fredag, augusti 13, 2010

Ångestframkallande relationsroman

Tusen skärvor tillit av Helena Von Zweigbergk XX
Jag beundrar er som kan skriva om en bok ni läst långt efteråt, skriver Snowflake, och jag kan inte annat än hålla med. Visst vill man (läs: jag) gärna fundera lite över boken innan jag skriver ner mina tankar om den, men snabbt (läs: direkt) plockar jag ju upp en ny bok som jag förhoppningsvis sugs in i och då är det lätt hänt att jag glömmer bort känslan av den första boken, det centrala jag ville förmedla. Så gick det tyvärr med Tusen skärvor tillit som jag läste i början av sommaren men av någon anledning förblev orecenserad då.
von Zweigbergks roman får mig att känna mig lite tudelad, för på ett sätt gillar jag den här romanen som är en relationsroman utan att för den delen bli sliskig chick lit. Jessica och Tom möts och blir förälskade, huvudlöst förälskade, men de kan inte riktigt vara tillsammans men inte utan varandra heller. Det är ångest i boken och ångest hos mig då jag läser om hur illa de gör varandra. Det börjar bra, både romanen och förhållandet, men sedan blir åtminstone boken lite väl lång. von Zweigberk kan ju minsann skildra ångestfyllda situationer, jag önskar bara att hon gjort det lite mer effektivt och mindre utdraget den här gången.

6 kommentarer:

snowflake sa...

Eller hur!

Jag tycker det är lite synd att von Zweigbergk börjat med vad jag uppfattar som renodlade relationsromaner. Jag gillade hennes första(?), två stycken om en präst i ett kvinnofängelse.

Bokbabbel sa...

jaså, den har jag inte alls stött på, borde kolla upp alltså!

Lisa sa...

Lite så kände jag med.. och jag hade väldigt svårt att sätta fingret på vad det var mer exakt jag kände när jag hade läst ut den. Hon är bra, men inte tillräckligt bra på något vis. Sen har jag avskytt slutet på samtliga av hennes böcker, och tyvärr sitter slutet kvar i minnet rätt så länge för mig...

blogg_bohemen sa...

Jag försökte läsa "Tusen skärvor tillit" men fick gigantisk ångestklump i magen och var tvungen att avbryta läsningen. Det visade sig senare att en av mina kollegor hade precis samma upplevelse, och då hade vi båda tagit oss igenom "Ur vulkanens mun". Jag vet inte om jag törs läsa mer Zweigbergk. Inget fel med att bli berörd, men jag är inte beredd att boka terapibesök efter varje läst bok. :)

Bokbabbel sa...

Lisa: Jag har inte direkt avskytt sluten men de blir nog sällan så bra som romanen först verkar, och ja, det är nog ganska naturligt att man minns sluten väldigt bra, speciellt om man tycker att de var dåliga

blogg_bohemen: Mm, det är inte lätta ämnen hon tar sig an, von Zweigbergk!

Ramona Fransson sa...

En av de böcker som fastande i mitt minne var "Destiny" minns inte ens författarnamnet. Jag vet inte varför.

En annan bok var Henning Mankells Brandvägg, och det var för att den var helt fascinerande.

Andra böcker kan också vara bra, men jag minns dem inte förrän jag börjar läsa baksidan eller första sidorna.

Så är det även med film. Jag har lånat hem samma DVD enbart för att jag glömt titeln! Dyrt!

Men varför jag har glömt alla de tusentals film- och boktitlar jag sett och läst, beror inte på att de alla varit dåliga, utan för att de helt enkelt inte får plats i hjärnans Ram-minne.