Hypnotisören av Lars Kepler XXXXEn familj hittas bestialiskt mördad och stympad i ett radhus och polisen Joona Linna kopplas in på fallet. Pojken i familjen har överlevt men är mycket illa däran, och för att kunna skydda hans syster som mördaren antagligen är ute efter måste Linna be hypnotisören Erik Maria Bark om hjälp. Bark vill inte hypnotisera eftersom det slutade med katastrof för tio år sedan, men eftersom boken heter som den heter kan ni råkna ut att han såklart går med på det rätt snart. Men då Barks blödarsjuke son Benjamin kidnappas inser Linna att han har att göra med ett ännu svårare fall än han först trott.
Den brända kaffelukten blandas med panikkänslan av att hon förmodligen befinner sig bortanför de sista återstoderna av den lyckliga perioden i sitt liv. Att hennes liv är delat i två akter. Den första, lyckliga akten är precis slut. Vad hon har framför sig, det orkar hon inte tänka på.Här händer det grejer hela tiden, och det är spännande som en deckare bör vara, man vill verkligen fortsätta läsa! Boken är nästan 600 sidor tjock, och efter ett tag blir man lite matt då det bara händer fler och fler saker - "det räcker nu Kepler", tänker jag, "du har tillräckligt med stoff redan att få ihop till ett vettigt slut".
Förutom att det händer en massa har jag även en liten invändning till både Eriks och Simones reaktioner på sitt barns försvinnande, är de inte lite väl lugna? Och så är det en hel del människor som ligger på sjukhus som mirakulöst återhämtar sig så att de kan springa omkring... För att inte tala om hur vanliga människor får traska omkring och försöka lösa fallet på egen hand.
Boken är skriven i presens, det är rätt ovanligt för den här genren! Med all action och all råhet kan jag tänka mig att den här boken kan klara sig bra exempelvis i USA, och om man vill får man nog även igång diskussioner om sjukvård och dagens ungdom av stoffet. Den stora hypen som blåsts upp kring denna bok har gjort den till etta på åtminstone finska Adlibris försäljningslista, och jag tror den blir ännu populärare så fort Bonniers får ut den i pocket. Den ultimata julklappen eller hängmatteläsningen för nästa sommar?
Som finlandssvensk reagerar jag lite på Joona Linnas namn som är väldigt finskt, det nämns även att hans pappa hette Yrjö. Även om researchen på boken annars verkar välgjord kunde man ha kollat upp finlandssvenskar lite bättre; nu blir det mest en finsk karaktär som pratar svenska eftersom någon mindes att det visst finns en svenskspråkig minoritet i Finland. Hmm. I övrigt är, som
Petra redan konstaterat, karaktärerna rätt platta, med bara ett framträdande karaktärsdrag. Jag är dock glad över att Linna
inte är alkoholist, det är en allt för vanlig deckarfälla, däremot verkar han skrämmande perfekt. Det planeras fler böcker om honom, och jag antar/hoppas att han i dem inte alltid kommer att ha rätt! Och ja, jag kommer att läsa även de kommande böckerna!
Boken var ett rec.ex från Bonniers, tack för det!
P.S. Är jag den enda som egentligen inte bryr mig om vem som gömmer sig bakom pseudonymen? Visst kunde det vara rätt intressant att veta, men frankly; innehållet var viktigare för mig!
Strax drar jag iväg mot sommarstugan för några dagars solande(?), grillande, vilande av krassliga ben, umgänge med föräldrar och så klart läsande. Med följer tre deckare*, en roman, en klassiker, en biografi och en novellsamling. En väl avvägd blandning tror jag! So long för några dagar!
