Näckrosbarnen av Susanne Axmacher XXXX-Det ligger en pojke och flyter i vattnet. Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten. Så börjar Axmachers roman, och det blir inte speciellt mycket muntrare efter det. Jag håller med blurben på pocketomslaget om att det är en säker romandebut, samtidigt som romanen är lite svårgripbar, lika hal som näckrosornas slemmiga rötter. Clara med sitt brinnande röda hår, så olik alla andra i sin familj att de skämtar om att de hittat henne på gatan. Clara som har ett hjärtfel som rättats till, men som fortfarande ger henne fantomsmärtor. Hennes syskon Lotta och Marcus som tänker så lika att de ibland inte behöver prata, som stänger ut Clara och som kastar sten på Olle som klättrar längs stenväggen. Syskonens mamma, vars dagbok hittas och hemliga "Australienresa" avslöjas. Och så äldre generationer av familjen Lancken, sorgsna, ondskefulla.
Det är en fin bok, Näckrosbarnen, hemsk och lite hal, men fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar