Österbottniska öden

Vinteräpplen av Josefine Sundström XXX+

Det här är berättelsen om Mari som växer upp som ett hunsat yngsta barn i en faderlös familj på Kaskö. Hon mumlar vackra ord för sig själv för att trösta sig själv, ord som hon dock inte kan få någon ordning på när de finns nedskrivna till pappers. Parallellt med Maris berättelse får vi läsa om Maris dotter Tova, också hon faderlös. Tova vill ut i världen, bort från Kaskö och från sin dominerande mormor, Mamma Susanna. Hon finner kärleken, tror att det är räddningen men får inse att den i stället är undergången.

Med ett undantag skildras männen i boken som hopplösa och ofta elaka suputer. Det ska dock påpekas att inte heller kvinnorna är några helgon, Mamma Susanna förmildras visserligen en aning då Tova föds men efter incidenten i vedboden (och isoleringen då Tova ska födas) gör att jag önskar att Mari hade haft kraft nog att slita sig ifrån sin bestämmande mamma.

Det är en vacker titel på boken, och jag vill tycka om romanen också, men jag tycker det blir haltande. Ibland är det dialogerna, ibland är det berättelsens framskridande. Det är snabbläst, och jag undrar om det är för att Sundström inte gestaltar tillräckligt mycket, för att hon snabbt berättar och lägger till en tanke i kursiv som en "finurlig" avslutning på stycket. Nu menar jag naturligtvis inte att varje scen ska sträcka sig över ett ändlöst antal sidor, men så här känns det bara hafsigt.