Urban finlandssvensk fantasy

Underfors, HelMet; saftglögg, Café Art i Åbo

Underfors av Maria Turtschaninoff XXX½

Alva smyger omkring i Helsingfors, hon känner till varje portuppgång och bakgård i Kronohagen.

Hon tränar sitt minne, hon måste minnas allt eftersom det finns en tid av

hennes liv hon inte minns något av. Joel sysslar med parkour och tycker Alva är det finaste som finns. Så en dag kontaktas Alva av Nide, han är lång och snygg och pratar om Underfors, en hemlig värld nedanför staden. Alva följer trollbndet med honom dit och Joel som följt efter dem på avstånd halkar efter.

Turtschaninoff kombinerar välbekanta miljöer såsom Helsingfors och Tenala med en magisk hemlig värld. Häxor, troll och ungdomsförälskelse i en mix som haltar en aning mot slutet men som i stort sett är riktigt underhållande. Jag läser hela tiden ivrigt vidare och tycker att förmågan att se i mörker och kunna förvandla sig till en skugga verkar häftig. Och visst är omslaget snyggt, har alltid fascinerats av kojor och hemliga världar och Underfors-omslaget lockar fram precis sådana bilder.

Språket. Språket!

Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo XXXX

Hennes röst är en sträv viskning mot mikrofonen, det är som om hon andades mot varje enskild mun i publiken.

Det här är en fin bok i sig, men det känns som om den öppnat sig för mig ännu mera eftersom jag både lyssnade till seminariet om boken på bokmässsan i Göteborg, samt deltog i den av Söderströms ordnade bokcirkeln på nätet. Det här är inte en bok man lätt beskriver vad den handlar om, men några ingredienser är i alla fall de fyra, fem människor berättelsen cirklar kring. Sverigebåten, Helsingfors och Stockholm, en teaterbyggnad. Förgängligheten, sluten. Krocken mellan det vardagliga och det barocka, gyllene. Och så det gröna huset med de tunna dörrarna, det händer så mycket där, jag skulle kunna läsa en bok bara om det huset!

Dörrarna är så tunna, som papper, som brev till den passerande.

Var du än är så är du långt ifrån trappan i detta gröna hus med sina tunna dörrar. Dörrar tunna som puderpapper, tunna som livstråden, tunna som huden som skiljer två älskande åt.

Jag skriver upp citat ur boken i mitt citathäfte, det känns som om jag skulle skriva av halva romanen där. Allting känns uttänkt, på sin plats, precis som det ska vara. Boken är exakt 200 sidor lång, och jag tänker att det nog inte är en slump.

Rec.ex. från Söderströms.

Svenska dagen till ära

Så här Svenska dagen till är tyckte jag det var på sin plats att lyfta fram några finlandssvenska bokbloggar. Jag har inte hittat speciellt många - finns det fler därute? - men här är en bra början.

- Bland solblänk och tomtebloss har inte bara ett fint bloggnamn utan även en eminent boksmak!

- Bokträdets bloggpresentation säger det mesta: "för dig som älskar boken och världen i den".

- Ikas ord 2.0 är inte endast en bokblogg, men böcker förekommer ofta och Ika kan också ses kommentera flitigt i bokbloggosfären

- Bloggen Jennym är inte heller en fullständigt renodlad bokblogg men den handlar väldigt mycket om böcker - och katter. Något de flesta bokmalar knappast har något emot.

Österbottniska öden II

Extremt platt och otroligt nära av Philip Teir (red.) XXXX

Var helst två eller tre skrivande människor samlas i det här landet blir det en antologi, om vi ska uttrycka det lite tillspetsat, skriver Lisen Sundqvist i HBL:s Bokextra 27.10.2010. Och jag kan inte annat än hålla med, är det inte mammor och pappor som det ska skrivas om så är det ålder, tristess eller då nu landskapet Österbotten. Tyvärr tenderar antologier ofta bli en lite hafsig mix av texter som varierar i en inte alltför positiv bemärkelse.

Det är alltså lite antologimätt jag - finlandssvensken från huvudstadsregionen ska väl tilläggas - tar tag i Extremt platt och otroligt nära och direkt gratulerar Söderströms till en såväl lyckad titel (hello Safran Foer!) som snyggt omslag. Till min glädje - kanske blandad med en gnutta förvåning ska erkännas - är det bra även innanför pärmarna. Riktigt bra.

Även om jag numera har österbottniska vänner, har besökt olika orter i landskapet och inbillar mig att jag förstår åtminstone det mesta då någon pratar dialekt, fortsätter Österbotten att för mig vara något av ett exotiskt landskap. De platta slätterna, horisonten, såklart, men också samhörigheten. För även om Österbotten är mångsidigt och Sofie Knutar i Jakobstad helt förståeligt inte har någon aning om vad som pågår i Närpes 200 km söderut, finns det ändå en sammanhållning bland österbottningarna som inte går att hitta i andra finlandssvenska områden. Kanske är det för att österbottningarna oftast klumpas ihop just som en enda skara, kanske är det för att de är okej med det (de skrev ju faktiskt en antologi om saken), kanske är det på grund av någon orsak jag som huvudstadsregionsfinlandssvensk inte kan förstå eftersom jag pratar Hesaslang och går på Svenska Teatern. Nej, det ska inte exotiseras, men däremot gärna diskuteras. Gärna med den här fina antologin som underlag.

Rec.ex. från Söderströms.

Svulstigt utan kärna

Vattnen av Susanne Ringell XXX-
Kanske är tro aktiverat hopp, tänkte Helena och klädde av sig.

Titeln är bra, det är mycket vatten i den här boken. Fostervatten, simbassängsvatten, kanalvatten. Min uppfattning om Ringells samling av tolv noveller blir ändå att Ringell är lite väl ordrik för att passa som novellist. Nu känns en del av novellerna svultsigt målande utan att man egentligen får grepp om kärnan. Jag hade hellre sett Ringell skriva en liten roman på kanske 250 sidor, där tror jag att svulstigheten skulle komma till sin rätt utan att bli överväldigande.
I Ringells försvar måste dock sägas att en del av mina förväntningar inför den här boken handlade om att jag ville läsa om Berlin (helt off topic kan man läsa om min resa dit för nästan precis ett år sedan här och här) och att jag hade fått för mig att många (alla?) novellerna skulle handla om staden. Nu var det tyvärr bara en.
Rec.ex. från Söderströms.

Finn finländska författare

Maria efterlyser finländska författare och det känns ju som om det borde vara mitt expertisområde. Men hjälp, är det det, jag läser ju främst svensk och anglosaxisk litteratur...

Maria har åtminstone koll på Johanna Holmström, Sofi Oksanen, Hannele Mikaela Taivassalo och Tove Jansson, och med dem kommer man ju onekligen rätt långt. Så finns det såklart storsäljarna Kjell Westö och Monika Fagerholm, populära även i Sverige om jag har förstått saken rätt. Leena Lehtolainens välskrivna deckare utspelar sig oftast i min hemstad här i Södra Finland och de finns på svenska till skillnad från Virpi Hämeen-Anttilas bra romaner. Emma Juslin har redan skrivit tre romaner, så det namnet kan ni nog lägga bakom örat. Jenny Björklund debuterade i höstas och Kaj Korkea-Aho skildrar det österbottniska bibelbältet i sin ett år gamla debutroman. Magnifika Märta Tikkanen får man absolut inte missa, ej heller Malin Kivelä! Men sen då?

Helena och Hannele Mikaela

Synd att så få var på plats för att lyssna till det ypperliga miniseminariet med Bokhore-Helena och Hannele Mikaela Taivassalo. Ett trevligt samtal dem emellan, och jag blev väldigt pepp på boken Åh, kom och se här som väntar på mig därhemma! Mer om den senare alltså!

Heja Finland

Märta Tikkanen signerade sin nya bok Emma och Uno. Visst var det kärlek. Den har jag inte läst, men passar gärna på att återigen tipsa om Århundradets kärlekssaga. Sjukt bra!

Melankolisk höstskildring

Vad jag gjorde en höst av Jenny Björklund XXX½

Shit alltså. Debutanternas ålder börjar närma sig min med stormsteg, kanske dags att börja knåpa på Romanen så småningom?

Det här är en skildring av en vanlig höst i en studerandes liv. Morgongröten exploderar i micron, klackarna klapprar mot trottoaren och tentläsningen lockar inte. Jag irriteras en aning på formatet där varje kapitel börjar med meningen "... dagar innan", men annars fascineras jag över att en bok där det sist och slutligen händer väldigt lite ändå kan vara trevlig att läsa. Tycker även om formuleringar såsom "plastbubblor fyllda av skam" och "klipper musikvideor med ögonen".

Längre recension kan läsas i Vasabladet.

Antologi om vardagstristess

Tråkboken av Susanna Sucksdorff och Tiia Strandén (red.) XXX+

Då jag i våras var på förlagslunch hörde jag talas om den här antologin och blev nyfiken, det lät ju lovande! Vardagssysslor fyller en väldigt stor del av vårt liv, varför inte skriva om dem?

Författarna till den här antologin är legio, allt från kända författare och poeter (Malin Kivelä, Katarina Gäddnäs) till journalister och litteraturvetare (Philip Teir, Michel Ekman). Ämnena är lika många: sömnlöshet, hur man fyller en diskmaskin, långa tågresor, en Facebook-diskussion. Man kunde tänka sig att det här kunde bli vad som helst. Men tyvärr. Som problemet ofta är med antologier blir texterna väldigt ojämna, och jag håller med recensenten i Hufvudstadsbladet som skriver att "lite för många bidrag är helt enkelt lite för tråkiga: för mycket igenkänning, för många självklarheter [...]". Boken vinner på att man läser texterna i mindre snuttar och inte allt på en gång, så mycket tristess orkar man inte med på en gång. Och missförstå mig inte, visst finns här guldkorn, jag är bara rädd för att de försvinner bland de mer dammiga texterna.

Rec.ex. från Söderströms.

(Mer än) tre böcker att läsa i hängmattan

Nu har många åkt på semester och vädret är varmt och soligt. Ut i hängmattan uppmanar Lyran och passar på att ge lästips i form av en tematrio om hängmatteläsning.

1. Sommarboken av Tove Jansson. Titeln säger allt, och den charmiga lilla pärlan (jag får skriva det för det är den!) handlar om Sofia och hennes pappa och farmor som tillbringar hela sommaren ute på en avlägsen ö. Skriven lite som en novellsamling, med korta berättelser. Så kan du passa på att ta en tupplur mellan varven ;).

2. Deckare hör sommaren till, och jag rekommenderar böckerna av Veronica von Schenck som handlar om profileraren Althea Molin. Läs mina recensioner av Änglalik och Kretsen här och här.

3. Böckerna om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. Amerikanska Södern, telepaten Sookie, vampyrer och shapeshifters. Och det bästa av allt är att böckerna är så många (10 st plus novellsamlingen) att du genast kan hugga in på nästa!

Njaa-ig novellsamling

Blodsband av Freja Rudels XXX+

Rudels är doktorand i litteraturvetenskap, Arvid Mörne-vinnare och en av dem som gått skrivarutbildningen Litterärt Skapande i Åbo. Nu debuterar hon med den lilla novellsamlingen Blodsband och förutsättningarna är stora - och förväntningarna, åtminstone hos mig, höga. Främst handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, och det gillar jag, det är ett intressant tema och det kan bli nästan vad som helst av det.

Mamma har fullt upp med att truga och pappa har inte lyckats slita sig från tv:n. Det är OS. Det är faktiskt OS. Men det känns som om det alltid har varit OS. Som om en rygg framför tv:n var så mycket far Patrik någonsin haft.

Men. Det vill liksom aldrig riktigt lyfta. Det finns potential och det finns fina formuleringar, men novellerna får aldrig riktigt luft under vingarna. Novellerna "Pappa polfararen", "Min Marie" och "Bakbänken" kommer längst, men av en novellsamling med nio noveller hade jag faktiskt förväntat mig lite mer luftburna berättelser.

Rec.ex. från Söderström.

Litterära nomineringar och pris

Sofi Oksanens Puhdistus och Monika Fagerholms Glitterscenen är de nominerade Finlandskandidaterna för Nordiska Rådets litteraturpris. De svenska nomineringarna är Augustpristagaren Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz samt Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller vatten över sig i alla sina dagar.

Övriga kandidater är Peter Laugesen och Ida Jessen (Danmark), Einar Kárason och Steinar Bragi (Island) och Karl Ove Knausgård och Tomas Espedahl (Norge).

Och så fick finlandssvenska Johanna Holmström Svenska Dagbladets litteraturpris för sin fina novellsamling som jag skrev om här.

Seg skräck

Anna är online av Stefan Nyman XX+

Jag har väldigt delade känslor kring den här boken. Medan jag läste den var jag mest frustrerad och funderade över varför ingen redaktör gått emellan och bett författaren kill his darlings. Jag som läsare behöver inte detaljerade beskrivingar i stil med "han satte på tangentlåset" eller "han satte på Msn och såg shackbönderna dansa runt varandra" upprepas typ var tjugonde sida...). Å andra sidan var det rätt trevligt att läsa en bok som utspelar sig i Åbo, och några dagar efter att jag läst boken och irritationen över upprepningarna och de onödiga detaljerna lagt sig tänker jag att historien ändå var helt okej.

Samuel blir förtjust i Anna, och då de inte ses chattar de via Msn. Efter en tid märker Samuel dock att Anna är online medan hon själv befinner sig på annan (internet-lös) ort. Vem är det som skriver de mystiska meddelande från Annas användarnamn? varför spricker hennes badrumslampa hela tiden? Vad vill kajorna som cirklar på himlen? Och vad är det riktigt för mardrömmar bästa vännen Pentti drömmer?

Skildring av bibelbältet

Se till mig som liten är av Kaj Korkea-Aho XXXX-

Finlandssvensk debutant som skrivit en berättelse om Kasper som arbetar på korvfabriken i en by utanför Jakobstad i Österbotten. Han träffar den några år yngre gymnasieeleven Lina och de blir ihop. Lina är troende, Kaj är det inte, men det orsakar sällan några problem mellan dem två, medan Kaj däremot hamnar på kollisionskurs med Linas extremreligiösa mamma.

För några år sedan skulle jag inte ha fått ut lika mycket av boken, men numera har jag många vänner från det "bibelbältet" Österbotten och vet att bönehus och "bullaligan" är närvarande på ett helt annat sätt än i södra Finland. Jag gillar Korkea-Ahos skildring, och även om det ibland blir för dramatiskt med dödsfall hit och dit är jag förtjust i hur det småningom kryper fram allt mer och mer sanning även från de håll där man kanske inte förväntat sig att det ens låg något begravt under ytan.

Hold on tight

I dag pratade Kjell Westö på de årliga (och nu även jubilerande) författarkvällarna i Åbo. Dam i publiken vid frågestunden angående att Westö är någorlunda tvåspråkig:

- Tänker du börja skriva romaner på finska? Vi vill inte förlora dig!

Jahaja.

Novellsamling med fint språk

Camera Obscura av Johanna Holmström XXXX+

En tjock novellsamling bestående av sju noveller som löst hänger ihop genom några av karaktärerna. Jag gillar att de hänger ihop samtidigt som jag märker att det påverkar min koncentration; jag blir nyfiken på hur Holmström har tänkt knyta ihop novellen jag läser med de andra. På grund av denna ihopknytning rekommenderar jag heller inte att man läser här och där, utan att man läser från pärm till pärm som under läsningen av en vanlig roman.

Så hemskt mycket har jag inte tänkt orda om boken här eftersom jag ska recensera den i en tidskrift, men jag vill åtminstone passa på att rekommendera den. Vackert språk och fina, om än sorgsna, berättelser. Läs!

Westös nyaste avslutar Helsingforssviten

Gå inte ensam ut i natten av Kjell Westö XXXX

Romanens titel syftar på den översatta titeln på singeln "Älä käy yöhön yksin" som trion Jouni, Ariel(!) och Adriana spelar in på 1960-talet. Dessa karaktärer får man följa i bokens första delar, men så småningom tar en lite yngre generation över (även denna gång en trio i samma könskonstellation, är inte det lite fånigt?) och ett växande Helsingfors skildras ur deras synvinkel i stället.

Det är kärlek, det är bråk, det är mycket klass (höstens tema i finlandssvensk utgivning verkar det som!). Klassregistret spänner över allt från arbetarsöner med utedass på gården till överklassflickor som kämpar för att bli av med sin stämpel med varierande framgång. Och så är det musik, väldigt mycket musik. Jag som är helt obevandrad i musikens värld får garanterat inte lika mycket ut av alla referenser som ett större fan.

Speciellt den yngre generationen får man följa under många decennier, och det gillar jag. Westö är bra på det där, att börja från början och sedan väva in läsaren, engagera honom/henne i romankaraktärernas liv. Det är en bra roman, jag vill återvända till den och läsa vidare om figurerna jag lär känna. Jag vill dock protestera mot slutet som blir onödigt melodramatiskt - för mig hade romanen gärna fått tona ut likt de sista tonerna i en sång.

Westö avslutar sin Helsingforssvit med stil, och det är inte utan att man kommer att sakna karaktärerna såväl i denna roman som i de tidigare - måhända är en omläsning på plats nu då man läst alla böcker; Westö låter nämligen romanfigurer ur tidigare böcker vandra ut och in på sidorna och jag kan inte låta bli att undra om Jouni, Ariel, Adriana, Pete, Frank eller Eva går att finna i tidigare böcker?

Rec.ex. från Södertröms.

Åh!

Vissa böcker är lite mer efterlängtade än andra. Tack Söderströms!
Vad jag slutligen tyckte om böckerna kan läsas 8.9. (Fagerholm) och 15.9. (Westö).

Uppdaterat: Bästa bokdagen på länge! En halvtimme senare dyker nämligen Suzanne Collins pinfärska bok Catching Fire ner genom brevinkastet! Jag anar att helgen på sommarstugan kommer att gå åt till frenetisk läsning!

Juslin först ut i den finlandssvenska bokhösten

Ensamma tillsammans av Emma Juslin XXX½
Olga sitter alltid längst fram på modersmålslektionerna i gymnasiet eftersom hon vill vara så synligt ointresserad som möjligt. Hennes lärare Tove skriver poesi och försöker komma till rätta med sitt nya liv i Åborg*, nationalskalden Runebergs hemstad. Och så har vi Stina som undrar vad pojkvännen Sebastian egentligen sysslar med där i Åbo och samtidigt kämpar med sin självdestruktivitet.

Pappa har en kompis som heter Fred. Pappa och Fred sitter mest i soffan och är ensamma tillsammans. De vattnar sina magsår med kaffe och äter pizza som pappa är expert på att tillreda i mikron.

Emma Juslin är nästan jämngammal med mig, och hon skriver om ett bekant (Svensk)finland, med igenkänningsfaktorn fastnaglad i gymnasieböckerna och stadsmiljöerna. Jag har med stor förtjusning läst hennes två tidigare böcker, På barrikader av glas samt Frida och Frida, och tycker därför att hon hade kunnat göra bättre ifrån sig med denna bok. Här finns så många speciella formuleringar som skulle förtjäna mera eget utrymme, men nu snubblar de på varandra och gör mig matt som läsare. Det är fint av Juslin att ha en egen berättarröst och dessutom ge liv åt tre vitt skilda karaktärer, men nu blir intrycket ändå lite haltande.
Romanen känns som en nedblick i tre personers liv. Man lär känna dem, och får följa dem en bit på vägen, men så lämnar man dem igen, en del har hänt, andra saker kanske förblir rätt lika. Vem vet?
Fin titel! Den har en sorgset vacker klang i sig, och sådant går jag igång på! :)
Rec.ex. från Söderströms.


*) Intressant att just Åborg (=Borgå) förblir anonymt medan Helsingfors och Åbo får framträda under egna namn.