Igelkottens elegans av Muriel Barbery XXX½Vid lunchtid kom mamma instormande från affären och hon hade knappt hunnit innanför dörren förrän hon ropade rakt ut i luften: "Pierre Arthens är döende!". Luften, det var Constitution och jag. Med andra ord blev det en flopp. Mamma, som var rufsig i håret av upphetsning, såg besviken ut.
Renée är änka och portvakt som döljer sitt intresse för litteratur m.m. eftersom sådant inte anstår sig en portvakt, Paloma är överintelligent rikemansdotter som har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag. Båda bor de i samma hus, men deras vägar korsas först då japanske monsieur Ozu flyttar in.
Det här är en konstig bok. Ibland gillar jag den, för Renées och Palomas berättelser, men ibland blir den bara för underlig. Jag gillar att den inte är som alla andra böcker, men även om brådmogna Palomas funderingar är intressanta att läsa, kan jag precis som Camilla inte riktigt förstå hennes plats i romanen. Mötet mellan Ozu och Renée, och hur de kurtiserar varandra med litterära referenser hade räckt bra för mig. Och slutet då, blev det inte lite fånigt?
Rec.ex. från Sekwa.
2 kommentarer:
jag tyckte också att slutet blev väldigt fånigt (skrev om det i min blogg för ett tag sen också, tror det finns på första sidan om du bläddrar ner). Det gjorde liksom att hela romanen banaliserades på ett väldigt icke-trevligt sätt... Och du har rätt i att paloma känns överflödig, hade inte ens tänkt på det.
Jag kände också att det var ngt fel och hade mer än gärna enbart följt Renee. Paloma drog ned betyget.
Skicka en kommentar