Bränder och vackra nackar

Till sista andetaget av Anne Swärd XXX½

Han uttalade sjukdomen med stor bokstav och gud med liten, kanske kommer man dit när man sett tillräckligt mycket lidande. Vi talade om bränderna i stället.

Hon skriver vackert, Anne Swärd, det konstaterade jag redan när jag läste debutromanen Polarsommar. Nu är det Lo vi får läsa om, Lo som bor i ett stort hus tillsammans med sin mamma och pappa men också sin mor- och farföräldrar och sina föräldrars stora syskonskaror. Tretton vuxna som håller koll på lilla Lo, och som blir oroliga då hon som sjuåring träffar 15-åringen Lukas. De hänger tillsammans hela tiden, tätt tätt, det måste de, och när Lo blir vuxen och lämnar sin lilla hemby för stora världen (Stockholm, Budapest, New York...) stannar Lukas doft och vackra nacke kvar i minnet.

Det hänvisas till filmen med samma namn som boken, och jag önskar att jag hade sett den. Det är mycket bränder och rök, det är människor som gnuggar mot varandra, skaver. Det är ytterst behaglig läsning och även om jag föredrar Polarsommar framom den här boken blir jag väldigt sugen på att läsa mellanboken Kvicksand så fort som möjligt.

Blåmärkena på Lukas kropp var det enda man brukade se av hans pappa, i övrigt syntes han sällan till.