Dödligt villospår av Nora Roberts XXXX-Jag har en förväntningshorisont på vissa böcker. Jag är den första att erkänna att Nora Roberts böcker är varandra väldigt lika, och att de på intet vis är skrivna på Nobelnivå. Ändå har jag gett den här boken ett rätt högt betyg; inte för att den är det bästa jag någonsin läst men för att den motsvarade mina förväntningar och gav mig spänning, romantik och en historia jag gärna följer några hundra sidor. För mig är det en trygghet att läsa Roberts spänningsromaner (böckerna med enbart kärlekshistorier orkar jag inte med), och jag blir alltid lite glad då jag ser att det utkommit en ny Roberts-bok på svenska (det är framför allt spänningsromanerna som översätts). Det finns även en nostalgi i mitt läsande, då Roberts Farliga vidder var en av de första vuxenromanerna jag läste (och omläste), och en till två Roberts-böcker om året gör mig nöjd.
Just den här Roberts-romanen utspelar sig i South Dakota, med bergen och vildmarken alldeles bakom hörnet (Roberts-markör #1). Vi har storstadspojken (/främlingen, #2) Cooper som återvänder till platsen för hans barndoms somrar, och han förälskar sig (#3) i den självständiga kvinnan (#4) Lil som är ägare och föreståndare för ett vildmarksreservat. Såväl Lil som hennes reservat blir dock utsatta för sabotage, och snart står det klart att någon vill Lil illa. Cooper, med en bakgrund inom New York-polisen, är inte sen att rycka ut.
Här måste konstateras att Roberts bryter mot ett av sina klassiska knep, att i slutet kasta om alltihop så att läsaren inte alls visste vem som var skurken (#5). Det är kanske något förvånande, men läsningen blir spännande och udnerhållande i alla fall. Jag önskar bara att Robers kunde göra sina hjältinnor än mer självständiga, eller åtminstone låta bli att ha hjältarna kasta upp dem på sina axlar i tid och otid.
Rec.ex. från Bonniers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar