"Vägar utan nåd" av Anna Mattsson XXX½
Vägar utan nåd är en fristående fortsättning på Alexandras rum och De ensammas hus. Alexandra blev sexuellt utnyttjad av sin styvpappa, men nu sitter han i fängelse och för Alexandra borde allt vara bra. Hon går sista året i gymnasiet och har livet framför sig, men ändå känns saker fel.
Alexandra försöker hitta sin plats i tillvaron, men om och om igen går saker snett och det enda andningshål hon kan hitta är teatern. Jag som läsare lider med Alexandra, och önskar henne lycka i livet, mår dåligt av att Alexandra mår så dåligt. Lite tjatigt blir det med språket som så fruktansvärt gärna vill vara vackert - och förstå mig inte fel, jag älskar vackert språk, men här blir det liksom för uppenbart att författaren har försökt, kanske försökt lite för mycket.
Själv har jag läst endast Alexandras rum, och denna bok går bra att läsa utan att ha läst de tidigare delarna, fast det är klart att man får mest ut av böckerna om man läser dem i kronlogisk ordning.
Boken utspelar sig på 1980-talet och det är konstigt att märka hur medveten om det jag blev. 1980-talet känns ändå relativt nära, jag är själv född under det decenniet och därför känns det underligt att vissa saker känns så "gammaldags". Alexandra ringer till ställen för att få dem att skicka ansökningsblanketter, och det skickas en massa brev hit och dit. Ifall böcker utspelar sig på typ 1960-talet eller tidigare är det självklart att det inte finns något Internet, men på något sätt tycks jag vilja att Internet ska finnas redan på 1980-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar