Alex Schulmans intensiva år

Att vara med henne är som att springa uppför en en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman XXX½

Titeln på Alex Schulmans förra bok var hämtad ur Tove Janssons "Höstvisa", titeln på den nyaste ur en av Tomas Tranströmers dikter. Fina är de i alla fall, titlarna.

Debutromanen handlade om Alex Schulmans pappa medan Att vara med henne... handlar om det turbulenta året då det tar slut mellan Alex och hans sambo, han träffar sin nuvarande hustru Amanda Widell och han får hålla i sin dotter Charlie för första gången. Ett händelserikt år med andra ord.

Jag blir lite förvånad då jag upptäcker att Schulman i sin bok använder nästan exakt samma grepp som finlandssvenska Jenny Björklund gjorde i sin debutbok i höstas, nämligen att börja varje kapitel på samma sätt, som en nedräkning mot slutet. Jovisst, i och med att det är frågan om ett händelserikt år så finns det en orsak till användningen, men jag tycker ändå att det känns lite fegt... av så pass skickliga författare att använda sig av det greppet. Nåväl, det är min åsikt.

En annan sak jag retar mig på är att Schulman nästan jämt använder sin kärleks fullständiga namn, det är Amanda Widell hit och Amanda Widell dit. Hans beskrivning av hennes kontraster är fin och boken är helt okej, går bra att läsa. Men jag kan inte låta bli att tänka på att den här boken nog aldrig hade skrivits eller publicerats om inte Alex Schulman varit känd. Och det gör mig lite irriterad.

Rec.ex. från Pirat.

Fint om en far

Skynda att älska av Alex Schulman XXXX-

Min läsning av den här boken har ackompanjerats av några strofer ur Tove Janssons "Höstvisa", Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut. Det är också den sången titeln alluderar på, och jag tycker det är en fin titel på en bok om en pappa som var betydligt äldre än alla andra pappor, som var gråhårig och pensionerad men som ändå ville hålla den årliga Coca Cola-kupen varje midsommar som han alltid hade gjort.

Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent.

Alex gråter inte vid sin pappas dödsbädd eller på hans begravning. Men fem år efter att fadern dött inser han hur mycket han ständigt tänker på honom, och börja nysta i sitt förhållande till pappan hos en terapeut. Vågar bryta ihop: Det tog fem år för mig att inse att den sanna triumfen ligger i att faktiskt göra det. Boken varvar nutid med minnen ur dåtid, och det blir en snygg och varmhjärtad helhet. Lite kan jag irriteras över att de andra familjemedlemmarna (med undantag för brodern Calle) trots allt får så undanskymda roller i boken, men så är ju boken också framför allt en berättelse om en far. En fin berättelse.

Ångest, humörsvängningar och rätten till egna val

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein XXXX+

Mycket stark skildring av den egna ångesten, av den kroniska sjukdomen bipolär typ 2 som är så jobbig men inte syns på den välpolerade ytan. Om hur Heberlein alltid alltid levererar sina texter och gör väl ifrån sig på sina intervjuer men därefter åker till psykakuten på S:t Lars. Om hur barnen är det enda som får Heberlein att orka vidare, och om hur hon ibland hatar sin kärleksfulle man som troget står vid hennes sida.

Det är inte en vacker och intelligent och intellektuell man som saknas. Jag har en sån man alldeles nära. [...] En man som står där vad jag än utsätter honom för. Det finns en man. Det finns ett ljust och luftigt kök också. Det är jag som saknas. Jag.

Men också en djupdykning i existentiella frågor, om rätten till liv och val. Tung läsning ja, men väldigt intressant! Missa inte!

Tjock komma ut-bok

Undersökningen eller When I Woke Up This Morning I Felt So Gay av Kristina Hultman XXXX-

Boken med årets längsta titel. Möt jagpersonen Clara vars man Niklas lämnar henne några dagar före jul. Clara kämpar först med det, men då hon en dag i en taxi upptäcker att hon är kär i personen hon åker med - en kvinna - får hon även annat att fundera på.

Det här är tvåtusentalets Stjärnor utan svindel. Det är skilsmässa och barnen på halvtid, men det är också lycka med flickvännen och - framför allt - väldigt politiskt. Clara samlar på sig fakta och funderingar för sin Undersökning, allt hamnar i hennes proppfulla anteckningsböcker. Romanen är skriven liten hoppigt, ibland är det nutid och ibland är det visst dåtid eftersom det handlar om en annan flickvän. All fakta och politik är det bästa och sämsta med boken. Det är intressant och medvetet och informerande, men det finns även en risk för att det blir lite framtungt. För den som är intresserad kan även nämnas att boken är delvis självbiografisk.

En tjock och bra roman - och verkligt snygg fysiskt! Kanske inte själva pärmen i sig, men den ljuslila färgen och sidenbandet som bokmärke m.m. Tjusigt!

Rec.ex. från Modernista.

Veckans Tematrio

Tematrion handlar denna vecka om döden, och jag kom att tänka på dessa böcker.

1. En sorts kärlek av Ray Kluun. Huvudpersonen Stens fru Carmen är döende i cancer. Det perfekta paret får tänka om i sin livsstil (nåja, Carmen gör åtminstone det). BOATS.
2. Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Den sanna historien om nyhetsankaret som till sin 50-årsdag får reda på att hon lider av den obotliga och dödliga sjukdomen ALS. Välskriven, men usch så obehagligt att vara klar i huvudet och bevittna sin egen kropps sönderfall!
3. Även Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl är baserad på en sann historia. Ena halvan av ett tvillingpar dör i en bilolycka, den andra systern blir ensam kvar.

Några graphic novels som omväxling

Kyckling med plommon av Marjane Satrapi XXXX-

Jag gillade verkligen filmen Persepolis, baserad på Satrapis självbiografiska graphic novel om hennes uppväxt i Iran. Även den här boken innehåller självbiografiska element, men här är det en av Satrapis släktingar i fokus. Han är musiker och då hans hustru slår sönder hans tar känner han slutligen att hans liv är förstört så han lägger sig helt enkelt ner för att dö. Åtta dagar senare är han faktiskt död, och läsaren får följa hans upplevelser och tankegångar de där åtta sista dagarna i sängen.

Boken är definitivt bra och bör läsas av Satrapi-fantaster. Min uppfattning är dock att Satrapi är starkare i tidigare nämna Persepolis samt Broderier!

Fun Home av Alison Bechdel XXXX

Graphic novel med en hel rad litterära referenser, mm! Även denna bok har inslag av självbiografi i (har alla graphic novels det??), och handlar om Alisons uppväxt i hennes familjs fun(eral) home, om hur hon finner sig tillrätta som lesbisk och hur hon försöker smälta sitt underliga förhållande till sin pappa.

Bra! Surfar genast ut på jakt efter fler böcker Bechdel skrivit/ritat!

P.S. Fun Home har nyss kommit ut i finsk översättning och ska tydligen ges ut på svenska av Galago i höst. Kan alltså läsas även på andra språk än engelska!

Boknörderi i brevform

84, Charing Cross Road av Helene Hanff XXX½
Jag har (ännu?) inte läst The Guernsey Potato Peel Pie and Literary Society (världens jobbigaste titel tätt följd av Extremely Loud and Incredibly Close?) men då jag tittade på den på Adlibris rekommenderades även den här boken. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men så några dagar senare var det en bokbloggare (vem, jag minns inte!) som recenserade denna och då var jag glad att jag kunde norpa åt mig den från närmaste bibiliotek för att kolla vad det egentligen var frågan om.
En brevroman är vad det är, där Helene bor i New York men börjar beställa böcker från ett antikvariat i det efterkrigstida London. De skickar brev (och böcker) fram och tillbaka över Atlanten och brevväxlingen håller på av och till i tjugo år(!). Naturligtvis blir breven så småningom lite personligare, och Helene är också snäll och skickar matpaket till bokhandelns anställda till jul och påsk. En del av breven blir rätt likartade och det är bra att romanen inte är tjockare än vad den är, men en charmig bok är det helt klart. Helene uttrycker sig ganska speciellt ibland, och man får både lust att skriva brev och beställa lite böcker efter att ha läst denna.

1½ månad med Joyce och hennes dagbok

Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates XXXX-
Är det så att mitt medvetet välordnade och normala liv kompenserar för en inre vildmark... döljer det en allt annat än normal fantasi? Kanske är det så, men för mig känns det inte så. Det "jag" som har kommandot kan utan problem förflytta sig från en värld till en annan, från ett språk till ett annat.

"Du viker hundöron!!" utropar sambon bestört en kväll då vi ligger i sängen och läser. Och ja, det gör jag, den stora hundöronhataren. För att här finns det många fina eller intressanta formuleringar, och eftersom jag tror att den här boken kommer att få stå i vår bokhylla i många år tycker jag det är okej, rentav trevligt, med några (många!) hundöron som indikatorer på ställen där JCO tänkt till det lite extra bra.

Att fördjupa mig i en personlighet som är så olik min egen och att sedan upptäcka att den är min egen.

Jag tillbringade lång tid med denna bok, men det var ett läsesätt jag var nöjd med. Mina tankar och åsikter om boken varierade; i början blev jag irriterad på att JCO ständigt kändes distanserad, de enda gångerna hon egentligen blev personlig var då hon erkände att hon ibland ljuger och skyller på en vacklande hälsa för att komma undan sociala plikter. Men antingen blev hon mer personlig eller så kom jag att komma henne närmare under de flera veckor vi tillbringade tillsammans, mot slutet av boken var jag nämligen på mycket god fot med henne.

JCO skriver om hur mycket hon älskar att skriva, och hur hon trivs i sitt äktenskap med sin älskade Ray. Hon äter inte mycket, promenerar/cyklar desto mer. Nämner böcker hon håller på att skriva och läsa. Ägnar mycket tid åt att fundera över den officiella JCO och den privata Joyce. Får ångest inför universitetsundervisningen varje höst, och kommer år efter år att älska den. Skriver fascinerande om sitt skrivande, och jisses så produktiv hon är! Absurt nog konstaterar hon någonstans i slutet att människor nog har en felaktig bild av henne, att de tänker att hon är så väldigt produktiv och effektiv medan hon enligt sin egen åsikt främst slöar. Hah!

Boken var tjock, och det var ett bra drag att trots allt begränsa mängden år som kommit med (den är dessutom rejält redigerad, varje stycke som tagits bort markeras med [...]). Själv hoppas jag på att vi kommer att få fler dagböcker, från de år då jag själv vandrat på denna jord och under år det skett saker i världshistorien/kulturhistorien jag själv kan relatera till. Och då JCO skrivit böcker jag läst (de är visserligen inte ännu många, men jag jobbar på att ändra på den saken).
En av de böcker JCO skriver sig varm om är det mastodontiska familjeeposet Bellefleur. Så kärleksfullt och mycket som hon skrev om den blev jag väldigt sugen på att läsa den. Den verkar inte finnas i nätbokhandlarna, men fanns som tur i ett tungt men förflyttbart exemplar på biblioteket. Ser ut som om jag kommer att tillbringa även de kommande veckorna med Joyce Carol Oates!
Rec.ex. från Bonniers.

Min första JCO!

My sister, my love av Joyce Carol Oates XXXX
Mummy had been speaking to Bliss in in the way in which Mummy often spoke to Bliss in a murmurous stream of words as if thinking out loud to which Bliss scarcely seemed to listen, while Skyler, if he happened to wander into earshot, couldn't help asking: "'Follow your dream' - how, Mummy? Can you see a dream? Is it like a butterfly or something, you can see flying, and you can follow it?"

Det är Skyler som är berättaren, storebrodern till den unga konståkningsvirtuosen Bliss som på isen inte är en blyg, sängvätande besvikelse utan sin mors lilla docka. Skyler som är "Mummys little man", som diagnostiseras med de mest fantasifulla diagnoser de fina läkarna i New Jerseys kvävande förortsliv kan hitta på. Och som låses in på diverse anstaltliknande privatskolor efter att hans lillasyster hittats mördad i det egna hemmet bara några dagar före sin sjunde födelsedag.
Skyler är en opålitlig berättare, för i början är han bara ett barn och förstår inte riktigt vad det är han ser - var håller pappa egentligen hus när han är på jobbet eller på arbetsresor? - och senare är han nerdrogad av psykofarmaka och vet inte ens själv vad som egentligen hände den där ödesmättade natten då hans syster dog.

For even a shrewd child who eavesdrops with the nervous concentration of a sparrow picking in the dirt, very little is known unless an adult has confirmed it.

JCO har med denna bok gjort samma sak som i Blonde - baserat sig på en verklig händelse och sedan fabulerat utifrån det. Hon spar minsann inte på orden, snarare frossar hon i dem, och jag gillar det nästan hela vägen. Lite väl utdragen blir berättelsen nog, men jag är nöjd med min läsupplevelse och vill läsa mer!

Vad säger ni som har läst böcker av JCO? Vilka böcker kan ni tipsa mig om, hon har ju minsann varit rätt produktiv! Och vad säger ni om översättningarna till svenska, är de värda något?

Lyckans er som ännu inte läst dessa!

Främling på tåg av Jenny Diski XXXX
Nu har jag läst ut den berömda hundöre-boken. 11 stycken blev de (hundören) till sist.

Det fanns ingenstans där de som inte skötte sig kunde samlas. Ingenstans där unga, fattiga, fobiska, välbärgade, gamla kunde upptäcka att de i alla fall hade sitt nikotinberoende gemensamt.

Diski reser runt på tåg genom USA, hon träffar allehanda person(lighet)er i rökkupéerna och hon funderar över resande och över livet och charmar mig totalt. På de allra första sidorna skriver hon fint om läsning, något även Bokhore-Helena fastnade för:

Det faktum att något kunde läsas gjorde det läsligt för mig på den tiden. Det var i böcker jag levde, inte för att jag var en bokmal utan för att alla måste ha någonstans att ta vägen och för mig låg detta någonstans mellan böckernas pärmar.

Det är en bra bok, och jag gläds redan över att jag har Den motvillige resenären i hemmabokhyllan samt att Diski har skrivit ytterligare böcker. Vad är bäl bättre än en sådan ny bekantskap?


PopCo av Scarlett Thomas XXXX+
Thomas är egentligen en likadan bekantskap som Diski. Jag har The End of Mr Y oläst i hyllan och författaren har gett ut fler böcker. Hurra säger jag, eftersom PopCo var en väldigt trevlig läsupplevelse! Väldigt svårdefinierad dock, bästa beskrivningen är nog den jag hittar på bakpärmen:
"PopCo is a grown-up adventure of family secrets, puzzles and the power of numbers."
Det här kan låta barnsligt eller kryptiskt men det är det inte alls. Lite Angels and Demons-känsla får man, men Alice Butler är en betydligt mer behaglig huvudperson än Robert Langdon! Hon jobbar på det stora leksaksföretaget PopCo men trivs inte riktigt med det. Främst funderar hon på hur hon ska knäcka koden hennes morfar lämnat åt henne på halsbandet hon ständigt bär om halsen. Men sedan får hon annat att tänka på då hon får anonyma underliga meddelande - alla skrivna på kod. Vem är det som skickar dem, och varför?
En mycket bra bok, helt i min smak! Är inte hundra procent nöjd med slutet kanske, det känns lite väl propaganda-aktigt, men å andra sidan är det ju nyttigt med lite sådan propaganda for a change. I den fina lila butiken i Göteborg såg jag att The End of Mr Y seglat upp rätt högt på topplistan, så jag antar att en hel del människor snart får upp ögonen även för denna lilla pärla. Medan jag är kärringen mot strömmen som läser böckerna i "fel" ordning. Kan bara hoppas på en lika trevlig läsupplevelse med Herr Y.

Det übersnygga omslaget var en av orsakerna till att jag fastnade för boken i hyllan (observera att sidornas kanter är "sotade" med blå färg, mm!). Döm om min förvåning då jag upptäcker att boken även getts ut i dessa fula format, oh nein! Visst är det ju innehållet som räknas, men jag undrar om människor någonsin kommer till innehållet då de ser dessa fulingar.

Ett långt inlägg om bl.a. för korta liv

"Änklingen" av Ray Kluun XXX½
Detta är fortsättningen på den halvsanna historien om hur Ray Kluuns hustru diagnostiseras med aggressiv bröstcancer, En sorts kärlek som jag skrivit om här. Nu har Stens hustru Carmen dött, och efter att ha knarkat och kn*llat bort några veckor tar Sten sig samman, tar sin lilla dotter Luna under armen och åker till Australien för att åka runt i en husbil där.
Fortsättningar på böcker lever oftast inte upp till den första delen, så även i detta fall även om Änklingen kommer ganska långt. De små inflikade "fotnoterna" och textmeddelandena är inte lika många i denna bok, så den här gången fungerar de väldigt bra. Den här gången gråter jag inte, men jag läser gärna och gillar stilen. Sten är fortfarande inte i min smak, men han får pluspoäng för att han är en bra pappa, och för att han verkligen försöker trots allt.


"The Brief Wondrous Life of Oscar Wao" av Junot Díaz XXXX-
Denna bok har det skrivits mycket om på sistone. Den handlar om den gravt överviktiga Oscar som bor i New York och drömmer om att bli Dominikanska republikens J.R.R. Tolkien. Även hans mammas, mormors och systers berättelser flätas in i historien, och allt flyter fram i något som känns som en enda mening. Många ord är på spanska, och referenserna till framför allt science fiction och fantasy men enligt HBL:s recensent även "höglitterära referenser" är legio. "Kasten är tvära och blandningen mellan högt och lågt hisnande" skriver HBL:s recensent vidare, och jag kan inget annat än att hålla med.

I Bokhoras intervju med Díaz läser jag att Díaz med flit fyra olika språk i romanen eftersom han vill uppmana till en kollektiv läsning, där någon kanske förstår spanskan och en annan de litterära syftningarna. Idéen är intressant, speciellt med tanke på att dagens (västerländska) samhälle är väldigt individualiserat och att läsande, trots bokbloggar och bokcirklar, trots allt är en rätt ensam syssla.
I ett annat inlägg på Bokhora jämförde Johanna K Oscar Wao med Oscar Schnell, känd från überunderbara Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer (när jag nu en gång länkar hit och dit kan jag länka till min egen recension av den här). Ånej! Ingen Oscar går upp mot lite halvjobbiga men ändå underbara Oscar Schnell!
Nu tycker ni kanske att det blev jobbigt att läsa blogginlägget med alla länkar hit och dit. Det blir dock en lämplig försmak på läsningen av boken om Oscar Wao, för den är i äkta Jonathan Strange & Mr Norrell (fortfarande oläst...!)-anda, proppfull med fotnoter. Så med andra ord är boken inte speciellt lättläst, men minst sagt intressant! Och så fick den Pulitzerpriset år 2008 också.

Syndiga apelsiner

"Oranges are not the only fruit" av Jeanette Winterson XXX+
Jeanette bor hos sina "überreligiösa" adoptivföräldrar, hon skrämmer barnen i skolan med sina berättelser om helvetet och hon får ibland predika i kyrkan. Och så en dag möter Jeanette Melanie, och förstår inte hur något så fint och kärleksfullt kan anses vara synd enligt kyrkan.
Jag gillar berättelsen i sig, men jag läste boken på finska och jag tror att det kan ha bidragit till att speciellt de "bibliska" styckena kändes tråkiga, och att jag därför skyndade förbi dem utan att ordentligt koncentrera mig på vad de kunde ha betytt. En bra bok alltså, som säkert blir bättre av mer koncentrerad läsning (nåja, vilken bok blir inte det?).

Ce que j'ai lu

Semesterlektyren var som vanligt lite överambitiös, men hellre åt det hållet!! Le Clézio räknas även dit, men han får i egenskap av Nobelpristagare ett eget inlägg. Mer populärlitterära böcker under semestern och sedan hemkomsten var:

"Struggling Love" av Staffan Bruun XXX½
HBL-reportern Bruun fortsätter att skriva om sin (anti)hjälte, reportern Burt Kobbat som numera har det bättre ställt ekonomiskt efter succén med tv-serien Humlan Hugo. En försmak för alkohol och kvinnor har han fortfarande, och även om det känns underhållande i början blir det till sist för tjatigt. Nu mördas en kvinna rakt framför ögonen på Burt då han är i Köpenhamn, och han lär känna den döda kvinnans bästa vän och de funderar över vad de ska göra med det mystiska bandet med låten "Struggling Love" som de hittar i kvinnans handväska.
Det är dock alltid kul att kunna känna igen miljön, och den här gången känner jag igen inte bara det i Bruuns böcker obligatoriska Helsingfors utan även London, speciellt British Library. Hurray, där har jag ju själv varit; på deras utställning över "skatter" i deras samlingar och på en behind-the-scenes-tour!

"En plats i solen" av Liza Marklund XXXX½
Denna fiktiva reporter har ingen fascination för alkohol, däremot är Annika Bengtzon ännu envisare än Bruuns Kobbat. Nu utreder hon dels mord och knarkhärvor på solkusten i Spanien, dels egna relationer med såväl arbetskamrater som det andra könet.
Jag gillar titeln (den passar bra redan i sig, men när man under läsningen plötsligt får reda på en grej liksom klickar det till och titeln är så bra så bra) och även handlingen är bra och spännande! Jag retar mig på Bengtzon som ibland är så envis och "cranky", men jag vill ha fler böcker, gärna så fort som möjligt!

"Emma, Mias dotter" av Mia Eriksson XX½
Detta är Gömda, Asyl och Mias hemlighet berättat i korta drag av Mias dotter. Detta är också fruktansvärt dåligt skrivet med upprepningar, värsta klichéerna och wannabe-cliffhangers! Och medan vissa stora saker, såsom starr och hjärtattack nämns i förvånansvärt korta stycken blir det plötsligt underligt detaljerat då det är frågan om färgen på väggarna i ett hemmagym. Whaaat? Usch!!
Som Petra skrev, när månne t.ex. Daniels berättelse kommer...? *ryser*

Inlägg nr 500!

Att mitt femhundrade inlägg handlar om ett för mig relativt nyupptäckt fenomen, nämligen graphic novels tycker jag att är mer än lämpligt!

"I detta satans rum" av Mats Jonsson XXXX+

Figuren Mats åker med sina journalistkollegor till ett studenthotell i London för att tillbringa några månader där. Det är 1994, och även om jag var rätt liten då tycker jag att det ändå är lättare att förhålla sig till denna bok än hans tidigare Hey Princess, kanske för att denna boks "teman" i princip kunde appliceras även på nutiden.

Detta är en kort liten bok, men den är rolig och träffsäker och jag vill absolut läsa mer av Mats Jonsson!

Några "dagböcker"

"Dockan Bella" av Nina Bouraoui XXX½

En kort och fragmentarisk dagbok om flickan som tycker om flickor och Julien som tycker om pojkar. Jag gillar stilen och vill läsa mer, kanske speciellt eftersom det känns som om boken inte gav allt den kunnat ge, blev den kanske alltför kort? Samtidigt som det är just det jag gillar...

"Jag tror vi behöver prata faktiskt" av Jon Jefferson Klingberg XXXX-

Karl Mikael och Kristin fattar beslutet om att skilja sig under vistelsen på sommarstugan på Gotland. Sedan får vi följa Karl Mikaels funderingar i en slags dagboksform under året som går. Det är djupa dalar och kanske ett och annat högt berg emellanåt och det är bra och ångestgivande medan det samtidigt känns som om detta kanske inte är en bok som kommer att stanna i mitt minne speciellt länge.

Helgens läsning

"Dress Your Family in Corduroy and Denim" av David Sedaris XXX+

The Korean nodded, the way you do when you're a foreigner and understand that someone has finished a sentence.

Detta är en samling "sanna" berättelser med figuren David Sedaris som berättare. Lite smått och gott ur hans barndom, några andra historier då han är vuxen och de flesta har accepterat att han är gay. Några gånger skrattar jag till ordentligt, men annars bara läser jag uatn att förstå själva grejen med boken.

"Enhet" av Ninni Holmqvist XXXX+

Är du kvinna och över 50 eller man och över 60 förs du iväg till Enheten för att göra nytta; du har inte skaffat barn men du kan säkert vara till nytta på annat sätt! Det här är Dorrits berättelse om livet på Andra reservbanksenheten för biologiskt material någonstans i Sverige, dit hon kommer den februari hon fyller 50 år. Utanför pågår livet med midsommarnubbar och julshopping, men på Enheten får man jordgubbar året om och pengar behövs inte längre.

All min undanträngda rädsla, vrede och sorg hade flutit upp till ytan och låg där och skummade, och det var bara för honom att ta för sig - åtminstone hade jag upplevt det så: som om han slickade i sig av mina känslor med sin stora sträva psykologtunga.

På bokens baksida står det att Enhet är en "tankeväckande berättelse om kärlek och om ett cyniskt nyttotänkande förklätt till omsorg", och det är bra beskrivet. Jag bara undrar varför jag inte hört talas om boken tidigare, för den är ju otroligt bra! Dystopier is the shit, och den här råkar vara en välskriven sådan. Jag gillar hur det obehagliga skapas av att skildringen av Enheten i sig inte är så obehaglig, alla tas (förutom experimenten och donationerna that is) väl om hand och vänskap och kärlek frodas. Det är också intressant att de "umbärliga" inte blir helt utestängda från yttervärlden - de kan bara inte ha kontakt med den.

Det är helt enkelt intressant och snyggt hela vägen och jag uppmanar er att läsa boken snarast möjligt!

... och en eftermiddag med Rob

"Love is a mix tape. Life and loss, one song at a time" av Rob Sheffield XXXX-

Robs hustru Renée har dött och han berättar om deras kärlek och tiden efter hennes död med hjälp av mix tapes han gjort. Jag är hopplöst obevandrad vad gäller musik, så jag fick inte ens ut hälften av vad man kunde få ut av denna bok, men jag gillade den i alla fall! Speciellt gillar jag listorna om vad Rob och Renée brukade gräla om, eller vilka olika sorters mix tapes det finns. Boken känns aningen ojämn, vissa avsnitt är riktigt bra medan andra är betydligt tråkigare.

En bok jag inte hade hört talas om och kanske inte ens plockat upp om jag inte hittat tipset inne hos Lisa, tack för det!

Rätt så snabbläst var boken också, men nu känner jag att jag inte vill läsa om världens undergång, människor som dör eller förlorar sina loved ones på en tid. Good thinking att låna En sorts kärlek om en cancersjuk kvinna då...

Dagens andra ojdå

Vi såg just filmen Persepolis och jag gillade den! Jag trodde dock att jag hade läst alla Marjane Satrapis delar, men tydligen hade jag bara läst ungefär halva boken. Vore kul att få tag på ett samlingsalbum, den boken skulle jag gärna läsa om!

Ok, så du gillar inte din hals

"I feel bad about my neck and other thoughts on being a woman" av Nora Ephron XXX½

Detta är en liten trevlig novellsamling med Ephrons texter framför allt om åldrande. Ephron har bland annat skrivit manuset till Harry and Sally samt Sleepless in Seattle, men tyvärr blir jag inte helt övertygad av denna bok. Det känns som om jag skulle vilja gilla den, men att den inte berör så mycket som jag skulle vilja. Jag misstänker att det till viss del kan bero på att jag läste den på finska - tidigare har det inte spelat så stor roll för mig men nu märker jag allt oftare en liten aversion mot böcker jag läst på finska. Förvånande!

Vädret är ännu riktigt ruggigt, och vi knäppa människor ska ut på en studiekompis-sommaträff i skärgården där vi ska tälta... Suck, i dag hade jag hellre varit asocial och krupit upp i soffan med tända stearinljus och en bra bok eller två. Hoppas ni får en mindre ruggig helg än vi! ;)

Läsning bland vågorna (vilka då?)

"Mörkrädd" av Andreas Roman XXXX-

Kanske inte ett så smart drag av mig att läsa en sådan här bok då risken finns att jag får gå ensam genom gästhamnen någon kväll i jakt på en toalett, men det gick bra iaf =). Boken handlar om David som är fobiskt rädd för mörkret, och om hur han för att råda bot på det åker ut till en stuga i norr tillsammans med katten Trassel. Det är tur att boken inte var längre eftersom det fanss risk för att den hade kunat bli tjatig, men jag gillar faktiskt hur allt blir sådär lite löst, så att läsaren också blir osäker. Fast att boken har blivit så omtalad som den faktiskt har förstår jag inte helt, men så är jag ingen skräckfantast heller.

"Eat, pray, love" av Elizabeth Gilbert XXX½

En sann historia om hur Liz blir trött på sitt vanliga liv i New York och tar ett års sabbatsår som hon delar upp i fyra månader i först Italien, sedan Indien och Indonesien. Jag tyckte väldigt mycket om först delen där hon frossade i mat och gick en italienskakurs, men sedan blev det lite väl flummigt i min smak.

Men det var en rolig bok, och jag tyckte om de intressanta faktainjektionerna man fick ta del av (precis sådant jag går igång på) - som till exempel att den italienska hälsningsfrasen Ciao egentligen är en förkortning av ett uttryck som betyder "Jag är din slav", eller att barnen på Bali döps enligt den ordning de föds: Första, Andra, Tredje, Fjärde. Får man mer än fyra barn kallas nummer fem ungefär "Andra Rondens Första"!! :D