tisdag, april 27, 2010

Klibbigt smärtsamt om alkoholism

Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren XXXX-
Ingrid har en vän. En vit katt. Gato Blanco. Den brukar hon smyga ut till i köket då hon har tv-kväll med sin lilla dotter Juni. Eller då Juni gått och lagt sig. Eller medan hon lagar mat. Hon har nyss blivit befordrad till föreståndare på förskolan hon jobbar på, och får plötsligt finna sig i att inte vara en av de andra utan en chef som står utanför gruppen och ska bestämma. Och så är det mamma Astrid som dricker så att hon somnar mitt i middagarna, men är det bara Ingrid som ser, alla andra säger att man nog får unna sig ett glas vin då man blir pensionär. Och så är det Junis pappa Peter som bor på sin husbåt och börjar ställa krav på att han vill ha Juni oftare än bara vartannat veckoslut. Så då får Ingrid ty sig till sin trogna vän, den spinnande vita katten, igen.

Jag gillade Herngrens debut, Allt är bara bra tack. Nu söker jag fram recensionen och märker att den tydligen gav mig samma känsla som den här romanen - obehag. Det är inte lätta ämnen Herngren tar upp, och mitt hjärta brister för lilla Juni som tvingas bli mycket vuxnare än hon borde vara vid sju års ålder. Tillsammans med alkoholismtemat blir det här också en berättelse om barn och mödrar, om kvinnor i tre generationer med männen som sidokaraktärer i deras liv. Jag kan dock tycka att Herngren hade kunnat lyckas bättre, ibland tycker jag att hon kunde gestalta mera, inte bara berätta pang på. Läsaren förstår nog i alla fall. Berättartekniken blir också lite ojämn då det främst är Ingrid som kommer till tals förutom i slutet då så gott som alla karaktärer plötsligt ska få egna kapitel. Det känns lite klumpigt.
Men ändå. Jag läser och läser ut romanen på min långa tågresa. Några stationer före ändstationen stiger en trött mamma med en blond liten flicka ombord. Flickan pladdrar på men mamman ser inte ut att lyssna. Min fantasi går igång och jag har lust att sticka Herngrens roman i handen på modern. Bara utifall att.

Omslaget förresten. Eh. Vad tänkte ni där, W&W?

Inga kommentarer: