Arne och hans A-grupp

De största vatten av Arne Dahl XXXX

Vid det här skedet av serien börjar A-gruppen redan bli rätt så bekant, så Dahl gör helt rätt i att låta det hända lite grejer inom gruppen, låta medlemmarna växa som karaktärer. Sara blir gravid, och man får veta mer om Kerstins förflutna. Bra så. Den här gången blir Dahl inte heller för ivrig i att lista fall som kan vävas ihop, utan nu blir det en mer trovärdig historia om en snuvig inbrottstjuv och fem utvisningsdömda afrikaner.

Jag gillar också titeln, den anspelar på att Bibelcitat som blir allt viktigare under bokens gång. Ett citat som först verkar rätt vackert, men som sedan framstår som allt mer... maktgalet.

Cat's Eye berör fortfarande

Cat's Eye av Margaret Atwood XXXX-

I've begun to find signs, tiny clues left in my way like breadcrumbs dropped on a trail: a cigarette with a pink mouthmark on it, two used glasses in the sink, a hairpin that's not a mine, beneath a pillow that is.

Elaine växer upp tillsammans med sin familj som reser omkring en hel del. Då hon kommer i skolåldern slår familjen sig ner i Toronto och Elaine får lära sig att vara flicka, vilket minsann inte är det lättaste. Först går det bra och Elaine är ivrig och nyfiken, men sen dyker den dominanta Cordelia upp och hon vänder de andra flickorna mot Elaine och det blir smärtsamt för både Elaine och läsaren. Sedda med en liten flickas ögon blir de jämnåriga plågoandarna life-sized, och Elaine lättar på sin psykiska smärta genom att riva bort huden från fotbottnen. Atwood skildrar väl barnens grymhet och taktikspel, samt hur mycket det kommer att påverka Elaines senare liv. Den här boken lämnar ingen oberörd!

Bokiga frågor och svar

Som läsare är jag snabb och med ett relativt brett intresseområde

Som bloggare är jag regelbunden och alltmer förtjust i bokliga reflektioner framom recensioner

Senast lästa bok Cat's Eye av Margaret Atwood

Senast köpta bok/böcker Beatriz och himlakropparna av Lucia Extebarría från bokrean

Favoritdeckarförfattare Ett svårt (omöjligt?) val, men Karin Fossum står nog högt på listan

Jag läser allt av Karin Fossum, Curtis Sittenfeld, Åsa Larsson m.fl.

Jag läser helst inte (genre/författare) science fiction, självhjälpsböcker

Vid hyllan för fackböcker letar jag efter litteraturvetenskap

Vid sidan av svenska läser jag gärna på engelska och lite mindre gärna på finska

Högst upp i min att-läsa-hög ligger just nu The Broken Teaglass av Emily Arsenault

Högst upp på min bok-önskelista just nu står återigen ett svårt val, men jag är nog väldigt nyfiken på Both Ways is the Only Way I Want It av Maile Meloy. Och så är jag nyfiken på många av vårens boknyheter såklart

När jag går på antikvariat letar jag alltid efter Du eller aldrig av Malin Kivelä. Men jag är dålig på att gå på antikvariat, jag är en sucker för doften av nya böcker, inte gammalt damm

Blodtörstiga järvar

Europa Blues av Arne Dahl XXXX

Som vanligt har Arne Dahl smällt ihop en massa olika fall som kanske eller kanske inte hänger ihop. En man som har ätits upp av järvarna(!) på Skansen, åtta kvinnor som försvunnit från en flyktingförläggning och en man som åker tunnelbana och känner döden närma sig.

Och så har vi naturligtvis A-gruppen, med Arto Söderstedt i Italien men de andra på plats i Stockholm. Och Dahls oefterhärmliga stil att skriva. Det här är inte den bästa av hans deckare, och jag tycker han borde akta sig för att dra linjer mellan alla fall, men visst är det underhållande läsning. Och visst sträcker jag mig genast efter nästa bok i serien.

Åberg är årets första hjärta*

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg XXXX+

Det här är berättelsen om jagpersonen Filip, journalisten och författaren på 30+ som försöker skriva sin andra bok men framför allt fundera på sitt eget liv i vilket han utvecklat en konst att avsluta relatoner innan de börjar på riktigt, innan någon blir sårad. Filip som inte verkar ha några andra vänner än den trygga Amanda och som dras till kvinnor för att sedan dra sig undan. Och så är det berättelsen om duet, Iris, som är annorlunda och rakt på sak och frågar Filip vad han hittade då han googlade henne.

Filip är ingen trevlig typ, jag frustreras över den typ han får porträttera, unga män (och kvinnor) som inte kan bestämma sig, som tror sig få eksem av kärnfamiljer, som inte vet vad de vill. Ändå rycks jag med riktigt ordentligt, hejar på honom, springer vid hans sida under den hala språngmarschen genom koloniträdgården. Och Iris, hon verkar ju vara något speciellt, henne hade jag velat lära känna ännu närmare!

Berättarknepet med kapitel som inte kommer i kronologisk ordning är finurligt och ger romanen ytterligare en knorr. Jag undrar hur romanen skulle te sig ifall man verkligen skulle bläddra fram mellan kapitlen och läsa dem kronologiskt. Tråkigare, garanterat, inte lika snygg. Gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut, krumbuktar sig, dras till. Här tänker jag naturligtvis främst på huvudpersonens uppenbara likheter med författaren, men likaså på den underbara sidan 42 där huvudpersonen under bokmässan i Göteborg svarar Norstedtsförläggaren att han på sin andra bok i alla fall hunnit fyrtiotvå sidor så inget är omöjligt. Sedan trodde jag att jag hittat ytterligare en koppling i Iris beskrivning av Filips blogg, personlig men nästan aldrig privat, mindes nämligen att jag läst just den beskrivningen i Åbergs blogg. Men nu då jag letade rätt på inlägget ser jag att det handlar om just romanen.

Jag håller med Lilla O om att antalet alkoholenheter skildras i lite väl noggrann detalj, men jag tolkar det helt enkelt som ett uttryck för Filips personlighet - han har även stenkoll på klockan då han väntar på sms eller mail. I början irriteras jag väldigt mycket av att meningarna bryts av mitt i utan efterföljande tre punkter, det blir så väldigt hackigt även om jag annars gillar stream of conciousness-greppet. Längre in i boken har jag redan vant mig, och inser dessutom att det skulle bli en jädrans massa punkter ifall man valt den utvägen.

La Bibliofille beskriver omslaget så fint: En Vuxen Flicka och En Vuxen Pojke som fingrar med varandras ena hand, på väg att släppa eller gripa taget. Och jag, som är en sucker för titlar, gillar stort. Passande, melankolisk och passligt lång.

Det ska erkännas att jag ville tycka om den här boken. Utan att någonsin ha träffat Daniel Åberg på riktigt tycker jag att han ger ett trevligt intryck ifrån sig på sin blogg och på Twitter samt i DJtv-avsnitten. Dessutom har han ju sannerligen gjort ett sjujäkla jobb då han själv redigerat och marknadsfört samt läst in ljudboken i sitt pyttelilla källarförråd. Jag var rädd för att jag skulle ha svårt att vara tillräckligt kritisk ifall jag inte tyckte om boken. Som tur blev det aldrig ett problem! :) Dannyboy&kärleken var trevlig mn lämnade inget större intryck, det gör däremot denna bok. Missa inte!

*) Här syftar jag alltså på min läslista där alla böcker som fått XXXX+ eller mer får ett hjärta efter sig. Vi har redan sagt hej då var årets trettonde bok och vanligtvis betyder 13 som känt otur. Inte den här gången.

Finurliga fel eller saker en boknörd lägger märke till

I den underbart lockande videon om Moleskine Passions Book Journal (som jag är förvånad över att ingen kommenterat!) kan man lägga märke till några finurliga felaktigheter. Personen som äger Book Journalen har läst bland annat The Grandfather and the Sea av Hemingroad (hehe), Catcher in the Wheat av J.D Chalinger och Kafka on the Beach av Kamimura.

Dålig bok av bra författare

Going out av Scarlett Thomas XXX-

Om jag har förstått saken rätt så är detta författaren bakom underbara PopCo och den av många uppskattade men av mig ännu inte läst The End of Mr Y. Mina förväntningar var alltså höga, och de sista darrande minuterna av januari månad slog jag igen boken och var näst intill chockerad av att författaren till PopCo hade kunnat skriva sådant här trams.

Den började bra though. Luke är allergisk för solljus och har därför aldrig lämnat sitt hus, han lever sitt liv genom böcker och tv i stället. Hans bästa vän Julie har all världens fobier, och så har vi Charlotte som aldrig hann göra slut med Mark eftersom han dog av en akut hjärnblödning. Först löper berättelsen, jag fascineras av Lukes låsta situation och vilken absurd värld han lever i - även om den är normal för honom då han inte kan jämföra den med någon annans. Jag ler också åt att boken känns gammal - den utkom 2002 men då det refereras till tv-serien Friends och konstateras att Luke har två telefonlinjer för att kunna vara uppkopplad till Internet känns det helt enkelt lite föråldrat. Lustigt det där, hur man inte tänker på det då man läser om 1800-talet eller 1970-talet, men då det kommer så nära ens egen tid och ändå är så avlägset - ja då märks det!

Men ja. Sen blir det dåligt. Det blir lite långrandigt, och för att få in lite action i boken låter Thomas dem åka iväg i en husvagn, med Luke i en hemmagjord "rymddräkt". Karaktärerna lämnar berättelsen för att leva sina egna liv - och det vill jag helst av allt också göra. Fy skäms Scarlett, vad tänkte du riktigt?

Gimme one of those!

Jag läste om det redan på hösten, då det berättades att ett sådant här häfte var på väg men sedan glömde jag bort dem. Bibliophilia påminde mig om deras existens och nu hittade jag den här videon. Jag ber om att få påpeka att jag själv tycker väldigt illa om inbäddade YouTube-klipp i bloggar, men för den här grejen gör jag ett undantag. Böcker och en Moleskine, what's not to love? Kolla bara!

Nej Liza nej

Postcard killers av Liza Marklund och James Patterson XXX

Det härjar en mördare i Europa, en mördare som skickar ett vykort till en journalist i någon av Europas huvudstäder någon dag innan ett par hittas bestialiskt mördade och stympade i ett hotellrum. Dessie Larsson, journalist på Aftonposten, får en dag ett sådant vykort och mycket riktigt hittas ett par mördat i Stockholm. Dessie får hjälp att lösa fallet av New York-polismannen Jacob Kanon, en amerikan vars dotter är ett av offren.

Jaha. Marklund har av någon obegriplig anledning slagit sig ihop med Patterson som tydligen sysslar med att skriva deckare i par. Lite av Marklunds egna stil kan skönjas, däremot blir det hela väldigt amerikanskt med löjligt korta kapitel, cliffhangers och onödigt råa mord. Dessie skildras väldigt stereotypt och ensidigt; journalist, bisexuell, kommunist, vegetarian. Som av någon underlig anledning faller för den otvättade polismannen. Njaa, säger jag, vad tänkte ni här? Marklunds namn på pärmen gör att boken kommer att sälja i Sverige/Norden, men jag tycker det är synd att hon förknippas med en bok av den här kalibern.

Rec.ex. från Piratförlaget.