Ohlssons andra blir tvåa jämfört med debuten

Tusenskönor av Kristina Ohlsson XXXX-

Är det inte lite så att romandebuter förväntas vara extremt imponerande redan från början, medan deckarförfattare får en chans att växa till sig? Varför är det så? Deckarförfattare bör väl kunna fånga en redan från början så att man fortsätter läsa serien? Visst, Stieg Larsson och kanske även Lars Kepler smällde ju till riktigt ordentligt redan från början, men t.ex. Camilla Läckbergs enorma framgångar har ju vuxit fram i och med att serien framskridit.

Ohlsson utgör dock ett undantag och var bra direkt från början, och efter den imponerande debuten Askungar var mina förväntningar höga. Nu känns det dock som om Ohlsson inte är lika vass som i ettan, visst finns det en klurig intrig med en kvinna i Bangkok som finner sig avskuren från omvärlden, en flykting som sitter inlåst i en unken lägenhet i Stockholm och väntar och så prästparet som hittas skjutna i sin egen säng. Men ändå, det trampar liksom på stället och jag sugs aldrig med fullständigt. Kanske är det polisernas frustration jag smittas av, då människor sitter inne på information men undviker att dela med sig av den. Hursomhelst är det här fortfarande en bra deckare, och jag höjer hatten för Ohlsson för att hon inte räds för att utsätta sina poliskaraktärer Alex Recht, Fredrika Bergman och Peder Rydh för omvälvande händelser i privatlivet. Bra så!

Rec.ex. från Piratförlaget.