söndag, oktober 03, 2010

Anonymiteten post-bokmässa

I april skrev jag ett inlägg om anonymiteten hos bokbloggare, men eftersom det har hänt en del sen sist känner jag att det är dags för ett lite uppdaterat inlägg. Jag håller fortfarande fast vid att det för mig räcker utmärkt med ett bloggalias för att jag ska tycka mig "känna" en annan bokbloggare i den mån det behövs. Det bloggaren skriver i sin blogg och i sina kommentarer räcker för mig för att i bloggosfären kunna bilda mig en uppfattning om bloggarens läsvanor och bokpreferenser. Och man kan ju ha hur kul som helst på en fest hos Vixxtoria, känna alla andra gäster utan att veta hur de ser ut.

Sen kom då visitkorten, bloggseminariet i Helsingfors, bokmässan med bloggträffarna och bloggcaféet. Och plötsligt var jag inte alls anonym längre, retade mig snarare på att jag hamnade på bild utan länk till bloggen när Skånskan intervjuade bokbloggare. Och det var ju alldeles förfärligt roligt att träffa andra bokbloggare IRL även om det ibland var svårt att minnas deras riktiga förnamn :). Bokhororna kände vi ju alla direkt igen på bloggmiddagen, däremot är jag då alltså inte mörkhårig men relativt lätt att känna igen p.g.a. min finlandssvenska. EnligtO har tydligen börjat "läsa min blogg på finlandssvenska", den lär bli bättre så men jag är fortfarande nyfiken på hur hon gör det!

För mig har det aldrig varit ett självändamål att vara hemlig eller anonym med min bokblogg, det har dock inte känts nödvändigt att skylta med namn och/eller bild eller för den delen göra reklam om den till höger och vänster inför kompisar. Vissa bekanta utanför bokbloggosfären har förstått vem jag är antingen p.g.a. att de är smarta detektiver eller för att de följer mig på Twitter, men jag tror mig ha haft ganska bra koll på vilka de var. Det roligaste med att ha blivit lite mindre anonym har, förutom att då träffa bokbloggarna IRL, är att få kommentarer av vänner och bekanta som läst min bokblogg utan att ha vetat att det var jag som stod bakom den. Det känns fint.

Hur tänker ni kring er anonymitet eller icke-anonymitet?

22 kommentarer:

Verket sa...

Se Björn Ranelid & Shima Niavarani i ny TV-kanal; http://verket.tv

Bokomaten.. sa...

Jag har verkligen tänkt på det här också, men håller fortfarande på min anonymitet. Är egentligen rätt kluven till att hamna på bild hos Bokhora, även om de inte skrev ut mitt namn eller direkt länkade till min blogg under mitt foto så fick jag ändå ett par mail från folk som ju räknat ut att jag var jag. I mitt fall kan jag se att det finns ett självändamål eftersom jag jobbar med barn och tonåringar som jag inte vill ska hitta till en blogg jag har som privatperson. Speciellt itne som jag skriver en hel del om mitt jobb, roliga kommentarer från eleverna eller skrämmande rasistiska sådana osv. Jag skriver aldrig ut några namn, namnet på skolan eller kommunen där jag jobbar. Så man ska inte kunna räkna ut vem jag skriver om på något sätt. Dessutom vill jag behålla min blogg privat och inte göra den till en jobb-blogg eftersom jag känner att jag kan skriva friare då.

a-lo sa...

Jag är inte speciellt anonym utan låter både mig själv och barnen synas på bild ibland. Mest för morsans skull faktiskt ;)Jag har inga problem med det utan tycker det är kul att kunna vara lite personlig emellanåt. Jag har heller inget jobb som konfliktar med mitt bokintresse, då jag är IT-konsult och jag skulle tro att ungefär 0% av mina kollegor läst min blogg..

Nina sa...

Jag är av någon anledning ganska dålig på att läsa bokbloggar, kanske för att jag tycker bäst om att höra åsikter om böcker av människor jag känner. Nu när jag vet att du har en bokblogg är det däremot super, men inte för att jag känner att jag "borde" läsa den för att jag känner dig utan för att jag vet att jag tycker att din åsikt är viktig. Sånt tänker jag.

Bokbabbel sa...

Bokomaten: Ja, jag förstår dig, en självvald anonymitet kan ju rentav vara viktig beroende på ens yrke och vad man skriver i bloggen

a-lo: Och jag gillar ju när människor bjuder på personliga detaljer i sina bloggar, men det är upp till var och en

Nina: Vad fint vännen! (Hur går det med Gennäs?)

Vixxtoria sa...

För mig är anonymiteten viktig, delvis av samma anledning som Bokomaten. Skulle ni träffa mig irl får ni nog fortsätta kalla mig Vixxtoria. Anledningen är helt enkelt att jag i mitt jobb träffar massor med människor vid enstaka tillfällen. Jag har inte lust att tänka att de kopplar ihop min blogg med mig, och vet saker om mig som jag inte vet att de vet, så att säga. Det har inget att göra med att jag inte står för det jag skriver på bloggen - utan mer att göra med att jag har en privat sida och en professionell, och att de faktiskt inte helt går att förena.

Jag tror också att det är en skillnad för de som bokbloggar och kan och vill göra det som en del av den professionella bilden av en - jobbar man med böcker på olika sätt, som bibliotekarie, på förlag eller skriver, och hoppas att bloggandet ska vara en fjäder i hatten när man söker jobb – ja, då är det väl snarast en nackdel att vara anonym.

Jag saknar "Magix", förresten. Jag tycker du är en delvis annan person som "Bokbabbel" – inte på något negativt sätt, utan bara annorlunda. Bokbabbel känns vänligt och positivt, men Magix var lite mystiskt och någon man inte riktigt visste vad man hade.

Catrin sa...

Jag tycker att om man ska vara anonym av till exempel sådana skäl som BOkomaten anger, ja då måste man se till att vara VERKLIGT anonym - annars hamnar man ju in konflikt både med sig själv och omvärlden.

Har full respekt för att man kan vilja vara det, men med anonymiteten kommer självklart också begränsningar, som man får lov att förhålla sig till. Varför gå på bloggträff om man vill vara en anonym bloggare - what's the point? Då faller ju anonymiteten.

Jag läser lika gärna anonyma som icke anonyma, även om det kanske när jag tänker efter är lite skojigare med dem som man vet vilka de är. Men det är helt klart marginellt.

Vår blogg startade mest som ett samtalsrum och fortsättning på vår bokcirkel, varför ingen av oss är anonyma. Däremot är vi två som skriver mer frekvent. Ingen av oss har jobb som hamnar i konflikt med bloggandet, men ingen av oss har heller jobb där bloggandet skulle vara en fjäder i hatten. Om någon frågar så ger jag gärna adressen till min blogg, jag har en länk tillden på twitter, men gör inte mer reklam än så. Några få av mina vänner läser bloggen regelbundet - jag har förstått att de flesta läsarna är andra bokbloggare och sådana som hittar till bloggen via märkliga sökningar på Google.

Bokbabbel sa...

Vixxtoria: Nej jag förstår, den där känslan när man upptäcker att människor läst ens blogg utan att berätta det för en, det känns både trevligt och lite konstigt. Och JA, såklart vet jag att det är mitt ansvar över vad jag väljer att lägga ut på nätet, men det är inte att d läser som är underligt utan att de gör det "i hemlighet".

Haha, Magix ja. Trevligt att det uppfattades som så mystiskt, själv tyckte jag det nästan blev barnsligt, kanske för att jag haft det aliaset sen jag var just ett barn. Det halkade liksom bort med tiden, även min bokbabbel-mail har nu mitt riktiga förnamn som förnamn. Tänker att förlagen inte ska uppfatta det som spam om/när jag mailar dem.


Catrin: Men det är väl en sak att "visa" sig inför andra bokbloggare som också de är mer eller mindre anonyma än att sedan förekomma med namn och bild på nätet. Bokomaten dök ju t.ex. upp på bloggträffen men ville inte skylta med namn och bild för hela världen på nätet, och den logiken tycker jag absolut håller.
Jag hade åtminstone tidigare samma attityd till blogglänken som du, men det är lustigt hur människor tydligen ändå hittar till ens blogg. och det är ju kul i sig. Och ja, knäppa googlingar kräver ett inlägg i sig, de är alltid legendariska!

Bokomaten sa...

Jag ser inte problmet i att vara anonym men gå på en bloggträff? En del "bloggkollegor" känner jag inte att jag måste vara anonym för, det är inte därför jag vill hålla den privat? Jag kan tänka mig att sitta med ett par stycken och tjata loss om kommentarsfunktioner, böcker jag gillar och inte och inte vilja hamna på foto någonstans? Bloggkollegorna är ju en del av min privata svär. Om det är så att man får räkna med att hamna på bild och med namn och allt så ens elever och arbetskollegor/chef hittar en för att man går på en bloggträff som privatperson? Då kanske jag ska stanna hemma i så fall nästa gång. Är jag helt fel ute? Kanske jag som både vill ha kakan och äta den och får välja.

Bokbabbel sa...

Nej nej, jag håller helt med dig Bokomaten, det ville jag ju säga redan i kommentaren till Catrin! Du kanske borde ha varit tydligare med att du inte vill hamna på foton men jag tycker absolut att du ska hänga med på bloggträffar även om du i övrigt vill vara anonym! det är ju inte som om vi bokbloggare skulle hänga ut varandra direkt, tvärtom vill vi nörda loss om böcker och bloggande även IRL!

bokstavlarna sa...

Jag var inte ens anonym i början när jag bloggade om annat än böcker. Mycket för att jag har IRL-vänner med bloggar som jag kommenterade hos och som inte heller var anonyma. Plus, som Vixx skrev, så är det ju mycket lättare att gå ut med namn och bild när man är blivande bibliotekarie och en bokblogg bara är positivt vid jobbsökande.

Jag, som inte var på bokmässan, tyckte för övrigt at det var väldigt roligt att kolla på Bokhoras bilder på alla bloggarna. "Jaha, är det SÅ hon ser ut!" tänktes ett antal gånger.

Bokbabbel sa...

Jag har också nämnt min bokblogg vid arbetsansökningar ibland, recensentjobben har jag ju fått så det är inte omöjligt att bloggen spelat in där. Hurra!

Ja, jag kan tänka mig att du tänkte det, Jessica sprang runt bordet och fotade och bloggade så det blev ju en riktig live-feed :)

magnusax sa...

Jag har aldrig anstängt mig för att vara anonym. Många av mina vänner vet att jag bloggar och läser blogen. Och ibland länkar jag till min den på facebook. Men jag har ingen anledning att berätta exakt vem jag är på min blogg. De som nte redan känner mig behöver inte veta en massa saker om mig.

Bokbabbel sa...

Låter som en vettig policy!

Full bokhylla sa...

Jag började som anonym och tyckte det var skönt med ett rum där jag fick definiera mig själv. Sedan blev jag tillfrågad om att vara med i en bloggdebatt förra mässan - fåfängan och diskussionslystnaden tog över och sedan var anonymiteten ett minne blott. På gott och ont. Jag har ju ett publikt jobb och många journalister bloggar. Mitt jobb gör att jag är sparsam med politiska åsikter, och allmänt med åsikter om nyhetshändelser, i övrigt har jag nog en fördel av min journalisterfarenhet i kontakt med förlag till exempel.

Visst är det roligt att ha ansikten och röster på er fellow bokbloggare (jo, jag läser också dig på sjungande finlandssvenska nu!) men det har egentligen inte ändrat min bild särskilt mycket - den djupare kännedomen har man ju fått via bloggen!

Bokbabbel sa...

Just det, du är en sådan som har lite nytta av bloggen även om du får hålla politiska åsikter borta. men särskilt politisk var du väl heller inte, eller?

Nej precis, det kändes som om vi redan visste var vi skulle börja prata på bloggträffarna eftersom vi redan "kände varandra".

Haha, varför läser jag ingen rikssvensk blogg på rikssvenska, nu känner jag mig konstig ;) Fast ibland dyker det nog upp rikssvenska uttryck här på bloggen, och det kommer ju sig av ivrigt läsande av rikssvenska bloggar såklart

Catrin sa...

Självklart ska man inte behöva hamna på bild om man inte vill det. VAr på en bloggträff, där det var en bloggare som uttryckligen sa till omdet, vilket förstås respekterades.

Och jag tycker inte att någon ska avstå från att gå på blogg-träffar även som anonym bloggare. Vad jag menar är, att i och med att man gör det så kliver man ju de facto ut ur anonymiteten, även om man behåller sitt alias. Vad skulle hända om någon av dem som man inte vill visa sig för OCKSÅ är på bloggträffen? Eller ser en bild från den?

Exempel ur mitt eget liv: jag bloggade anonymt (av ingen särskild anledning, det bara blev så) i ett helt annat sammanhang (om mat) och mötte på en matbloggträff en människa från mitt dåvarande jobb som också bloggade anonymt. Rätt så komiskt och så vips var ingen av oss anonyma längre. Det är ett exempel på vad jag menar med att "anonymiteten faller" när man går på till exempel en bloggträff.

Nu ska jag också försöka läsa din blogg på finlandssvenska ....

Bokbabbel sa...

Nej vad lustigt, att faktiskt stöta på en bekant sådär! Världen är liten...!

blogg_bohemen sa...

Från början var min plan att vara helt anonym, men det är rätt svårt. För eller senare avslöjar man ju något om sig själv som vart i landet man bor eller vilket yrke man har. Jag är sådär lite halvanonym tror jag. Ser ingen anledning till att använda mitt eget namn, vill inte figurerar på bild och inte att någon i min familj heller skall göra det.

När jag tänker på andra bloggare är jag inte heller speciellt intresserad av att få ett ansikte på alla personer bakom texten. Då blir bloggarens recensioner och kommentarer färgade av den uppfattning jag fick av personen i det direkta mötet och det vill jag nog inte. Även om jag så klart är nyfiken ibland på vem som sitter bakom tangentbordet! :)

Bokbabbel sa...

många som verkar vara halv-anonyma och bekväma med det!

Som tur blev jag bara positivt överraskad av de bokbloggare jag träffade IRL, kan hålla med dig om att det kunde ha blivit lite jobbigt annars. Å andra sidan, har jag gillat bloggen vore det ju lite underligt om en timmes prat IRL helt skulle kunna ändra min uppfattning!

Paperback Lover sa...

Jag har tänkt kommentera här så många gånger men inte hunnit. Men nu så!

jo, det här med anonymitet; i början när jag var ny (för cirka två år sen) ville jag vara helt anonym. Jag ville inte att bloggen skulle handla om mig - alls - utan bara om litteratur.

Men allt eftersom jag fick gå på roliga releasefester, på litterära mingel och annat, var jag ju tvungen att visa min nuna här och var. Utan att för den skull avslöja mig.

Sen började jag tycka att det var kul att få nya vänner IRL som har samma litterära intresse som mig, och då var det rätt viktigt att folk (bokbloggare) visste vem jag var.

I och med mitt inträde i FB januari i år bestämde jag mig också för att låta mina blogginlägg ligga där. Så de som är mina vänner IRL får också läsa min blogg och vet att den är min. Men det blir inte automatiskt tvärtom :-)

Faktiskt blev jag himla glad när en högstadieklasskompis skrev att hon uppskattar mina boktips på bloggen. Vi som inte hörts på 20 år.

Så, nu efter att jag stött på er på bokmässan och i andra bloggsammanhang har jag tagit steget fullt ut och lagt en bild på mig själv på bloggen.
Känns pirrigt men också kul :-)
Och det känns som en naturligt fortsättning på mitt bloggande där vissa inlägg kan handla mer om mig än om böcker :-)

(Lååång kommentar, hjälp)

Bokbabbel sa...

bara trevligt med långa kommentarer! Det verkar som om många går från total anonymitet till en gradvis allt mer öppen identitet, en ganska logisk följd just om man börjar gå på releaser, bloggträffar eller annat liknande. Nu har jag ju inte namn eller bild här på bloggen, men de bloggare som blev mina FB-vänner fick ju plötsligt tillträde till hela mitt "privata" liv där :)