Visar inlägg med etikett deckare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett deckare. Visa alla inlägg

torsdag, juli 14, 2011

Tre romaner i en?

Viskleken av Arne Dahl XXX½
A-gruppen finns inte längre, men i stället har det bildats en topphemlig operativ enhet inom Europol, Opcop, och knutna till den hittar vi gamla bekanat såsom Paul Hjelm, Arto Söderstedt, Sara Svenhagen, Jorge Chavez och några andra. Plus en massa nya namn också, vassa poliser från Europas alla hörn. Under en demonstration i London får en av poliserna en obegriplig kinesisk fras viskad i örat innan kinesen dör. I Sverige googlas det på barnporr och hittas maffiakontakter, och tillbaka i London hittas en kvinna hittas mördad och konstrikt upphängd, som ett konstverk, och med ett hemligt meddelande upptryckt i ändtarmen.
Nej, Arne Dahl sparar minsann inte på krutet när han påbörjar sin nya tänkta kvartett, och med så många ingredienser redan under första boken undrar jag vad han har sparat till de tre övriga. Visst, Europa är större än Sverige, så den globala faktorn får Dahl med genom den stora geografiska spridningen, men kombinationen av det och en massa nya namn gör att boken helt enkelt blir lite för tung. Till min glädje känner man fortfarande igen Dahls säregna berättarstil, men drygt 500 sidor av diverse brott och brottsutredare blir lite för mycket faktiskt. Jag kommer naturligtvis att läsa vidare i den tänkta kvartetten, men det med förhoppningen att Dahl hittar tillbaka till sitt berättande då det var som vassast.

måndag, juli 11, 2011

Min första Maria Lang

Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang XXX½
Litteraturhistorikern Puck Ekstedt får en inbjudan att tillbringa sommaren på en ö i Bergslagen, och hon beger sig dit glad i hågen över att få hänga på en sportstuga med en mängd andra akademiker. Väl framme blir stämningen dock snabbt tryckt och ansträngd då det dyker upp objudna gäster som orsakar spänningar - sexuella och svartsjuka - i den sommarvarma luften. Att Puck sedan under en promenad över ön - som verkar innehålla allt från ljuva sandstränder till de mörkaste skogar och brantaste stup - snubblar över ett lik under en gran gör ju stämningen minst sagt jobbig. Puck och historikern Einar Bure, som jag på efternamnet förstår kommer att bli Pucks make i framtida böcker, börjar nysta i fallet med hjälp av kriminalkommissarie Christer Wijk som importeras till ön. Där har vi sedan upplägget med det låsta rummet i äkta Tio små negerpojkar-anda, och en annan Christie-typisk aspekt är Wijks slutplädering för en samlad salong à la Poirot då gåtan är löst. Tydligen är detta ett återkommande fenomen, vet Maria Lang-experten Helena berätta i sin forna blogg TGLLT. Jag minns också att nämnda Hercule Poirot en gång använde ett bridgespel för att lösa en mordgåta, så där prickar jag in ytterligare en likhet.
Jag är ett stort Poirot-fan, så dessa tidstypiska(?) Christie-aspekter tilltalar mig. Det gör även ön och sjön och den heta sommaren, och som ni kanske noterade har jag redan reserverat nästa Puck/Lang-bok på biblioteket. Det säger väl en hel del?
Missa förresten inte Fiktiviteters Maria Lang-kalender! Och kolla gärna in Dark Places-Helenas doktorsavhandling blogginlägg om Langs författarskap i allmänhet och denna bok i synnerhet.

fredag, juli 08, 2011

Esbodeckare med internationella ingredienser

Minne tytöt kadonneet av Leena Lehtolainen XXX½
Jag har läst om mördare i så gott som alla svenska städer och obygder, så ibland kan det vara riktigt trevligt att läsa om (fiktiva!) skurkar i egna hemtrakter. (I Åke Edwardsons Winter-deckare som utspelar sig i Göteborg kunde jag i och för sig känna igen vissa gatunamn, men den serien är läst av mig och dessutom begravd av författaren nu.) Nu läser jag förvisso, som jag redan outade på Bibliofilerna, väldigt lite på finska nuförtiden, men jag tror ändå att Leena Lehtolainen är en av få (den enda?) som skriver om min hemstad Esbo. Så går det när man är grannstad till Huvudstaden.
Anywhoo, Esbo är alltså miljön ifall det var någon som missade det, och Maria Kallio har kommit tillbaka från ett uppdrag i Afghanistan(!) och får väl hemma igen uppdraget att leda en liten specialgrupp inom polisen. Som första fall tar de sig an en mystisk serie försvinnanden, icke-myndiga muslimska invandrarflickor som inte dykt upp i skolan. Knappt har de hunnit bekanta sig med fallet förrän en ung muslimsk flicka hittas strypt i en snödriva.
Minne tytöt kadonneet är den elfte boken om Maria Kallio. Den första utkom 1993, och man märker sannerligen samhällets förändringar genom dessa böcker. Kallios dotter Iida är nu tonåring, det surfas såklart på nätet och plötsligt är "hedersmord" en brottsrubricering som Kallio&co eventuellt tvingas ta ställning till. Maria Kallio - som till min glädje kan svenska - behöver ständigt anlita en massa tolkar för att förhöra människor vars modersmål är exempelvis persiska, och hon besöker stora hyreshöghus där grannarna bryter på all världens dialekter. Finland ser inte ut som det gjorde 1993, och det ska även avspeglas i litteraturen. Att en del av poliserna sedan går omkring och muttrar fördomar om såväl finlandssvenskar som invandrare är bara ledsamt.
Men. Att Esbo blivit mer internationellt och heterogent får och bör gärna avspeglas i Lehtolainens böcker. Däremot blir jag lite skeptisk till det här Afghanistan-spåret. Jo, världen är mer global och kanske skickas Esbopoliser till Afghanistan för att utbilda kvinnliga poliser. Men när en av Kallios överordnade från Afghanistan-tiden kommer med sina konspirationsteorier som Kallio och läsaren inte vet hur de ska förhålla sig till blir jag lite trött. Det känns för amerikanskt och går inte ihop med det jag sökte. Nämligen Maria Kallio som åker Esbobussar och badar bastu med sin man.

onsdag, juli 06, 2011

Rosentaggar

The Sick Rose av Erin Kelly XXX½
Om en rosenbuske dör är jorden där den vuxit förstörd, planterar du en ny rosenbuske där kommer den också att dö. Det berättar Louisa, trädgårdsmästaren som flytt från en obehaglig händelse i London och som nu restaurerar en gammal trädgård långt från alla storstäder. Paul hjälper henne med restaurerandet, då han också tvingas fly från sin bakgrund efter att ha bevittnat sin barndoms beskyddare begå ett allvarligt brott.

As with finishing a book or stepping out of the cinema into daylight, the real world was always less real than the one she'd left behind.

I trädgården invid denna "crumbling Elizabethan mansion" finner Louisa och Paul då (såklart) varandra, men precis som i William Blakes dikt som boken lånat sin titel av, förstår man att de unga (nåväl, Louisa är faktiskt rätt mycket äldre än Paul) tu inte kommer att kunna ha en helt oförstörd dans på rosor (höhö). Att deras förflutna kan komma ikapp dem även om de bökar i myllan långt borta från storstaden.
Erin Kelly är en bekantskap från förra hösten då jag läste thrillern med - också den! - en växtrelaterad titel, The Poison Tree. I The Sick Rose använder sig Kelly av ett liknande berättartekniskt grepp med tillbakablickar och nutid, men tyvärr känner jag att debuten nog förblir den starkare boken av dessa två. Visst hejar jag på den något påtrampade Paul och förundrar mig till en början över hur Louisa kan ha blivit så traumatiserad av sin första älskare, men sådär hundraprocentigt engagerad blir jag aldrig. Inte heller glimmar språket till på samma sätt som i debuten, men jag håller tummarna för att Kelly hittar tillbaka till det.

fredag, juli 01, 2011

Alvklingor vs polishusmunkar

Under bloggträffen i Stockholm för en månad sedan bytte jag till mig bl.a. den första delen i A Song of Ice and Fire-serien (Game of Thrones alltså) på svenska och var mycket nöjd med mitt kap. De fyra första böckerna finns förvisso i en snygg och behändig box både som fysiska böcker och som ett Kindle-paket (in English alltså), men jag ville gärna provläsa lite innan jag klickade hem en sisådär 2000 sidor fantasy. Efter att ha hetsläst David Eddings som mini-Bokbabbel i åldern 9-12 har mina fantasyupplevelser efter det i princip begränsat sig till Harry Potter, Den mörka materian-trilogin och Sookie Stackhouse-böckerna som jag knappt vet om man får kalla fantasy.

Men igår alltså, då plockade jag upp Slaget om järntronen för att sniffa lite på detta omtalade romansvitsvidunder. Eftersom jag hör till den delen av #boblmaf som i litteraturen föredrar alkoholiserade poliser och flottiga munkar* framom alvklingor och långhåriga riddare, blev jag först lite matt av alla adliga ätter, förlorade kungadömen och antika svärd. Men bara man orkar svälja alla utredningar om vem som är vems ättling och från vilket kungadöme, så finns där definitivt ett sug som gjorde att jag läste vidare i min storpocket på 700+ sidor. Får se hur det här går, om jag plötsligt klickar hem den där boxen i alla fall. Stay tuned!

*) Egentligen föredrar jag nog nuförtiden thrillers (spänning) framom deckare (mera renodlat polisarbete), men ni förstår min poäng. Här på bloggen är de båda genrena dessutom insorterade under samma deckare-etikett då jag inte orkat gå in och ändra allihopa till deckare/thriller. Kanske en regnig dag...

tisdag, juni 28, 2011

Bättre kan du Rosamund!

Afterwards av Rosamund Lupton XXX
Jag tyckte om Luptons Sister och hoppade därför på den här boken då den överraskande utkom för några veckor sedan, direkt i pocket dessutom. Den här gången handlar det om en mordbrand, där det sätts eld på en skolbyggnad under skolans sportdag och Grace rusar in i byggnaden för att rädda sin dotter Jenny som tillfälligt jobbat som skolans hälsovårdare. Jenny skadas allvarligt av branden och Grace bestämmer sig för att ta reda på vem som ligger bakom den.
Jag var redan en aning skeptisk till romanens upplägg och tyckte väl inte att det lät sådär galet fascinerande. När jag sedan under läsningen upptäckte att både Grace och Jenny tydligen svävar omkring på sjukhuset som någonslags andar blev jag ännu mer tveksam. Ja, det funkade i Gayle Formans bok, men den var för det första kort och för det andra inte en thriller. Visst är det ju ett lite annorlunda grepp för en thriller, men när det främst består av att Grace "tjuvlyssnar" vid dörrar eller smiter med i polisbilen för små utflykter från sjukhuset, nej då fungerar det nog inte. Speciellt inte i över 450 sidor... Synd!

tisdag, maj 31, 2011

Rån, mord och motorcykelklubbar

Det fjärde offret av Mari Jungstedt XXX½
En sommarmorgon sker det ett väpnat rån mot en värdetransport i en liten tätort på Gotland. Rånarna kommer undan, en liten flicka skadas allvarligt och polisen kopplas naturligtvis in. Hela den gamla vanliga Jungstedt-paletten med kommissarie Anders Knutas i spetsen finns med, och bra är väl det. Jag har dock fortfarande svårt att svälja journalisten Johan Bergs roll i böckerna - alltid är han jämsides med poliserna om inte före, och det känns fånigt när han och poliserna, som faktiskt har alla dokument ur utredningen till handa, får snilleblixtar kring fallet precis samtidigt.
I övrigt är det här precis den mysrysiga sommardeckare den ger sig ut att vara, och jag läser den snabbt, är nöjd med det jag fått. Lite väl tidigt kommer jag på vem mördaren är, och om man är mer uppmärksam än jag hade man garanterat kunna komma på det ännu tidigare. Den stora spänningen för mig ligger därför snarare i att läsa om kommissarie Knutas ska erkänna sina känslor för kollegan Karin Jacobsson för sig själv, och om han ska göra något åt dem.
Rec.ex. från Bonniers.

måndag, maj 30, 2011

Anna och alkemin

Alkemins eviga eld av Anna Jansson XXX-
Glaskonstnären Justus Hartman, Maria Werns chef Tomas Hartmans farbror är försvunnnen. Tomas har inte talat med sin farbror på fyrtio år p.g.a. ett gräl i det förflutna, men då farbroden försvinner spårlöst från sjukhuset är det till Tomas man ringer eftersom han står listad som Justus närmaste anhörig. Maria Wern leder spaningen efter glaskonstnären, och då hon som ett steg i utredningen befinner sig på Kosta Boda Art Hotel hittar hon ett lik i en glaskista i swimmingpoolen, som en makaber konstinstallation.
Men. Det blir rätt taffligt faktiskt. Jag tycker att Anna Jansson som redan skrivit över tio deckare borde vara bättre på att föra intrigen framåt. Nu blir det långa onaturliga dialoger där människor berättar saker som är mer eller mindre relevanta för handlingen. Att lära sig lite om alkemi under bokens gång vore helt trevligt, men nu blir det långa haranger om svavel och kisel och silvertråd och jag orkar inte engagera mig. Även Maria Werns privatliv känns konstigt beskrivet, hon har dumpat sina barn hos sina föräldrar för flera veckor och så tycker hon det är mysigt att en man håller henne om axlarna samtidigt som det vore för mycket om han höll henne i handen. Eeh, okej.
Rec.ex. från Norstedts.

fredag, maj 27, 2011

Alkoholist och antihjälte

Djävulsstjärnan av Jo Nesbö XXXX+
Av ingen särskild anledning alls gick det så att jag läste de första delarna i Nesbös Harry Hole-serie, och sedan senare de två senaste. Djävulsstjärnan och Frälsaren hade jag dock ännu olästa, och en dag då jag fick ett plötsligt Nesbö-sug kändes det riktigt trevligt. Och åh! Nu önskar jag att jag hade mer än bara Frälsaren kvar oläst. För visst är de bra, Nesbös deckare om alkoholisten och antihjälten Harry Hole.
I Djävulsstjärnan är det hett i Oslo, och eftersom alla andra poliser är på semester tvingas Harry jobba tillsammans med sin gamla nemesis, polisen Tom Waaler. Fallet de utreder är en kvinna som hittas mördad med en stjärnformad diamant under ögonlocket - och sedan lite senare en till. Det är högt tempo, jag gillar de lite Criminal Minds-liknande aspekterna och de oväntade svängningarna i berättelsen. Ändå känns det som om jag skulle känna Nesbös skrivsätt vid det här laget - jag förväntar mig att bli överraskad även om jag inte vet hur. Och Harry Hole är nog allt ganska irriterande ibland. Men: ge mig mera! Från Piratförlaget hörs det viskningar om en ny (översatt) bok någongång under 2012, men visst känns det långt dit! Nu ä frågan om jag ska fortsätta hetsläsa Frälsaren eller försöka suga på karamellen så länge som möjligt.

onsdag, maj 25, 2011

Mysteriet med deckarserierna man inte slutar läsa


Är det någon annan än jag som tenderar att fastna i en (halvdålig) deckarserie? Man har läst de första böckerna i serien och gillat dem, sedan hänger man på trots att serien barkar ur eller ens smak förändras. Slår igen de utlästa böckerna och tänker "Nja, det här behöver jag nog inte läsa mer av", och likt förbannat är man där ett år senare då nästa bok i serien utkommit? Varför? Vad beror detta på?

Helena tangerar ämnet i sin recension av den senaste Patricia Cornwell-deckaren, och just den recensionen sätter måhända fingret på varför man läser vidare. För ibland blir det faktiskt bättre. Den förhoppningen, samt det faktum att man blir lite småförtjust i karaktärerna (hur jobbiga de än må vara), är de orsaker jag kommer på till varför man inte kan slita sig loss från serier. Och visst, jag är en snabbläsare och det gäller framför allt deckarläsning, så tiden är inte direkt bortkastad för mig. Men jag förundras ändå.

(Icke-taffliga deckarserier står t.ex. Jo Nesbö, Karin Fossum och Arnaldur Indridason för!)

onsdag, maj 11, 2011

300 sidor segt, men sen!

Det fördolda av Hjorth & Rosenfeldt
Det fördolda fick utgöra påskekrim-delen i min påskpackning häromveckan, men väl framme på sommarstugan höll jag på att ångra mitt beslut. Den kändes så... seg. 16-årige Roger hittas mördad i ett kärr och efter att den lokala polisen sjabblat till utredningen får Riksmordkommissionen samt gärningsmannaprofileraren Sebastian Bergman rycka in. Såg ni, gärningsmannaprofilerare! Det borde ju vara något för mig som gillar tv-serien Criminal Minds och Veronica von Schenks böcker om Althea Molin. Men varför är Sebastian så jobbig? Och varför tar det 300 sidor innan boken kommer igång och är spännande de sista 100 sidorna?
Hmm, säger jag. Varför har just den här boken hypats så mycket, redan filmatiserats och sålts till utlandet? Känner jag mig själv rätt - och det tror jag att jag gör, kanske framför allt när det kommer till läsning - kommer jag, inte minst p.g.a. cliffhangern att så småningom läsa den andra delen i serien, Lärljungen, som utkommer i höst. Men den är inget jag kommer att kasta mig över, utan snarare bevaka på biblioteket eller vänta till pocketen. Totalsåld är jag med andra ord inte.

måndag, april 18, 2011

Påsk ahead!

Hörni, påsken lurar ju bakom hörnet och såklart funderar jag på hur min abibliofoba superoptimistiska läshög ska se ut. Lyxigt nog får jag dra ut till sommarstugan i flera dagar, och förutom att odla lite fräknar mot bastuväggen och äta god mat ämnar jag då alltså främst läsa. Såklart. Den stora rysaren för tillfället är ifall Adlibris hinner skicka den av Johanna L überhypade Jellicoe Road åt mig. I övrigt har jag faktiskt inte kommit så långt i mina bokfunderingar. Lite påskekrim måste jag väl slänga ner i packningen, Det fördolda (Hjorth och Rosenfeldt) kanske?

Hur tänker ni gällande er påskläsning?

P.S. Kinderäggen är de enda rätta påskäggen!

onsdag, april 06, 2011

Uppåt igen

Änglavakter av Kristina Ohlsson XXXX
Hörni deckarfantaster, ni har väl inte missat Kristina Ohlsson? Hon har skrivit en mycket stark debut vid namn Askungar, en tvåa (Tusenskönor) som var något av en besvikelse och nu denna rykande färska Änglavakter. Böckerna handlar om poliserna Alex Recht och Peder Rydh, samt den civilanställda Fredrika Bergman. Miljön är Stockholm och Ohlsson låter sina karaktärer råka ut för än det ena, än det andra.
I Änglavakter har Fredrikas privatliv genomgått en stor förändring, och hennes position i polisteamet har också förbättras betydligt jämfört med hur läget var i Askungar. Nu är de ett mer jämställt team, och det behövs då det hittas ett styckat lik av en ung flicka. Lägg så till en stum barnboksförfattarinna som sitter på ett ålderdomshem och tittar på tv-nyheterna med stora ögon, en gravplats där det görs allt fler fynd och slutligen personer ur polisernas privatliv som blandas in i fallet. Där har man en bra mix som gör att man vänder sidor i rask takt och är villig att förbise att det ibland blir lite väl många trådar som Ohlsson vill väva in. Trevligt med duktiga författarskap som man känner att man vill läsa mer av!
Rec.ex. från Piratförlaget.

onsdag, mars 30, 2011

Galloway, grotta och gamla ben

The House at Sea's End av Elly Griffiths XXXX-
Jag vill inte säga för mycket om handlingen i den här boken av risk för at spoila för er som inte ännu(!) läst dessa böcker om arkeologen Ruth Galloway och polisen Harry Nelson. Men, vi har lite gamla ben i en grotta på stranden, vi har dragningen mellan nämnda Ruth och Harry och vi har en liten cliffhanger i slutet. Allt är med andra ord som vanligt, och jag trivs som vanligt i Griffiths sällskap. Bueno.
Höll nästan på att glömma, vi har ju faktiskt en karta också! Stort plus!

onsdag, mars 09, 2011

Gillar Griffiths

Janusstenen av Elly Griffiths XXXX-
"Ska definitivt läsa vidare i serien, men inte för snabbt [...]" svarskommenterade jag åt Helena den 26.2 under min recension av Flickan under jorden. Nu har jag dock läst ut Janusstenen och ska i dag, efter att jag fixat lite med recensioner och tentläsning, hämta ut en belöning i form av The House at Sea's End från biblioteket. Så gick det med den saken alltså.

Janusstenen då? Lästes i ett sträck och satte lite fart på mitt hittills dåliga läsår (gällande såväl kvalitet som kvantitet). Arkeologen Ruth Galloway får åter rycka in i egenskap av benexpert då man hittat ett skelett på en byggarbetsplats, kriminalkommisarie Harry Nelson känner sig lite obekväm över att hans hustru vill bli vän med Ruth och saltängarna är lika dimmiga och leriga som tidigare. Deckarintrigen är fortfarande inte superspännande eller klurig, men karaktärerna är charmiga och jag antar att de här böckerna blir någonslags mysdeckare för mig. Bra så.

onsdag, mars 02, 2011

Mord hit och mord dit

Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner XXX-
Eh. Det känns som om jag läst endast halvbra böcker på sistone, och som om mina recensioner har börjat anta en mycket negativ klang. Varning således för ytterligare en sådan recension, jag ska försöka läsa bättre böcker i fortsättningen.
Calliope är ett stort fan av Claude Izner, och jag var således glad över att äntligen få en chans att läsa en bok av denna franska syterduo som döljer sig bakom pseudonymen. Att boken dessutom beskrivs som en "nervkittlande mordgåta i Agatha Christies anda" på bakpärmen gjorde mig bara ännu mer nyfiken. Tyvärr infriades mina förväntningar inte det minsta. Visst skedde det mystiska mord i Eiffeltornet under pågående världsutställning, och visst var det en bokhandlare i huvudrollen. Men jag tyckte att allt bara kändes melodramatisk och inte alls varken nervkittlande eller ens mysigt. I bokens försvar bör sägas att jag läste den under min allra mest hektiska dubbeljobbarperiod, meeen... Nej, det här var nog ingenting för mig.

fredag, februari 25, 2011

Människoben och saltängar

Flickan under jorden av Elly Griffiths XXXX-
Det är knappast är det någon som förvånas av att jag säger att det här lästipset kom från Helena? Helena är dock något mer förtjust i boken, men visst charmas även jag av den mulliga arkeologen Ruth Galloway som bor i en enslig stuga ute på saltängarna (visst är det ett fascinerande ord förresten?) och som får rycka in och hjälpa den lokala polisen då man hittar människoben i trakten. I och med att Flickan under jorden är den första delen i en serie, undrar man ju nog hur Griffiths ska lyckas göra Ruth Galloways koppling till kommande fall lika "naturlig", men det ämnar jag nog ta reda på i framtiden. Gärna med en stor kopp té inom räckhåll - beskrivningarna av de ruggiga hedarna och havets piskande kryper så tätt inpå.

tisdag, februari 22, 2011

Våga säga nej till Gerhardsen

Vyssan lull av Carin Gerhardsen XXX+
En filippinsk kvinna och hennes två små barn hittas brutalt avrättade i en lyxig lägenhet i Stockholm. Vem är gärningsmannen och varför hade pappan ingen kontakt med sina barn? Ska Petra Westman komma över våldtäkten och Conny Sjöberg hitta nyckeln till sitt förflutna? Och var håller Einar Eriksson hus?
Meh. Det här var ju inte särskilt spännande. Och även om jag i princip gillar att läsa om polisers privatliv och personliga problem, tycker jag de skildras rätt taffligt. Ingen vet någonting och sen plötsligt slår blixten ner från klar himmel och det förstår allting. Yeah right.
Jag har tidigare läst Mamma, pappa, barn av Gerhardsen och förstod inte då vad denna series popularitet grundar sig på. Nu gav jag alltså serien en nu chans i och med Vyssan lull, men efter avslutad läsning kan jag nog konstatera att den här serien helt enkelt inte är någoting för mig. Det finns så många andra (nordiska) deckare att läsa, just Gerhardsens behöver jag inte befatta mig med i fortsättningen.

onsdag, februari 09, 2011

Tung sågning av fjäderbok

Dinosauriens fjädrar av Sissel-Jo Gazan XX½
Medan jag läser boken funderar jag på tjocka deckare. Jag tycker att ideallängden för en deckare ligger mellan 250-350 sidor, men det finns några författare som lyckas också med tjockare böcker. Tana French är en, den tidiga Elizabeth George en annan. Och hej vad det svängde i Jo Nesbös Pansarhjärta! Håkan Nessers De ensamma, som jag tyvärr glömde skriva om, var mer stillsam men dock väldigt bra alla sexhundra sidor.

Sissel-Jo Gazans deckare är 490 sidor. Det är alldeles för långt. Speciellt som den inte ens är bra. Anna Nor är på vippen att försvara sin D-uppsats då hennes handledare hittas död på sitt rum med tungan avbiten och kroppen full med parasiter (rys!). Okej, så långt är jag med. Men alla vetenskapliga utredningar om fjädrar och icke-fjädrar? Missförstå mig inte, jag älskar att lära mig nya saker via böcker, men då måste det göras snyggt och intressant. Annat som måste göras snyggt är hur berättelsen framskrider; det är inte okej att polisen är helt bakom flötet och att någon plötsligt kliver fram och berättar sitt livs historia - över tio sidor - och att saker och ting på så vis klarnar. Och vad är grejen med att alla har lite hemligheter och kriser utan någonslags relevans? Eller att gamla barndomsvänner dyker upp efter tio år och utan att knota (eller ens bli tillfrågade) blir barnvakter på heltid? Sedan tycker jag inte heller om små språkfel.
Dinosauriens fjädrar vann Danmarks Radios Litteraturpris för 2008 års bästa roman. Varför??
Rec.ex. från Bonniers.

onsdag, januari 26, 2011

Actionspäckat

Huvudjägarna av Jo Nesbö XXX½
Huvudjägarna är en Nesbö-thriller som är helt fristående från serien om Harry Hole. Jag önskar i hemlighet att någon av figurerna från Harry Holes liv skulle dyka upp i bakgrunden, men icke. I stället får vi läsa om Roger Brown som är en skicklig - kanske den skickligaste? - headhunter på en firma i Oslo. Han bor i ett alldeles för dyrt hus för att försöka blidka sin hustru som han har förvägrat barn. För att finansiera sin extravaganta livsstil stjäl han dyra konstverk.
Själva boken är lite för grabbig för att falla mig i smaken, och en del av typiskt Nesböska intrigsvängarna hade jag redan själv hunnit räkna ut. Andra inte. På det stora hela är det en helt underhållande bok som dock inte känns lika... välskriven(?) som Harry Hole-deckarna, och som knappast stannar kvar i minnet som en omvälvande läsupplevelse.
Intäkterna från denna bok går oavkortat till Harry Hole-stiftelsen som jobbar mot analfabetism.
Rec.ex. från Pirat.