Österbottniska öden II

Extremt platt och otroligt nära av Philip Teir (red.) XXXX

Var helst två eller tre skrivande människor samlas i det här landet blir det en antologi, om vi ska uttrycka det lite tillspetsat, skriver Lisen Sundqvist i HBL:s Bokextra 27.10.2010. Och jag kan inte annat än hålla med, är det inte mammor och pappor som det ska skrivas om så är det ålder, tristess eller då nu landskapet Österbotten. Tyvärr tenderar antologier ofta bli en lite hafsig mix av texter som varierar i en inte alltför positiv bemärkelse.

Det är alltså lite antologimätt jag - finlandssvensken från huvudstadsregionen ska väl tilläggas - tar tag i Extremt platt och otroligt nära och direkt gratulerar Söderströms till en såväl lyckad titel (hello Safran Foer!) som snyggt omslag. Till min glädje - kanske blandad med en gnutta förvåning ska erkännas - är det bra även innanför pärmarna. Riktigt bra.

Även om jag numera har österbottniska vänner, har besökt olika orter i landskapet och inbillar mig att jag förstår åtminstone det mesta då någon pratar dialekt, fortsätter Österbotten att för mig vara något av ett exotiskt landskap. De platta slätterna, horisonten, såklart, men också samhörigheten. För även om Österbotten är mångsidigt och Sofie Knutar i Jakobstad helt förståeligt inte har någon aning om vad som pågår i Närpes 200 km söderut, finns det ändå en sammanhållning bland österbottningarna som inte går att hitta i andra finlandssvenska områden. Kanske är det för att österbottningarna oftast klumpas ihop just som en enda skara, kanske är det för att de är okej med det (de skrev ju faktiskt en antologi om saken), kanske är det på grund av någon orsak jag som huvudstadsregionsfinlandssvensk inte kan förstå eftersom jag pratar Hesaslang och går på Svenska Teatern. Nej, det ska inte exotiseras, men däremot gärna diskuteras. Gärna med den här fina antologin som underlag.

Rec.ex. från Söderströms.