#knauskärlek

Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård XXXX

Mm, Knausgård skrev jag häromdagen på Twitter och fick genast ivrig respons av Calliope och Ord och inga visor som också höll på att läsa Min kamp 2. Och visst fortsätter han att fascinera, den gode Karl Ove. Tiden böljar fram och tillbaka som vågor, men huvudsakligen rör vi oss i hans liv som småbarnspappa i Stockholm och Malmö med täta (och långa) tillbakablickar till tiden då han lämnade Bergen och flyttade till Stockholm där han träffade sina barns mamma, Linda.

I början, under en väldigt lång beskrivning av ett barnkalas där Karl Ove springer av och an mellan köket och vardagsrummet, undrar jag om det här ska bli för tradigt, för detaljerat. I bakhuvudet pågår samtidigt den lilla funderingen om det här är en självbiografi eller inte - vem kan komma ihåg allting sådär detaljerat? Inte Knausgård i alla fall, för senare i boken konstateras det att han har dåligt minne. Jag väljer i alla fall att läsa det hela som en roman med självbiografiska inslag, och under Knausgårds många besök i bokhandlar och antikvariat får jag Lars Norén-vibbar.

Men visst är det bra. Och fascinerande hur han trollbinder läsaren med sina beskrivningar av ett ganska vanligt vardagsliv. Är det just det som fascinerar? Ibland är han brutalt ärlig, och jag undrar vad hans sambo tyckt om att han hängt ut hennes mentala problem, deras gräl och hans totala frustration över att vara hemma med deras första dotter Vanja. Jag kan finna det lite

konstigt att barnkalas och tivolibesök beskrivs in i minsta toalettbesök samtidigt som flytten/flykten från ex-hustrun Tonje nämns med några meningar. Samtidigt tänker jag att han kanske ska återkomma till det, tidslinjen i och mellan böckerna är nämligen inte rak.

Tvåans omslag är på grund av den himmelsblåa färgen betydligt snyggare än den orangefärgade ettan (och inte bara därför att det matchar mina Kivi-ljuslyktor). Jag tycker fortfarande att de norska versionerna är tio gånger snyggare, men jag gillar att ha en påbörjad Knausgård-serie stående där i bokhyllan! To be continued liksom.

Rec.ex. från Norstedts.

Nu kommer åttiotalisterna

Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson XXXX

Blir så glad (och jo, lite angstig också) över att det nu utkommer böcker skrivna av människor med samma barndomsreferenser som jag. Tänk Mysteriet på Greveholm-julkalendern, Kamratposten, Finlands VM-guld i ishockey 1995. Och så Spice Girls då.

Egentligen var jag mer av en Backstreet Boys-flicka, men Spice Girls var definitivt spännande. Och det är kring dem Vi håller på med en viktig grej kretsar. Sara blir vän med Rebecka fastän Rebecka faktiskt är ett helt år äldre. De sminkar sig som Spice Girls, kan alla låttexter, säger att de visst kommer att älska bandet livet ut. Deras föräldrar (som båda är skilda) förstår dem liksom inte alls.

Åh, nostalgin! Dessa pre-teens som provar lite smink, delar på bästishalsband, ringer Heta Linjen. Som snäser åt sina föräldrar och sedan får dåligt samvete över det. Ja, sådana har vi alla(?) varit, och Sara Hanssons "knubbiga" teckningar går rakt in i hjärtat på mig. Jag gillar!

Jag vet bara inte riktigt vad jag ska tycka om omslaget. På sätt och vis är det ju kul att man använt sig av vad jag antar är en "riktig" bild av Sara med kompis som små Spice Girls. Å andra sidan tycker jag att ett foto-omslag inte riktigt passar in på en graphic novel. Hade jag själv plockat upp den här boken i butiken?

Rec.ex. från Galago.

Inget för den med hemofobi*

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld XXXX

Snyggt omslag! Och bra innehåll också, vilket även Augustpriset 2010 (kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok) tyder på. Det börjar med att Maja skär av sig en bit av sin tumme med en cirkelsåg (uääh!). Av misstag, men de flesta verkar tro att hon har gjort det med flit. Alla utom Majas mamma alltså, hon verkar inte tro något alls eftersom hon inte hör av sig. Maja åker sedan upp till Norrköping över helgen, men mamman är inte där. Var är hon? Vad har hänt henne? Vad betyder de där mailen i pappans mailbox som Maja läser i smyg?

Jajamen, välskrivet och medryckande hela vägen. Lite onödigt många olyckor kan jag tycka, kan man verkligen ha en sådan där otur undrar jag som ändå själv är klumpig. Men i övrigt, jag känner med karaktärerna (hade gärna läst mer om Enzo!) och jag gillar kapitlenas namn. Och omslaget, som sagt. Bra bok liksom. Läs gärna!

*) Blodfobi vill säga. Apar alltså Catariina som gärna strör latinska fobi-ord omkring sig.

Från svinfarm till nätdejting

Nattönskningen av Anne B. Ragde XXXX-

Ingunn är en musikjournalist som reser mycket. Hon har också stor aptit på män, och är mycket noga med att alltid vara den som först gör slut för att inte bli sårad. Inte själv vara den som blir lämnad. Men så är hon plötsligt ute och testar sin nya, för henne väldigt atypiska hobby - att gå med stavar - då hon träffar en liten flicka och hennes pappa. Och plötsligt finns den lilla familjen i utkanten av hennes tankar hela tiden, och det hjälper inte att hon försöker kasta sig ut på nätdejtingsajter för att försöka glömma den.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad Ragde vill med den här boken. Vi har en ensam kvinna som försöker dölja sin skörhet med ett tufft skal. Vi har en massa sex och en massa musikreferenser (oftast intvinnade i varandra faktiskt). Vi har även några hundar. Personligen gillar jag mest hur Ingunn har gjort sitt resande till en konst. Hon har ett helt rum hemma som är vigt åt reseförberedelser: nystrukna skjortor, väskor i olika storlekar, små behändiga shampooflaskor. Hon påminner mig om George Clooneys karaktär i filmen Up in the Air där huvudpersonen gör det till en konst att göra sitt resande så smidigt som möjligt (och samtidigt undvika att vara hemma. Han är hemma när han är ute och reser).

Som sagt: jag vet inte riktigt vad Ragde ville förmedla med den här romanen. Men det är okej. Jag läser boken snabbt, och jag har roligt medan jag gör det. Och just nu räcker det riktigt bra.

En liten detalj som dock stör mig omåttligt mycket är att Ingunn hänger mycket med sin grannes hund, Kalle. Som är en dobermann. Dobermann-hundar är brunsvarta och ser definitivt inte ut som hunden på omslaget. Vilken onödig miss! Jo, jag förstår att en vit hund syns bättre på en vinröd soffa, men då får ni helt enkelt tänka om där på layout-avdelningen! Morr!

Rec.ex. från Forum.

Berättelse(r) om en tidningsredaktion

The Imperfectionists av Tom Rachman XXX½

Det här är en roman, men den skulle nästan kunna kallas för en novellsamling. Den följer medarbetare på en amerikansk tidning stationerad i Rom, alla får ett eget kapitel, vissas berättelser löper av förståeliga skäl in i varandra och det känns verkligen som om man lär känna de excentriska karaktärerna. Allra bäst tror jag att jag gillade den gamla kvinnan som vill läsa varje ord i tidningen, något som tar väldigt lång tid. Hon är därför ungefär tjugo år efter världshändelserna, har inte hunnit fram till t.ex. 9/11 då hon en dag upptäcker att en av hennes tidningar saknas och hela hennes värld ställs i gungning.

Ja, jag gillar, men inte lika stjärnögt och oförbehållsamt som jag hade trott och hoppats på. Vissa kapitel är inte lika lätta att komma in i, eller så handlar de om så irriterande karraktärer att huden knottrar sig. Absolut en trevlig läsupplevelse, men knappast en jag kommer att minnas för resten av mitt liv.

Visst är omslaget snyggt förresten? Titeln har dessutom lite struktur, stiger upp ur ytan, mycket tjusigt.

Vacker titel, obehagligt omslag

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist XXX½

Omslaget på John Ajvide Lindqvists nya novellsamling med den vackra titeln Låt de gamla drömmarna dö är så obehagligt att jag förvarar boken uppochnervänd på bordet. Men med tanke på att genren som vanligt är skräck så är det väl helt som det ska.

Det är många bokbloggare som läst boken, och under läsningens gång har den så smått diskuterats på Twitter. Ungefär en tredjedel in i novellsamlingen utropade jag glatt att den ännu inte var ojämn - den vanligaste och helt naturliga bristen med novellsamlingar. Nå, ojämnheten kryper på även i Ajvide Lindqvists bok, kanske dels p.g.a. att alla texter inte är noveller, det finns nämligen recensioner, krönikor och korta pjässnuttar med också. Samtidigt tycker jag det här är rätt trevligt, speciellt då Ajvide Lindqvists förord förklarar och knyter ihop alla texterna på ett bra sätt. Läsarens tolkningsmöjlighet finns kvar, men Ajvide Lindqvist förklarar så smått hur eller när texten kom till. Det gillar jag.

Alla referenser till musik - och speciellt Morrissey - finns med som vanligt, läsaren får veta lite mera om vad som hände med Eli och Oskar efter Låt den rätte komma in, den mycket omtalade Tindalos-novellen som gick som följetong i DN kunde nu även läsas (och gillas) av mig. Vissa noveller är längre och andra riktigt korta, men de flesta är riktigt bra. Har man aldrig läst John Ajvide Lindqvist tidigare är det här kanske inte den ultimata boken att börja med, men alla ni som gillar hans berättelser ska absolut ta er an den här boken. Även om - eller kanske just för att - man måste ha boken uppochnervänd på bordet.

Rec.ex. från Ordfront.

Skimrande

Flickan med glasfötter av Ali Shaw XXXX

Grått hav, dystra myrar, trasiga människor. Lysande maneter och ett djur vars blick gör allt den ser på helt vitt. Det är inte bara omslaget* på den här boken som är vackert, innehållet är precis lika fint. Ida MacLaird har återvänt till ölandskapet St Hauda's Land, förvandlat från sommarens solsemestermiljö till ett landskap i karg och dyster vinterskrud, för att söka hjälp mot sitt säregna problem. Hon håller på att förvandlas till glas. Det började vid fötterna, och förglasningen sprider sig sakta uppåt. En som bott på ön i hela sitt liv är Midas Crook, den unge mannen som hellre umgås med sin kamera än med riktiga människor och som försöker glömma sin pappa som hade samma namn som han själv.

Ja, det finns magiska element med i boken, men precis som hos Murakami och andra skickliga författare känns det inte överdrivet, fånigt eller irriterande. Nej, tack vare att författaren skickligt bemästrar språket och sin berättelse blir det trovärdigt och ett vackert inslag av magisk realism. Jag är nyfiken på vad Ali Shaw kommer att prestera i framtiden med en sådan här stark debut i botten!

Det här är en speciell bok, vacker men svårdefinierad och svårbeskriven. Ni får bara ta mitt (och Helenas, Fiktiviteters, Bokstävlarnas och nu senast Ooof boks) ord på att en fin läsupplevelse väntar er!

*) Extra plus i kanten för att det precis matchar en av mina Kivi-lyktor. Heja finsk design och Bra Böcker!

Urban finlandssvensk fantasy

Underfors, HelMet; saftglögg, Café Art i Åbo

Underfors av Maria Turtschaninoff XXX½

Alva smyger omkring i Helsingfors, hon känner till varje portuppgång och bakgård i Kronohagen.

Hon tränar sitt minne, hon måste minnas allt eftersom det finns en tid av

hennes liv hon inte minns något av. Joel sysslar med parkour och tycker Alva är det finaste som finns. Så en dag kontaktas Alva av Nide, han är lång och snygg och pratar om Underfors, en hemlig värld nedanför staden. Alva följer trollbndet med honom dit och Joel som följt efter dem på avstånd halkar efter.

Turtschaninoff kombinerar välbekanta miljöer såsom Helsingfors och Tenala med en magisk hemlig värld. Häxor, troll och ungdomsförälskelse i en mix som haltar en aning mot slutet men som i stort sett är riktigt underhållande. Jag läser hela tiden ivrigt vidare och tycker att förmågan att se i mörker och kunna förvandla sig till en skugga verkar häftig. Och visst är omslaget snyggt, har alltid fascinerats av kojor och hemliga världar och Underfors-omslaget lockar fram precis sådana bilder.

Mitt första besök i Dessen-land

Along for the Ride av Sarah Dessen XXXX-

Ibland kan det vara svårt för mig att läsa och/eller recensera ungdomsböcker. Kanske för att

jag är för gammal för att relatera till ungdomarna men för ung för att ha fått någon ordentlig distans till den tiden. Sarah Dessen har jag läst enbart positiva ord om, och nu förstår jag varför. Det här är bra! Akademiska föräldrar, ett hus på stranden, charmiga karaktärer... Auden flyttar in hos sin pappa, styvmamma och lilla halvsyster för några veckor under "sista sommaren", d.v.s. sommaren före college. Audens äldre bror Hollis har alltid varit bångstyrig så Auden har sett det som sin uppgift att vara den lugna och ordentliga. Men så åker hon då ut till strandstaden Colby och där får hon plötsligt en chans att vara en helt vanlig high school-tonåring. Och nej, det blir inga dramatiska gräl och tonårsfyllor, men det blir nattliga bilfärder och lite prom-prat och mycket lökringar och kaffe. Mycket trevligt!

Versionen jag läste hade snyggt omslag förresten, böckerna i serien följer (i en av utgåvorna) alla samma stil men i olika färger och med olika symboler. Me like.

Along for the Ride finns också översatt till svenska, då heter den Mycket mer än så. Ta och läs den här på något språk nu så ska jag vandra vidare i Dessen-land!

Österbottniska öden II

Extremt platt och otroligt nära av Philip Teir (red.) XXXX

Var helst två eller tre skrivande människor samlas i det här landet blir det en antologi, om vi ska uttrycka det lite tillspetsat, skriver Lisen Sundqvist i HBL:s Bokextra 27.10.2010. Och jag kan inte annat än hålla med, är det inte mammor och pappor som det ska skrivas om så är det ålder, tristess eller då nu landskapet Österbotten. Tyvärr tenderar antologier ofta bli en lite hafsig mix av texter som varierar i en inte alltför positiv bemärkelse.

Det är alltså lite antologimätt jag - finlandssvensken från huvudstadsregionen ska väl tilläggas - tar tag i Extremt platt och otroligt nära och direkt gratulerar Söderströms till en såväl lyckad titel (hello Safran Foer!) som snyggt omslag. Till min glädje - kanske blandad med en gnutta förvåning ska erkännas - är det bra även innanför pärmarna. Riktigt bra.

Även om jag numera har österbottniska vänner, har besökt olika orter i landskapet och inbillar mig att jag förstår åtminstone det mesta då någon pratar dialekt, fortsätter Österbotten att för mig vara något av ett exotiskt landskap. De platta slätterna, horisonten, såklart, men också samhörigheten. För även om Österbotten är mångsidigt och Sofie Knutar i Jakobstad helt förståeligt inte har någon aning om vad som pågår i Närpes 200 km söderut, finns det ändå en sammanhållning bland österbottningarna som inte går att hitta i andra finlandssvenska områden. Kanske är det för att österbottningarna oftast klumpas ihop just som en enda skara, kanske är det för att de är okej med det (de skrev ju faktiskt en antologi om saken), kanske är det på grund av någon orsak jag som huvudstadsregionsfinlandssvensk inte kan förstå eftersom jag pratar Hesaslang och går på Svenska Teatern. Nej, det ska inte exotiseras, men däremot gärna diskuteras. Gärna med den här fina antologin som underlag.

Rec.ex. från Söderströms.

Knaggligt eller kritikerhyllat?

Ur havet stiger vågorna av Annika Sjögren XXX-

Rektor Louise Strandberg kontaktas av en orolig lärare som tycker att lilla Daniel i hennes klass beter sig väldigt aggressivt och lär sig långsamt. Jag får direkt Bara ett barn-vibbar och de håller i sig då historien utvecklas till en underlig mix av deckare och "vanlig" roman om livet i skolan och med ett trassligt familjeliv. Förutom Louise får vi följa hennes man Christer och hennes dotter Isabelle som alla tampas med personliga problem som författaren vill knyta ihop på väldigt osannolika sätt. Boken känns som en knagglig debut och jag blir förvånad då jag på bakpärmen läser att Sjögren tidigare gett ut två "kritikerhyllade" deckare, Där ingen vind blåser och Som glöd blir till aska. Eh? De tycks även de utspela sig i Härnösand precis som Ur havet stiger vågorna, men eftersom den sistnämnda inte innehåller någon polis eller privatdetektiv vågar jag gissa att de är fristående. Någon som läst dem?

Och omslaget då, what's up med 80-talsstuket?

Rec.ex. från Ordfront.

Del ett av sex

Min kamp av Karl Ove Knausgård XXXX

Jaha. Då har jag läst den då. Bokhöstens absolut största snackis, hypad inte minst av mig själv. Tack och lov är den bra, annars hade jag varit grymt besviken, men det här årets största läsupplevelse blev den nog inte. Det här är berättelsen lite om skrivarnuet, men framför allt om barndomen och tonåren och så tiden efter faderns död, där Karl Ove och storebrodern Yngve städar upp i det hus fadern och farmodern bott de senaste åren, bland skräp och skit och ruttnande(!) kläder, en "virrig" farmoder som kissar på sig och verkar rädd för att Karl Ove och Yngve också ska dricka alkohol. Hur bröderna i barndomen fick tassa omkring hemma för att inte väcka faderns vrede, hur romanskrivandet ändå blir ett sätt att söka faderns bekräftelse. Det fungerar, berättandet, och jag känner en viss lust att hetsläsa de kommande delarna. Men icke, tvåan kommer på svenska senvåren 2011, så tills dess får jag förlusta mig med andra böcker.

Den stora frågan förutom hur tvåan är innehållsmässigt är hur Norstedts kommer att lösa omslagsfrågan. Här har de nämligen inte lyckats alls, och var är siffran 1 som visar att det kommer fler? Va?

Hypen! Peppen! Längtet! #2

(#1 var den här boken som jag tyckte så här om.)

Slutligen blev det en Adlibris-beställning och inget signerat exemplar. Men nu är alltså herr Knausgårds storverks första del hemma hos mig. (Är dock lite ledsen över att den svenska utgåvan har ett så fult omslag jämfört med den norska originalversionen. Och varför finns det ingen etta på bokryggen såsom på de norska, senvåren 2011 lär nummer två utkomma på svenska och då vill man väl ha dem snyggt bredvid varandra i hyllan?).

Så här hemma i vardagen post-Göteborg undrar jag också mellan tvätthögarna vilken bok jag ska ta tag i nu. Biblioteksbok? Bokmässebok? Recensionsbok (för de tidningar jag recenserar för)? Adlibrisbok? Recensionsexemplar? Eller Filter, Yourlife och ViLäser som jag också fick med mig hem från Sverige? Undrar också var jag ska gömma alla nyanskaffningar så att fästmannen inte tror att jag tappat förståndet...

Vad läser ni?

Puttenuttig

En dag till skänks av Anna Gavalda XXX+

Hon är knepig, Anna Gavalda, för så vitt jag minns har hon gett mig så väl fina som lite bla-iga läsupplevelser. Tyvärr hamnar hennes senaste bok, En dag till skänks, närmare den senare kategorin då det mest upphetsande med boken faktiskt är det pyttelilla formatet, betydligt mindre än en vanlig pocket. Lite småcharmigt är nog innehållet också, läsaren möter tre syskon på väg till ett bröllop som de i sista minuten bestämmer sig för att skippa och i stället åka till det fjärde syskonet. Ändå blir den mest flamsig, och jag är glad över att boken inte är tjockare eftersom jag då skulle tröttna. Nu kan jag i stället fnissa åt systrarna då de retas med sin svägerska samt tycka att det är lite småtrevligt med fyra vuxna som slänger livet åt sidan för en dag bara för att bada i en flod. Precis 150 sidor är boken, och det räcker för mig.

(Johanna Ö har förresten fotat boken bredvid en pocket ifall min mysbild inte räcker som bildbevis för formatet!)

Rec.ex. från Söderströms.

Klaustrofobiskt bra

Room av Emma Donoghue XXXX½

Jack har just fyllt fem år och bor med sin mamma i Room. 3,5 kvadratmeter stort är deras "hem" och där finns Rug, Bed, Wardrobe och vännerna i teven. Ibland kommer Old Nick på besök, Door låter beep beep och då gömmer sig Jack i Wardrobe. Mamman uppfostrar sin son enligt bästa förmåga och Jack kan både läsa och räkna bättre än många "normala" barn i hans ålder. Det är hjärtskärande att läsa om deras inrutade vardag ("We scream every day except Saturday and Sunday") och om de fiffiga lekar mamman uppfunnit för att träna Jack såväl fysiskt som psykiskt. Världen i teven är inte på riktigt, på riktigt är den lilla världen i Room. Tills Jacks mamma en dag berättar för honom att det faktiskt finns riktiga saker i den riktiga världen, och att de ska försöka fly för att komma dit.

Booker-nominerade Donoghue baserar sin berättelse på Fritzl-fallet och jag läste någonstans att det anses sensationslystet. Jag håller inte med, författare får väl ta inspiration varifrån de önskar och vi har för den delen redan sett många romaner som handlar om allt från dödsskjutningar till koncentrationsläger.

HBL:s recensent (hittar inte recensionen på nätet tyvärr) ansåg att berättelsen förlorar på att det är lilla Jack och inte mamman som är berättarjaget, själv tycker jag däremot att boken påminner lite om Alice Genovas Fortfarande Alice då språket blir ett medel för att beskriva Jacks värld, hans förvirrning etc. Mycket effektivt, mycket gripande!

Även omslaget är i all sin enkelhet beskrivande, de två träklossarna som bildar ett litet hus (skjul) med takfönster.

Alltså, om ni inte insåg det genom recensionen: Läs! Nu på direkten, eller senast i oktober då boken utkommer på svenska på Lind&co med titeln Inlåst! Holly Hock och Ett hem utan böcker har redan läst och gillat de också.

Knaggligt om idoldyrkan

Juliet, Naked av Nick Hornby XXX-

Duncans stora passion i livet är sångaren Tucker Crowe. Tyvärr slutade Crowe spela för tjugo år sedan, men Duncan har upprättat en hemsida i hans namn och har dessutom begett sig på en pilgrimsresa till USA för att besöka viktiga Crowe-ställen. Annie är Duncans flickvän(?) sedan 15 år tillbaka, hon längtar efter barn och börjar inse att det nog inte kommer att ske med Duncan. När hon så recenserar en av Crowes skivor på hemsidan får hon plötsligt ett mail av någon som påstår sig vara Tucker Crowe.

Det började lovande, jag tyckte om att läsa om karaktärernas liv och drömmar. Men efter inte alltför lång tid börjar det bli lite farsartat, jag kan tänka mig att det är meningen att man ska tycka att det är roligt men jag tycker det blir nästan fånigt. Duncans och Annies tröstlösa förhållande, Crowes hopplösa förhållande till sina barn och ex, eh, nej tack. Och är inte omslaget lite trist?

Rec.ex. från Forum.

Den där boken med de sotade sidorna

The End of Mr Y av Scarlett Thomas XXXX-

Thomas har ett speciellt sätt att skriva som gör att man både sugs med men också har svårt att beskriva boken efteråt. Med magiska element och homeopati, utan att för den delen bli fantasy. Bra är det också. Faktiskt påminner Thomas lite om Murakami i sitt svårdefinierade sätt.

Här har vi bokälskaren(!) Ariel Manto som under sin doktorandforskning kommer över den extremt sällsynta boken The End of Mr Y som visar sig innehålla "nyckeln" till en annan värld uppbyggd av metaforer. Klurigt, lite rörigt, väldigt nördigt. Jag var tyvärr lite för okoncentrerad, men gillade ändå. Boken har dessutom nyss kommit i svensk översättning, så ifall svenskan känns som ett tryggare lässpråk är det bara att passa på.

Det är ingen nyhet, att sidkanterna är svärtade och att pärmen är to die for. Ändå värt att nämna tycker jag. Speciellt då man tack och lov valt att fortsätta på denna layout även för de andra böckerna, PopCo (som jag älskade) och nya Our Tragic Universe (vars pocketversion jag ivrigt väntar på).

Saltstänkt om surfing

Breath av Tim Winton XXX½

Visst var den saltstänkt, Wintons roman. Vilket man kanske anar av den snygga pärmen. Berättaren är Bruce Pike som ser tillbaka på sin uppväxt, på vänskapen med jämnåriga Loonie och den äldre Sando. Det är en bok om att vara ung på 70-talet, Australien, surfing, svek och coming of age. Och jag undrar varför jag tycker boken är bra men inte bättre än så, det handlar ju ändå om Australien och coming of age, det borde ju fungera? Prisbelönt är den ju dessutom.

It's funny, but you never think much about breathing. Until it's all you ever think about.

Klibbigt smärtsamt om alkoholism

Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren XXXX-

Ingrid har en vän. En vit katt. Gato Blanco. Den brukar hon smyga ut till i köket då hon har tv-kväll med sin lilla dotter Juni. Eller då Juni gått och lagt sig. Eller medan hon lagar mat. Hon har nyss blivit befordrad till föreståndare på förskolan hon jobbar på, och får plötsligt finna sig i att inte vara en av de andra utan en chef som står utanför gruppen och ska bestämma. Och så är det mamma Astrid som dricker så att hon somnar mitt i middagarna, men är det bara Ingrid som ser, alla andra säger att man nog får unna sig ett glas vin då man blir pensionär. Och så är det Junis pappa Peter som bor på sin husbåt och börjar ställa krav på att han vill ha Juni oftare än bara vartannat veckoslut. Så då får Ingrid ty sig till sin trogna vän, den spinnande vita katten, igen.

Jag gillade Herngrens debut, Allt är bara bra tack. Nu söker jag fram recensionen och märker att den tydligen gav mig samma känsla som den här romanen - obehag. Det är inte lätta ämnen Herngren tar upp, och mitt hjärta brister för lilla Juni som tvingas bli mycket vuxnare än hon borde vara vid sju års ålder. Tillsammans med alkoholismtemat blir det här också en berättelse om barn och mödrar, om kvinnor i tre generationer med männen som sidokaraktärer i deras liv. Jag kan dock tycka att Herngren hade kunnat lyckas bättre, ibland tycker jag att hon kunde gestalta mera, inte bara berätta pang på. Läsaren förstår nog i alla fall. Berättartekniken blir också lite ojämn då det främst är Ingrid som kommer till tals förutom i slutet då så gott som alla karaktärer plötsligt ska få egna kapitel. Det känns lite klumpigt.

Men ändå. Jag läser och läser ut romanen på min långa tågresa. Några stationer före ändstationen stiger en trött mamma med en blond liten flicka ombord. Flickan pladdrar på men mamman ser inte ut att lyssna. Min fantasi går igång och jag har lust att sticka Herngrens roman i handen på modern. Bara utifall att.

Omslaget förresten. Eh. Vad tänkte ni där, W&W?

Åh Arne

En midsommarnattsdröm av Arne Dahl XXXX½

Det är midsommar i Stockholm, och A-gruppen tampas i den sjätte boken om dem med en ihjälskjuten tv-chef och ett "hedersmord" som gick snett. A-gruppen ser förresten lite annorlunda ut också; Hultin har gått i pension, Kerstin har blivit chef och Paul har flyttat till Interna. Och så har Lena och Jon tillkommit.

Det här är Arne Dahl som bäst! Finurliga formuleringar, spännande fall och en touch av litterära anknytningar (inte bara i titeln). Och sen metagrppet, som blir som allra tydligast i den här boken:

Jag, den en gång så irriterande pseudonymen, tänkte mig att ett gäng åttaårigar skulle få hitta vårt lik. [...] Men jag tycke rinte om det. Jag skonar dem. De får vara oskuldsfulla lite till. Tods nog kommer verkligheten ifatt dem. Nej, jag väljer någon mer tålig. Där det inte blir så traumatiskt. Inte traumatiskt alls, faktiskt. Jag väljer en patolog. Patologen, som jag med viss geografisk logik låter arbeta på Södersjukhuset, får bo i närområdet, det gamla Kniv-Söder. Faktum är att han - utan att någonsin få veta det - bor granne med den nyinflyttade Paul Hjelm på Slipgatan. Kniv-Söders stolthet. I samma trappuppgång faktiskt, som om det hade med den här berättelsen att göra. I framtide kommer de att nicka kort till varandra i trapphuset, och de kommer inte att ha en aning om att de en gång förekom i samma bok.

Jag storgillar, och sörjer samtidigt att jag endast har några få böcker kvar att läsa om A-gruppen. Missa inte, okej? (Och låt inte det fula omslaget avskräcka er heller!)