Jag vill ha ditt barn, men inte dig.
Det är knepigt med deckare. Deckare med poliser i huvudrollerna har vi sett till lust och leda, men det finns en klar fördel med dem - det är trovärdigt att de hamnar mitt i olika brotts- och mordutredningar. Journalisterna, psykologerna eller de annars bara nyfikna kan vara intressantare - men mindre trovärdiga - huvudpersoner, hur många brottsutredningar kan de riktigt hamna i och dessutom "hjälpa till" att utreda?
Systrarna Grebe och Träff har löst den knepiga situationen genom att låta sin huvudperson, psykologen Siri Bergman, sällskapa med en polis. Visserligen kommer hon brottet väldigt nära inpå genom sin nya patientgrupp med kvinnliga brottsoffer, men insidertipsen kommer från polispojkvännnen. Som hon inte riktigt vet vad hon ska göra med, han vill ha så mycket närhet medan hon fortfarande tänker på sin döda man Stefan.
Siris psykologkolleger känns jobbiga med sin svartsjuka (Aina) och sin snusförnuftighet (Vijay). Ändå väcker den här boken obehag på rätt sätt, som i det första kapitlet då en femårig flicka sitter gömd under köksbordet medan hennes mamma blir sparkad till döds. Fy. Systrarna och deras redaktör hade kunnat rensa bort en del upprepningar i beskrivningarna (den regnmörka gräsmattan till exempel, de flestas gräsmattor är rätt leriga i november ja) men jag gillar Siri, gillar att hon bor ute i sin ensliga stuga och jag gillar den lilla tvisten på slutet.
Den första deckaren i serien om Siri, Någon sorts frid, har jag recenserat här.
Recensionsex via Västra Nyland, läs längre recension där.
4 kommentarer:
Har nästa redan kommit alltså. Noterar.
Kom i dag ja
Jag kom på att jag ju inte sagt att din blogg är så fin just nu!
tack!
Skicka en kommentar