Äntligen, Mons!

Höstoffer av Mons Kallentoft XXXX-
Redan på första sidan blir jag rädd. Där stöter jag nämligen på stycket:

Himlen har öppnat sig den här hösten.
Regnet har plågat staden och fälten och skogarna, människorna. Det har regnat på alla sätt som molnen kunnat komma på.

och jag blir rädd för att Kallentoft igen har fått för sig att leka vädergud och vräka ner något extremväder över Linköping, något han gjorde i de första böckerna som jag skrivit om här och här. Men som tur är slutar det där, det regnar visserligen mycket under bokens lopp, men i vilken svensk (och finsk för den delen) stad gör det inte det under hösten? I stället kan läsaren koncentrera sig på själva berättelsen, som handlar om den hänsynlöse nyblivna slottsägaren Jerry Pettersson, som hittas mördad i sin egen vallgrav. Kriminalinspektör Malin Fors börjar nysta i fallet, samtidigt som hon tampas med sitt eskalerande alkoholproblem och bristande kontakt med de nära och kära.

Och nu har Kallentoft lyckats. Fåneriet med vädret är borta, och han har fått ett grepp om vad det är han vill med sitt skrivande. Nu sticker han ut bland alla deckarförfattarna med ett lite speciellt språk, utan att det blir för mycket och dränker intrigen*. Han låter de döda tala, precis som i Åsa Larssons Till dess din vrede upphör (länk till egen recension här) och det fungerar då även det hålls inom överdriftens ramar. Jag är glad att jag gav Kallentoft en chans till, för nu gillar jag honom!
Och visst är omslaget to die for?
Tack NoK för rec.exet!


* Missförstå mig inte; jag älskar fint, speciellt språk, men det fungerade helt enkelt inte i de tidigare deckarna.