Skynda att älska av Alex Schulman XXXX-Min läsning av den här boken har ackompanjerats av några strofer ur Tove Janssons "Höstvisa", Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut. Det är också den sången titeln alluderar på, och jag tycker det är en fin titel på en bok om en pappa som var betydligt äldre än alla andra pappor, som var gråhårig och pensionerad men som ändå ville hålla den årliga Coca Cola-kupen varje midsommar som han alltid hade gjort.
Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent.
Alex gråter inte vid sin pappas dödsbädd eller på hans begravning. Men fem år efter att fadern dött inser han hur mycket han ständigt tänker på honom, och börja nysta i sitt förhållande till pappan hos en terapeut. Vågar bryta ihop: Det tog fem år för mig att inse att den sanna triumfen ligger i att faktiskt göra det. Boken varvar nutid med minnen ur dåtid, och det blir en snygg och varmhjärtad helhet. Lite kan jag irriteras över att de andra familjemedlemmarna (med undantag för brodern Calle) trots allt får så undanskymda roller i boken, men så är ju boken också framför allt en berättelse om en far. En fin berättelse.
2 kommentarer:
Jag skulle vilja läsa Skynda att älska, för "alla" verkar älska den, men jag är bara rädd att jag kommer gråta ihjäl mig i mitt nuvarande hormonstinna tillstånd ;)
Säg, är den fruktansvärt sorglig?
haha, särskilt sorglig är den väl inte, bara sådana där fina tillbakablickar. men jag tar inget ansvar för eventuella hormonstinna gråtattacker :)
Skicka en kommentar