Charlottes och Seans dotter Willow föds med osteogenesis imperfecta, d.v.s. väldigt allvarlig benskörhet som gör att Willow kan bryta ben då hon nyser eller hennes storasyster hoppar på soffan. Sjukdomen för familjens ekonomi till ruinens brant, och då Charlotte får möjligheten att stämma sin gynekolog för "wrongful birth" tar hon chansen. Även om det betyder att hon måste stå upp i rätten och säga att hon i mån av möjlighet hade aborterat bort sin älskade dotter, och även om det betyder att läkaren hon stämmer är hennes bästa vän.
Jodi Picoult älskar att placera läsaren i sådana här kniviga situationer. Berättelsen förs framåt genom alla de berörda parternas berättarperspektiv, och som vanligt fångas jag av Picoults berättelse, jag vill läsa vidare och få veta hur det går. Och jag rekommenderar absolut boken åt någon som vill ha något lättläst men inte nödvändigtvis lättsmält. Några invändningar har jag dock:
# Produktplaceringen, som jag skrev om tidigare. Den var väldigt tydlig endast under några sidor, skönt visserligen, men det fick de nämna sidorna att sticka ut onödigt mycket.
# Att pappa inte kan se sin femåriga dotter naken. Kära nån!
# Willow är med i en mamma-pappa-barn-lek och vill vara pappa, något som gör mamma Charlotte förvånad. Hela det spåret har en liten poäng, men jag blev upprörd då jag läste det, på 2010-talet ska det inte skrivas så där längre!
# Slutet. Kan väl inte säga så mycket om det med risk för spoilers, men där finns flera element som jag förhåller mig skeptisk till!
En kul grej var att märka att advokaten Marin Gates från boken Perfect Match (recenserad mycket kort här) dök upp igen. Skojigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar