindlen är som sagt väldigt lätt, och i och med att sidbytarknapparna finns på båda sidorna om skärmen kan man hålla i manicken med en eller två händer. Skärmen är onekligen väldigt behaglig att läsa ifrån, samtidigt som det ibland känns nästan... oäkta. Är det verkligen en bok jag läser? Speciellt där kändes det bra att ha Sookie, Sam och Eric som bekräftade att ja, det är en bok jag håller i handen, om än på ett annorlunda sätt än tidigare.

Jag hade oroat mig lite för att jag skulle irritera mig på att skärmen blir svart en liten stund under sidbytet, men det går så snabbt under läsningen (lite långsammare när man browsar i Kindle-shopen) att det inte stör, puh! Däremot är jag lite tveksam över den lilla balken längst ner på skärmen där man ser hur många procent av boken man har avverkat. Nu är jag förvisso en sådan människa som brukar kolla hur många sidor en bok har för att få en känsla av hur mycket det är kvar av boken, men det är ju någonting jag kan välja själv. Om jag vill

titta eller inte. Dead Reckoning går snabbt att läsa, så %-balken går stadigt framåt, men jag tänker mig att den kan bli ett litet irritationsmoment för mig om jag väljer att läsa någon bautategelsten (vilket jag ju gärna skulle göra på den fjäderlätta Kindlen) och jag bara kommer fram 2 % på två timmar...

Kindlen erbjuder även funktioner såsom att ändra storlek eller marginalstorlek på texten, men default-texten passade mig bra. Jag kommer troligen aldrig att använda mig att ljuduppläsningen, eller funktionen där man markerar citat och postar dem på Facebook/Twitter, men däremot var jag mycket förtjust i att jag kunde markera några kluriga ord och direkt få en förklaring ur Oxford Dictionary på vad ordet betyder. Kindlen kommer färdigt laddad med både brittiska och amerikanska versionen, och definitionen kommer upp uppe eller nere på skärmen beroende på var i texten det markerade ordet är. Mycket behändigt att inte behöva hoppa ut ur boken (eller upp ur soffan), bra där!

Den IsaDora Graffitti-lackade tummen upp såhär långt alltså!

Insikt

Du vet att du är en bokmal när... du blir helt oproportionerligt glad över att fler av förlagen har lagt upp sina höstkataloger på nätet.

(I princip bara Ordfront och Bonniers kvar nu!)

Ännu en (välförtjänt) hyllning

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren XXXX½

Cirkeln ja, den har ni säkert läst en hel del om i tidningar och på bokbloggar de senaste dagarna? Och visst har det varit ett rätt ensidigt tjat om hur bra den är? Nåväl, om ni är trötta på det tjatet kan ni lika gärna sluta läsa här, för jag är precis lika positivt inställd som alla andra.

Miljön är den lilla orten Engelsfors, och framför allt gymnasiet där. På en av skoltoaletterna hittas Elias död, och alla utom hans bästa vän Linnéa avfärdar dödsfallet som ett tragiskt självmord. Samtidigt vaknar några flickor upp med lukt av brandrök i håret, och några nätter senare, då månen färgas blodröd, går deras fötter iväg med dem till en avlägsen plats utanför stan. De sex flickorna får förklarat för sig att de är De Utvalda.

Det här är upptakten till en välskriven och spännande berättelse om ungdomar och identitet, om magi och ondska, om helt vanliga jobbiga skoldagar. Karaktärerna är väldigt trovärdiga, och det känns också äkta att flickorna inte kommer överens sinsemellan utan vill gå sina egna vägar i stället för att vara one big happy häx-family. De har familjeproblem, blir mobbade i skolan eller är överdrivet noga med sin vikt. En lever utan sina föräldrar, en annan är den duktiga flickan som inte älskar skolan men som undrar vem hon vore utan den. Jag slukar bokens 516 sidor utan problem och tycker därefter att det känns väääldigt långt till 2012 då den andra delen i den planerade trilogin utkommer. Längt!

Om ni vill leka författarstalkers kan ni läsa Sara Bergmark Elfgrens blogg och Mats Strandbergs twittrande.

Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

"Cirkeln" in da house

Den ack så hypade och mytomspunna(?) Cirkeln har nu hittat hem också till mig. Och med en vråltjusig tygpåse därtill, Rabén&Sjögren vet då verkligen hur de ska linda bokmalarna runt sitt lillfinger. (På andra sidan står det dessutom "Jag är utvald" och jag ba: uuh, coolness.)

Nu är det då bara lästid som fattas. Det följde nämligen tyvärr inte med i paketet.

Från svinfarm till nätdejting

Nattönskningen av Anne B. Ragde XXXX-

Ingunn är en musikjournalist som reser mycket. Hon har också stor aptit på män, och är mycket noga med att alltid vara den som först gör slut för att inte bli sårad. Inte själv vara den som blir lämnad. Men så är hon plötsligt ute och testar sin nya, för henne väldigt atypiska hobby - att gå med stavar - då hon träffar en liten flicka och hennes pappa. Och plötsligt finns den lilla familjen i utkanten av hennes tankar hela tiden, och det hjälper inte att hon försöker kasta sig ut på nätdejtingsajter för att försöka glömma den.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad Ragde vill med den här boken. Vi har en ensam kvinna som försöker dölja sin skörhet med ett tufft skal. Vi har en massa sex och en massa musikreferenser (oftast intvinnade i varandra faktiskt). Vi har även några hundar. Personligen gillar jag mest hur Ingunn har gjort sitt resande till en konst. Hon har ett helt rum hemma som är vigt åt reseförberedelser: nystrukna skjortor, väskor i olika storlekar, små behändiga shampooflaskor. Hon påminner mig om George Clooneys karaktär i filmen Up in the Air där huvudpersonen gör det till en konst att göra sitt resande så smidigt som möjligt (och samtidigt undvika att vara hemma. Han är hemma när han är ute och reser).

Som sagt: jag vet inte riktigt vad Ragde ville förmedla med den här romanen. Men det är okej. Jag läser boken snabbt, och jag har roligt medan jag gör det. Och just nu räcker det riktigt bra.

En liten detalj som dock stör mig omåttligt mycket är att Ingunn hänger mycket med sin grannes hund, Kalle. Som är en dobermann. Dobermann-hundar är brunsvarta och ser definitivt inte ut som hunden på omslaget. Vilken onödig miss! Jo, jag förstår att en vit hund syns bättre på en vinröd soffa, men då får ni helt enkelt tänka om där på layout-avdelningen! Morr!

Rec.ex. från Forum.

Must have!

Denna glada nyhet kan inte spridas tillräckligt: Francine Pascal ger ut en bok som heter Sweet Valley Confidential! OMG! Mitt tioåriga hjärta klappar som besatt (och förbannar att jag en gång gav bort min ärvda samling på 21 Tvillingböcker). Åh!

P.S. Notera gärna den intrikata "undertiteln" med de tre punkterna!

P.P.S. Åh, en beskrivning:

It's been ten years since the Wakefield twins graduated from Sweet Valley High, and a lot has happened. For a start, Elizabeth and Jessica have had a falling out of epic proportions, after Jessica committed the ultimate betrayal, and this time it looks like Elizabeth will never be able to forgive her. Suddenly Sweet Valley isn't big enough for the two of them, so Elizabeth has fled to New York to immerse herself in her lifelong dream of becoming a serious reporter, leaving a guilt-stricken Jessica contemplating the unthinkable: life without her sister. Despite the distance between them, the sisters are never far from each other's thoughts. Jessica longs for forgiveness, but Elizabeth can't forget her twin's duplicity. Uncharacteristically, she decides the only way to heal her broken heart is to get revenge. Always the 'good' twin, the one getting her headstrong sister out of trouble, Elizabeth is now about to turn the tables...

Uppåt igen

Änglavakter av Kristina Ohlsson XXXX

Hörni deckarfantaster, ni har väl inte missat Kristina Ohlsson? Hon har skrivit en mycket stark debut vid namn Askungar, en tvåa (Tusenskönor) som var något av en besvikelse och nu denna rykande färska Änglavakter. Böckerna handlar om poliserna Alex Recht och Peder Rydh, samt den civilanställda Fredrika Bergman. Miljön är Stockholm och Ohlsson låter sina karaktärer råka ut för än det ena, än det andra.

I Änglavakter har Fredrikas privatliv genomgått en stor förändring, och hennes position i polisteamet har också förbättras betydligt jämfört med hur läget var i Askungar. Nu är de ett mer jämställt team, och det behövs då det hittas ett styckat lik av en ung flicka. Lägg så till en stum barnboksförfattarinna som sitter på ett ålderdomshem och tittar på tv-nyheterna med stora ögon, en gravplats där det görs allt fler fynd och slutligen personer ur polisernas privatliv som blandas in i fallet. Där har man en bra mix som gör att man vänder sidor i rask takt och är villig att förbise att det ibland blir lite väl många trådar som Ohlsson vill väva in. Trevligt med duktiga författarskap som man känner att man vill läsa mer av!

Rec.ex. från Piratförlaget.

Murakami - på gott och ont*

1Q84 - Första boken av Haruki Murakami XXX+

Det var länge sedan jag hade läst Murakami senast, så det var med stor iver jag slog upp den första boken i den "trilogi" som 1Q84 utgör. Och visst är det Murakami - maten beskrivs ingående, likaså sexet. Man får följa riktigt vanliga människor som sedan får en känsla av allt inte är riktigt vanligt. Finns det en eller två månar, vad är the little people och varför har en 17-årig flicka skrivit en berättelse egentligen?

Som vanligt är det omöjligt att beskriva innehållet på en Murakami-bok. Jag tycker om aspekten med berättandet, att det är svårt att veta vad som egentligen är verkligt. Det är också det som själva titeln syftar på; berättelsen utspelar sig år 1984 men Q låter likadant som 9 på japanska och 1Q84 blir således uttrycket för den andra verkligheten. Den med två månar och poliser som bär automatvapen.

Själv skulle jag ha velat läsa lite mer om Aomame som har ett ovanligt yrke. Gillar hur berättelsen i början byggs upp, hur hon får en reva på sina strumpbyxor då hon klättrar över ett satket, men hur hon fixar till sitt utseende och sedan går till det möte hon var tvungen att hinna till. Hur hamnade hon där? Och varför är jag inte helt begeistrad av den här boken? Den tänder liksom aldrig till till hundra procent. Är det jag eller du, Haruki?

Rec.ex. från Norstedts.

*) Uttrycket Mathias använde när vi pratade om boken.

Relle-kväll

Ikväll ska jag gå på realeasefest! Eller relle, som jag har märkt att människor som brukar gå på dessa tillställningar kallar dem. Det blir min första releasefest relle, mycket spännande! Speciellt kul med den här festen är att jag känner den extraordinärt trevliga debutantförfattaren personligen.

Gillar också den lustiga lilla detaljen att jag faktiskt lärde känna henne precis den dagen då hon fick samtalet från förlaget om att hennes bok skulle antas. Vad är sannolikheten för det?

Uppdaterat: Och boken i fråga är ju naturligtvis Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer! Klick!

Bakom fasaden

Alla lyckliga familjer liknar varandra av Claes de Faire XXX+

Vad får dig att tveka? Man ska aldrig tveka när det gäller bilar och kvinnor.

Det är Leo Tolstoj som står bakom citatet som inspirerat de Faire till titeln, i romanen Anna Karenina skrev Tolstoj nämligen att alla lyckliga familjer liknar varandra medan olyckliga familjer alla har sitt eget sätt att vara olycklig på. Jan-Carl, Louise och deras dotter Julia är olyckliga, de bor i sin stora Stockholmslägenhet (och Julia på internatskola) och kan inte kommunicera med varandra. De har gnavt sönder varandra som familj, men håller fortfarande kvar i skärvorna av det som en gång kanske var. Louise känner tacksamhet över att Jan-Carl inte förnekar henne då han har en affär - han tar nämligen inte av vigselringen i sängen(!). Louise läser Julias dagbok medan Julia själv lever i destruktiva sexförhållanden och skickar sms för att be om mera pengar. Även om det är en familj de Faire skildrar är det ytterst sällan familjemedlemmarna faktiskt pratar med varanda eller umgås tillsammans.

Den här boken kryper dels innanför skinnet eftersom man som läsare känner hjälplösheten sippra ut mellan sidorna. Å andra sidan blir jag irriterad på att de Faire namedroppar Max Mara och Svensk Tenn som om han skrev en Denise Rudberg-roman. En intressant roman som inte riktigt håller ända ut.

- Vad ska ni göra med era liv? Ni som redan har allting?

Rec.ex. från W&W.