Jag kan gladeligen rapportera att jag inte är okänslig. Ibland känns det som att jag plöjer en massa böcker väldigt snabbt och att jag bara kastar mig över nästa så att de lästa böckerna inte riktigt får sjunka in. So many books, so little time alltså. Efter några veckor/månader minns jag pinsamt nog ofta förvånansvärt lite av vad som egentligen hände i boken. När alla bokbloggare ääälskade Ett år av magiskt tänkande förstod jag inte the fuss. Men nu har jag gråtit över både Innan jag dör och En sorts kärlek och känner mig som mer av en människa och mindre som en läsande robot :P. I kombination med obehagliga Vägen känner jag dock att det nu får vara slut med ångestgivande böcker för ett slag.
Sten och Carmen lever lyckliga i Amsterdam med sin lilla dotter Luna ända tills Carmen plötsligt diagnostiseras med allvarlig bröstcancer (ok, all cancer är allvarlig men ni förstår vad jag menar). Detta blir Sten berättelse om hur han trots - eller kanske framför allt på grund av - hustruns sjukdom fortfarande inte kan leva monogamt även om hon är kärleken i hans liv. Carmens gråtattacker vägs upp av Stens festande så att ångesten inte direkt kryper över läsaren. Jag hatar Stens otrohet, men lyckas ändå tro på att han verkligen älskar Carmen. Det blir allt mer detaljfrossande i cancernmedicinernas otrevliga bieffekter och alla är så modiga och det är sorgligt och fint och ja, den här boken glömmer jag nog inte direkt då jag fört tillbaka den till biblioteket!
Värt att nämna är även pop- och fotbollsreferenserna samt de små förklarande rutorna inne i texten som blir aningen irriterande efter ett slag samtidigt som de är roliga små "extran". Jag gillar även att man får se vad det står i textmeddelandena Sten skickar sina vänner och... kvinnobekanta.
2 kommentarer:
En sorts kärlek finns i min "att-läsa-hylla" också, men den har inte lockat så mycket ännu. Kanske ska ge den en chans alltså!
Den var nog bra!
Skicka en kommentar