Ett litet snedsprång av Denise Rudberg XXXDenise Rudberg lanserar här en ny genre som hon kallar elegant crime. Det innebär mord och andra deckargåtor, men i de Rudbergska miljöerna, överklassen på Östermalm och andra dyra Stockholmsområden. Huvudperson är Marianne Jidhoff, nybliven änka efter en inte alldeles trevlig man. Hon övertalas att återgå till sitt jobb som åklagarsekreterare i samband med det brutala mordet på en finansman på Östermalm, och så får man följa dels hennes jobb, dels några polisers och hemmafruars liv. På jobbet och i vardagen, precis som det brukar vara.
Men. Det här lyckas inte engagera. Jag är helt okej med lite husbeskrivningar i böcker, men då måste det göras snyggt och inte som en uppräkning av snofsiga märken för att markera överklass. Framför allt irriterar jag mig på Rudbergs sätt att handskas med sina karaktärer, hon vill dem alltför väl så det blir puttenuttigt med bullfikor och fantastiska relationer till barnen och vackra hem och problem som löser sig.
Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Författare får gärna hålla sig till sina genrer, jag förstår att det kan kännas lockande att prova på en ny genre, men det är tyvärr väldigt sällan det lyckas. Trots att jag i allmänhet undviker chick litt har jag roats av några av Rudbergs chick litt-böcker. Det är där hon är vassare, precis som Fossum, Lehtolainen och George är vassare i deckargenren. Läser Karin Alvtegens nyaste roman som bäst, även hon har bytt genre och jag hoppas på det bästa men är tyvärr lite skeptisk.
Rec.ex. från Norstedts.
11 kommentarer:
Jag tror kanske att Rudberg tycker att det här är hennes ganre..?
hon har fel ;)
jag tyckte att den var helt okej. har läst en eller två av hennes chick litt, men inte diggat dem alls. därför var jag mycket skeptisk när jag tog itu med den här, men blev positivt överraskad.
det var ju lustigt att vi tänkte helt tvärtom!
Jag tycker att upplösningen på själva kriminalgåtan i boken är riktigt usel.
Däremot funkar chick-lit-delarna av boken men tyvärr räcker inte det. Bytet av ganre är inte lyckad alls enligt min mening.
precis! desutom går upplösningen alldeles för snabbt, tyvärr något som jag tycker är väldigt vanligt i svenska deckare; man vet ingenting och ingenting i 300 sidor och så avslöjas och fasttas skurken på typ två sidor. Inte så!
Hmmm...misstänkte det!
Det där med uppräkning av snofsiga märken för att markera överklass, det reagerade även jag mot då jag läste någon Rudberg (vilken det nu var, det minns jag inte). Det är dels irriterande eftersom det är så övertydligt, dels en bortkastad grej på mig, som inte fattar exakt hur tjusiga alla dessa märkesvaror är annat än att de är strået vassare än Willys egna märke och trosor från Coop. Ungefär.
evalinn: Sorgligt men sant!
En bok om dagen: Det KAN ju fungera om det görs snyggt och endast i liten grad, men här börjar det kännas som om Rudberg tänkt: Åh, och Josef Frank-tyger måste vi ju ha med! Och det och det märket också!
Hahaha, brand-dropping funkar i vissa chic-lit för att det är meningen att det ska vara där. Jag läste någon amerikansk shic-lit för evigheter sedan av Plum Sykes där tjejen går runt i Chloé-jeans mm. Men där är en av poängerna att i hennes miljö var det något folk tänkte på, det var viktigt att vara "rätt". Efter hand som karaktärerna ändrar sig minskar också märkeshetsen. Lite kul. När märkena inte har någon som helst relevans för att skapa karaktärer däremot blir det ganska krystat.
de böckerna blir ju inte heller så hållbara tidsmässigt, om några år tänker man sedan "Bah, Chloé-jeans!"
Skicka en kommentar