Stockholmstrilogins etta

Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs XXX½

Det var många som jublade då de hörde att Boije af Gennäs skulle komma ut med nytt, och även jag som läst bara Stjärnor utan svindel var nyfiken. Än mer nyfiken blev jag då jag läste att trilogin skulle utspela sig under 00-talet, ett decennium som även jag upplevt och känner till.

Huvudpersonerna i Högre än alla himlar är sex människor, kvinnorna Sanna, Liv och Pella samt männen Victor, Jalle och Stefan. En stund tar det innan man kommer ihåg vem som är ihop med vem, vem som var vems kusin och vem som har barn, men det är alltså frågan om ett sammansvetsat kompisgäng som firar nyårsafton och sedan många andra fester och tilldragelser tillsammans.

Lustigt nog skrev Pia Printz igår på Twitter (utan att ens ha läst romanen) att Boije af Gennäs verkar ha skrivit en svensk Vincenzi-roman. Och ja, så känns det. Det känns också som om sättet att skriva är inte likt Kjell Westös, men att annars får jag klara Westö-vibes. Många personer, nästan som en kollektivroman, och så Staden (i det här fallet Stockholm) som livsviktig miljö. Ibland blir det tyvärr lite tradigt, Boije af Gennäs skrivande, det är otroligt ordrikt och en del händelser och miljöer beskrivs så man blir alldeles matt. Redaktören hade gott kunnat stryka minst hälften av alla "glittrande", "sjungande värmländska" och "fladdrande gardiner", men i övrigt sväljer jag historien. De bekanta världshändelserna (9/11, Anna Lindh) och sångerna (Kent, Dido) skrivs en på näsan som övertydliga tidsmarkeringar och även om de och de fladdrande gardinerna irriterar mig så läser jag ändå hela tiden, vill veta hur det går med förhållanden och graviditeter, vandra längs gatorna på Söder och fira jul i trähuset på ett nästan Den hemliga historien/Okänt offer-idylliskt sätt. Jag kommer definitivt att läsa även resten av trilogin!

Rec.ex. av Bonniers.

Tegelstenarna man (ännu) inte läst

Inspirerad av Lyrans tegelstenstrio (som jag svarade på här) kom jag att tänka på de tegelstenar som står i min bokhylla men som jag ännu inte läst. Vilket är dumt, för om boken är bra så är det ju härligt att få försjunka i den, återvända till den trevliga bokvärlden om och om igen. Oftast är det dock det fysiska formatet som sätter käppar i hjulet för läsningen (de inbundna böckerna är omöjliga att läsa i sängen, pocketversionerna är knepiga att hålla uppe p.g.a. sin tjocklek). Tänkte passa på att "outa" några av mina olästa tegelstenar för att eventuellt puffa på läsningen en smula. Here goes:

- Blonde av Joyce Carol Oates. Pocketversion, och jag vet att t.ex. Fiktiviteter läste den under sommaren och gillade (precis som typ alla andra som läst boken). Jaja, jag ska!

- Under the Dome av Stephen King. Den här boken finns pinsamt nog under min "Läser just nu"-flik och det är kanske inte riktigt sant. Här måste ske en förbättring, jag gillar ju boken!

- Jonathan Strange and Mr Norrell av Susanna Clarke. Köpt innan boken ens kom i pocket, och så föll läsningen på att den inbundna versionen var så klumpig (om än snygg, med sina svärtade sidor och sitt medföljande bokmärke)

- Vår bästa tid av Penny Vincenzi. Nytillskottet bland tegelstenarna. En massa karaktärer att hålla reda på, borde därför inte lägga undan den emellan utan träget läsa på, har ju gillat hennes böcker tidigare

- Hardboiled Wonderland and the End of the World av Haruki Murakami. Med tanke på att jag a) väntar ivrigt på översättningen av 1Q84 och b) har orkat igenom (och gillat!) mastodontmurakamina Kafka on the Shore och The Wind-up Bird Chronicle vet jag inte riktigt varför den här fortfarande står oläst i hyllan

- The Collected Stories av Lorrie Moore. Ja, noveller förvisso, men framför allt en tjock, lysande orange pocket som hånfullt ropar på mig

Vilka tegelstenar står olästa i era bokhyllor?

Bookalicious

Min belöningsbeställning har anlänt och avhämtats. Fick lite dåligt bokhyllesamvete då jag såg den live ("Oj, blev det så här många?"), men jag kommer att läsa mycket på det nya jobbet och har dessutom tänkt hålla köpstopp ta det lite lugnt med bokshoppingen inom den närmaste tiden. Shopping på bokmässan, och ett eventuellt utnyttjande av Adlibris gratis frakt (för studerande fram till slutet av september) är godkänt, men i övrigt gäller det alltså att njuta av recensionsböcker, de olästa böckerna i hyllan samt såklart dagens nya tillägg till min allt digrare boksamling.

Jag tycker det är dags att Bokhora börjar sponsorera mina bokinköp eftersom tre av mina böcker härleder sig direkt från boktips från dem: Lämna världen av Douglas Kennedy som jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med, och så böckerna som löst kan inordnas under "nylanserade" kategorin beach house-litt, The Condition av Jennifer Haigh och The Birthdays av Heidi Pitlor. Även Deon Meyers Död i gryningen har jag läst om på Bokhora och senare även inne hos Theresans. Room av Emma Donoghue bygger på Fritzl-fallet och är Booker-nominerad. Jan på Uppsala English Bookshop, som försöker hinna läsa alla de tolv nominerade böckerna innan pristagaren tillkännages, tyckte om romanen och jag har mina aningar om att han är källa man kan lita på. Claire Castillons tidigare novellsamlingar har varit intressanta så därför fick romanen Därunder ett helvete slinka med när den nu en gång utkommit i pocket. Sist och sidmässigt minst har vi Mia Skäringer Dyngkåt och hur helig som helst som bl.a. Linn har läst och gillat. Mia Skäringers blogg har jag själv aldrig läst, men som av en lustig slump har hon börjat blogga igen precis i dag!

Bloggseminarium i Helsingfors

Jamen hurra! Ett evenemang som för en gångs skull ordnas i det land jag befinner mig! De finlandssvenska bloggarna (m.m., de verkar ruskigt aktiva) Peppe och Karin samtalar om bloggar under rubriken Fenomenet bloggande - innehållslöst trams eller en smart affärsidé torsdagen den 9.9. klockan 12.00 på Luckan i Helsingfors. Läs mer här. Intressant, jag tänker åtminstone gå och lyssna!

Gripande om barnmisshandel

Bara ett barn av Malin Persson Giolito XXX½

Alex Andersson är bara sju år. Han slåss i skolan och kan inte sitta still på lektionerna. En dag griper hans lärare Karin tag i hans handled och upptäcker att den är full med varande brännsår efter en cigarett. Socialen kopplas in, likaså advokaten Sophia Weber som får ta sig an Alex fall samtidigt som hon kämpar med ett förhållande hon inte bryr sig om och ett arbete som kräver all hennes tid.

Det här är en gripande bok, om misshandel och våldsspiraler, och man kan inte låta bli att bli (illa) berörd. Samtidigt glider boken ur mitt grepp, jag kan inte avgöra om den är en kriminalhistoria eller en "vanlig" roman eller vem som egentligen är huvudpersonen. Och det irriterar mig, tyvärr, jag önskar att jag kunde se förbi det, men det bidrar till att berättelsen inte blir riktigt lika stark.

Någon som läst Persson Giolitos debut Dubbla slag, förekommer Sophia redan där eller kommer det måhända fler böcker om henne? Det kändes som om hennes historia inte var riktigt avslutad än.

Rec.ex. från Piratförlaget.

Kryptiskt brevbärarbeteende

Jag har tidigare skrivit om vår gamla brevbärare i det förra hemmet i den förra staden. Han som ringde på (rentav två gånger!) så fort mina tjocka bokpaket inte rymdes in genom postluckan. Då vi flyttat skrev jag också om vårt nuvarande postutdelningssystem som inte längre genererar trevliga dunsar på dörrmattan då posten lämnas i postfack i ett allmänt utrymme.

However! I dag ringde plötsligt brevbäraren på dörren, överräckte ett tjockt bokpaket och konstaterade att det ju nog aldrig hade rymmats in i postfacket och att han därför kollade ifall någon var hemma. Jag tackade honom översvallande. Kollade i alla fall postfacket en stund senare och hittade, förutom sedvanlig reklam, även ytterligare ett bokpaket! Nu är ju den stora frågan varför nämnda brevbärare inte kunde räcka mig båda bokpaketen när han en gång höll på? Någon som har insikter i brevbärarpsykologi?

Bokpaketens innehåll: Angelologi och Ursäkta att man vill bli lite älskad. Om någon vill skänka oss en bokhylla tas den tacksamt emot!

Tegelstenstrio

"Berätta om tre minnesvärda tegelstenar", uppmanar Lyran. Here goes!

1. Främlingen av Diana Gabaldon. Efter att ha läst över tusen sidor om Claires och James kärlekssaga som sträcker sig över tid och rum blev jag något förvånad men också glad då jag upptäckte att boken var nummer ett i en serie. För tillfället har jag läst fem delar och har en sjätte oläst hemma. Sjuan, An Echo in The Bone, har utkommit men jag vet inte hur länge jag ska orka med serien längre.

2. Shantaram av Gregory David Roberts. Läs! Förrän jag läste boken trodde jag inte att en tusen sidors, delvis självbiografisk, skildring av den indiska slummen skulle fascinera mig, men ack så fel jag hade! Det pratades om en uppföljare, och om en film, vad hände med de planerna?

3. En dramatikers dagbok av Lars Norén. Förra höstens läsprojekt. Trädgårdsodling, resor till Gotland, pjäser, shopping och sjukdom. Jag läste och läste och var nöjd då jag slog igen boken.

Hypen! Peppen! Längtet!

Den är här! En av de personliga förhandsfavoriterna för bokhösten 2010, den avslutande delen Mockingjay i Suzanne Collins Hunger Games-trilogi, nu i ett bokmalshem inte speciellt nära dig. Synd att vi väntar gäster ikväll...

Antologi om vardagstristess

Tråkboken av Susanna Sucksdorff och Tiia Strandén (red.) XXX+

Då jag i våras var på förlagslunch hörde jag talas om den här antologin och blev nyfiken, det lät ju lovande! Vardagssysslor fyller en väldigt stor del av vårt liv, varför inte skriva om dem?

Författarna till den här antologin är legio, allt från kända författare och poeter (Malin Kivelä, Katarina Gäddnäs) till journalister och litteraturvetare (Philip Teir, Michel Ekman). Ämnena är lika många: sömnlöshet, hur man fyller en diskmaskin, långa tågresor, en Facebook-diskussion. Man kunde tänka sig att det här kunde bli vad som helst. Men tyvärr. Som problemet ofta är med antologier blir texterna väldigt ojämna, och jag håller med recensenten i Hufvudstadsbladet som skriver att "lite för många bidrag är helt enkelt lite för tråkiga: för mycket igenkänning, för många självklarheter [...]". Boken vinner på att man läser texterna i mindre snuttar och inte allt på en gång, så mycket tristess orkar man inte med på en gång. Och missförstå mig inte, visst finns här guldkorn, jag är bara rädd för att de försvinner bland de mer dammiga texterna.

Rec.ex. från Söderströms.

Tar ni emot lästips av andra?

Som den vänliga själ jag är engagerar jag mig gärna i fästmannens läsning, kommer med lästips och påminner honom om att ta en extra bok med till helgvistelser. Oftast uppskattar han detta, men alltid då och då kommer han med pikar om att jag minsann aldrig läser de böcker han tipsar mig om. Hoppsan. Trots att han till min glädje är en läsande människa kan man ju nog lugnt sagt påstå att jag läser betydligt mer än han. Och då tycker man (läs: han) att jag skulle kunna klämma in någon bok han tipsat om emellanåt.

Och jo. Det har han ju förvisso rätt i. Men so many books, so little time, och t.ex. Chuck Palahniuks baksidor har än så länge inte ryckt tag i mig. Och faktum är att fästmannen och jag har rätt olika boksmak, han gillar Grisham, klassiker och allehanda böcker om andra världskriget och jag kan inte direkt påstå att det just den sortens böcker jag brukar läsa. För att tysta ner honom brukar jag påminna honom om vår litterära husgud, Lionel Shriver, som jag ibland går med på att det var just fästmannen och inte jag som hittade.

Jag älskar boktips, speciellt av läsande vänner som känner till min smak och som dessutom kan beskriva det nya författarskapet med "Det är lite som dens och dens böcker" eller "Tänk typ den och den, fast i novellform". Och som ni säkert märkt suger jag åt mig av era lästips som en svamp. Men. Jag måste få sålla bland tipsen själv, välja och vraka vilka böcker jag vill titta närmare på. Hur mycket jag än älskar att fästmannen läser och vill att jag ska läsa en enligt honom bra bok, kan jag känna mig nästan stressad då jag får den upptryckt i ansiktet.

Hur tänker ni?

Nyaste Barclayn = nja

Never Look Away av Linwood Barclay XXX½

Never Look Away är Barclays senaste bok, och den fjärde jag läser av honom i år. Tyvärr blir den också något av en besvikelse; kanske har jag läst för många böcker av honom på fört kort tid, kanske är han helt enkelt inte som vassast just i den här boken.

David Harwood åker till nöjesparken Five Mountains tillsammans med sin familj, frun Jan och sonen Ethan. En kort tid efter att de anlänt till parken försvinner Jan - som på sistone varit deprimerad- spårlöst och David får hjälp av polisen för att hitta henne. Tills det i biljettluckan upptäckts att Jan inte ser ut att ha varit inne i nöjesparken över huvudtaget, och polisen vänder sina misstänksamma blickar mot David i stället.

Visst finns det några intressanta vändpunkter i boken, men vid de flesta Åh-ställena vill jag mest fråga Barclay om han verkligen trodde att jag inte redan gissat det där. Med sina 415 sidor blir boken också något utdragen, för att slutligen avslutas med med för Barclay tydligen klassiskt blodiga slutet.

Alltså: Boken kan med fördel läsas av Barclay-fans, men för er som vill testa på författarskapet rekommenderar jag hellre Too Close to Home eller No Time for Goodbye/Utan ett ord, recensioner här och här.

Regn ute, recensionsböcker inne

Igår "myntade" jag uttrycket i rubriken på Twitter och det blev genast uppskattat. Ser det gärna som en liten devis inför hösten, så länge hösten också innehåller krispigt kyliga morgnar som man får promenera i och piggna till av, granna höstlöv och dagar med låg höstsol så att man får traska omkring utan paraply men i bekväma skor (hoppas på att kunna använda mina älskade Converse till långt in på hösten), sjal (älska sjalar!) och kanske en ny höstjacka (inte i planerna men man vet ju aldrig).

I dag blev mitt nya ordspråk genast en självuppfyllande profetia. Ösregn och rentav åska på morgonen, hotfulla moln resten av dagen. Samt tre bokpaket i postlådan (varav två faktiskt samma bok av den i dag så högaktuella Hans Koppel/Petter Lidbeck) och senare ytterligare ett bokpaket hemlevererat med bud(!). Är med andra ord mer än okej med sådana här höstdagar.

En hård karamell

Darling River av Sara Stridsberg XXXX-

Än har jag inte läst den väldigt omtalade Drömfakulteten, men Happy Sally läste jag tidigare i somras och gillade så då jag fick syn på Darling River i bibliotekshyllan tvekade jag inte en sekund. Jag är glad att jag läste boken också, för den är bra, om än svår. Stridsberg verkar gilla att göra det lite svårt för sina läsare, språket flyter på men flyter också iväg på små sidospår, jag är inte hela tiden 100 %-igt med och jag irriteras på både Stridsberg och mig själv för den saken. Darling River är som en hård karamell, inte lika tillfredsställande som mjukare godis som man bara kan tugga i sig, men som räcker länge och plötsligt överraskar med en glimt av ljuvhet. Efteråt är man glad att man hade tålamodet att suga, att man inte försökte svälja karamellen hel.

Check!

Sista tenten någonsin skriven och hence mer tid för trevligare läsning - check!

Deltidsjobb med läsmöjlighet skaffat - check!

Belöningsbokpaket beställt - check!

I ett hus vid skogens slut

Titta vilken finurlig grej Designtorget säljer. Hyllan heter Pockethus och är designad av Åsa och Emme Copparstad. Lite skär det i mitt bokmalshjärta att se en bok sådär brutalt behandlad, uppslängd över taknocken, men i övrigt är det här ett mysigt hus som gärna kunde hängas upp bredvid min säng.

Jag läste om pockethuset inne på nystartade bokbloggen Breakfast Book Club, ni som minns Petra från avslutade bokbloggen En annan sida kommer att få en glad överraskning då ni surfar in där.

Switch with me?

Häromdagen hämtade jag ut ett paket på posten, trodde det var en recensionsbok men det visade sig att det var minikorten från Moo.com som anlänt. Korten är verkligen små, mindre än jag trodde, men söta är de och kanske sticker de ut bland alla normalstora visitkort. "Logon" känner ni säkert igen, själv är jag speciellt nöjd med den hallonröda färgen.

Vill ni byta kort med mig på bokmässan?

Magnifik debut

Den drunknade av Therese Bohman XXXXX-

[...] hon ser ren och krispig ut, som att hennes kläder hängt ute och torkat i vinden från havet, blivit stänkta av saltet i luften och inte ens behövt strykas.

Marina reser ner till Skåne från Stockholm för att hälsa på sin syster Stella och hennes betydligt äldre man Gabriel. Marina har aldrig träffat Gabriel tidigare, men hon dras direkt till honom och tror han känner likadant. Samtidigt känner hon att det är någonting Stella inte berättar för henne.

Jag älskar språket och jag älskar berättelsen. Attraktionen till den äldre mannen (som är författare, mm!), allt té- och vindrickande i den gamla trävillan, systraskapet och barndomsminnena, karpdammen, den sidenbeklädda dagboken och den svulstigt grönskande trädgården. Här är allt på sin plats och jag hoppas för allt i världen att Bohman redan är långt inne på sin andra bok, för jag vill ha mer!

Rec.ex. via Västra Nyland, längre recension hittas där.

Pseudonym schmeudonym

Är jag (och Book Cover Girl) de(n) enda i hela världen som inte bryr sig om vem som gömmer sig bakom pseudonymer? Kepler-hypen avslöjades ju ganska snabbt post-Hypnotisören, imorgon får vi reda på vem som ligger bakom Hans Koppels böcker. Tim Davys, med Amberville-trilogin är fortfarande anonym. Och jag är helt okej med det. Faktiskt.

Välkommen

I dag vankas det inflyttningsfest i casa de Bokbabbel och eftersom jag inte kunde bjuda er tänkte jag att jag i alla fall kan bjussa på en bild av mitt flitigt använda sidobord, behändigt placerat mellan sofforna. Var snälla och ignorera bokhyllans furumonster-look och fokusera i stället på den vackra ljuslyktan, eller varför inte mina På gång-böcker. Böcker som läses eller ska läsas, böcker som ska recenseras eller böcker som annars bara är trevliga att ha inom armlängds avstånd då man sitter parkerad i sitt soffhörn.

Jag ska bara...

Hmppf. Nu har Bokhore-Helena gått och deklarerat köpstopp och jag kommer att sakna hennes inlägg om vad hon klickat hem den senaste tiden. Kan hon så kan jag är ju dessutom ett så behändigt skäl att använda då det gäller bokshopping, inte sant?

Nåväl. Jag ska finputsa (läs: rensa) i min monsterbeställning på Adlibris och klicka iväg den så småningom, knappast i dag men rätt snart. För att jag skrivit en monstertent i dag, och för att ja... jag vill. En beställning modell större tänker jag mig, för att sedan lugna ner mig och faktiskt njuta av alla fantastiska bokskatter jag har hemma. Men alltså, det kan jag göra först efter nämnda beställning. Om inte annat så för att någon måste upprätthålla bokshoppingen då hela bokbloggosfären plötsligt befinner sig i bokköpsstopp.

Finfin!

Among Other Things, I've Taken Up Smoking av Aoibheann Sweeney XXXX½

"What do you do all day", she asked, "when you live at the end of the earth?"

Miranda bor med sin pappa på Crab Island på Maines kust. Pappan översätter Ovidius och Miranda är ganska ensam, förutom när hon hänger med deras allt-i-allo, mr Blackwell. Efter gymnasiet flyttar hon sedan till New York för att börja jobba på The Institute for Classical Studies och där träffar hon bögparet Robert och Walter som kände hennes pappa, samt de mer jämngamla Nate och Ana.

Det är Maine med dark, evergreen air och det är New York med kaffekärror på gatan. Det är referenser till Ovidius, det är ungdom och det är kärlek. Det är bra! En hjärtebok!

It felt like the first lie I'd ever told and I remember the excitement of it, the intimacy of having a secret, like love itself.

Kvinnovåld och samboångest

Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff XXXX-

Jag vill ha ditt barn, men inte dig.

Det är knepigt med deckare. Deckare med poliser i huvudrollerna har vi sett till lust och leda, men det finns en klar fördel med dem - det är trovärdigt att de hamnar mitt i olika brotts- och mordutredningar. Journalisterna, psykologerna eller de annars bara nyfikna kan vara intressantare - men mindre trovärdiga - huvudpersoner, hur många brottsutredningar kan de riktigt hamna i och dessutom "hjälpa till" att utreda?

Systrarna Grebe och Träff har löst den knepiga situationen genom att låta sin huvudperson, psykologen Siri Bergman, sällskapa med en polis. Visserligen kommer hon brottet väldigt nära inpå genom sin nya patientgrupp med kvinnliga brottsoffer, men insidertipsen kommer från polispojkvännnen. Som hon inte riktigt vet vad hon ska göra med, han vill ha så mycket närhet medan hon fortfarande tänker på sin döda man Stefan.

Siris psykologkolleger känns jobbiga med sin svartsjuka (Aina) och sin snusförnuftighet (Vijay). Ändå väcker den här boken obehag på rätt sätt, som i det första kapitlet då en femårig flicka sitter gömd under köksbordet medan hennes mamma blir sparkad till döds. Fy. Systrarna och deras redaktör hade kunnat rensa bort en del upprepningar i beskrivningarna (den regnmörka gräsmattan till exempel, de flestas gräsmattor är rätt leriga i november ja) men jag gillar Siri, gillar att hon bor ute i sin ensliga stuga och jag gillar den lilla tvisten på slutet.

Den första deckaren i serien om Siri, Någon sorts frid, har jag recenserat här.

Recensionsex via Västra Nyland, läs längre recension där.

Ojojoj

Böcker böcker böcker är snäll(?) och tipsar mig om att Penguin-muggarna finns till salu på Adlibris. Snabbt som tanken surfar jag in på deras finska sida, jomenvisst, även där finns de att köpa, vissa dessutom till riktigt förmånligt pris. Nu vet jag inte hur det här ska gå, min stackars kundvagn som på grund av den där buggen redan är något tilltagen monstruös...

Uppdaterat: Och nu är det tydligen gratis frakt för studerande också, ett tecken kanske?

Ohlssons andra blir tvåa jämfört med debuten

Tusenskönor av Kristina Ohlsson XXXX-

Är det inte lite så att romandebuter förväntas vara extremt imponerande redan från början, medan deckarförfattare får en chans att växa till sig? Varför är det så? Deckarförfattare bör väl kunna fånga en redan från början så att man fortsätter läsa serien? Visst, Stieg Larsson och kanske även Lars Kepler smällde ju till riktigt ordentligt redan från början, men t.ex. Camilla Läckbergs enorma framgångar har ju vuxit fram i och med att serien framskridit.

Ohlsson utgör dock ett undantag och var bra direkt från början, och efter den imponerande debuten Askungar var mina förväntningar höga. Nu känns det dock som om Ohlsson inte är lika vass som i ettan, visst finns det en klurig intrig med en kvinna i Bangkok som finner sig avskuren från omvärlden, en flykting som sitter inlåst i en unken lägenhet i Stockholm och väntar och så prästparet som hittas skjutna i sin egen säng. Men ändå, det trampar liksom på stället och jag sugs aldrig med fullständigt. Kanske är det polisernas frustration jag smittas av, då människor sitter inne på information men undviker att dela med sig av den. Hursomhelst är det här fortfarande en bra deckare, och jag höjer hatten för Ohlsson för att hon inte räds för att utsätta sina poliskaraktärer Alex Recht, Fredrika Bergman och Peder Rydh för omvälvande händelser i privatlivet. Bra så!

Rec.ex. från Piratförlaget.

Tisdag kväll hos Bokbabbel

Mathias var snäll och upplyste mig om att Penguin-muggarna tydligen finns till salu även i Helsingfors. Boknördslycka! Kiasma (muséet för nutidskonst) visade sig slutligen vara the place to go ifall man vill ha tag på muggarna på finsk mark, men tyvärr var utbudet väldigt skralt med bara fyra ynka muggar som inte ens stod framme utan man fick fråga efter. Mörkblåa Hotel Splendide-muggen fick i alla fall följa med hem, och blev således den första muggen i en blivande samling.

Här invigs nu muggen på bästa sätt med Clippers vita pepparmintté, de sista sidorna av Therese Bohmans underbara debut Den drunknade (recension på måndag!) och ett tjockt blockljus från Desico. Jag är en ljuskonsument av stora mått, skulle jag vara tvungen att välja mellan bok- och ljusshopping skulle det helt på riktigt bli ett svårt val.