Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda XXX½Här möter vi huvudpersonen Charles som är arkitekt och lever tillsammans med sin sambo Laurence och sin styvtonårsdotter Mathilde. På en släktmiddag får han syn på ett brev där hans gamla barndomskompis Alexis meddelar att hans (Alexis) mamma Anouk är död. Och där börjar det gå snett för Charles, han uppfylls av minnen av den där modern/tonårsdrömmen, både goda och dåliga och han verkar inte heller bry sig speciellt mycket om att Laurence kanske bedrar honom.
Och plötsligt, efter att halva boken har "tillägnats" funderingar kring denna Anouk, så träffar Charles engelskan Kate som bor i ett stort och stökigt hus ute på landet tillsammans med sina syskonbarn och en massa djur. Hon klampar runt i stövlar och erövrar Charles hjärta och plötsligt har Gavalda bytt riktning helt och hållet, det är som om hon tröttnat på sin första historia. Nu blir historien om Anouk plötsligt avklippt, och övergången till historien om Kate rätt klumpig. Eftersom boken är kring 550 sidor lång tycker jag gott att Gavalda kunde ha hållit sig till den ena berättelsen.
Och förresten, what's with the punkt punkt punkt i varje mening? Kill your punkt-darlings Gavalda, det där fungerar inte!! Exempel:
- Vill du inte ha en liten konjak?
- Tack ska du ha pappa, men du vet ju att jag ska köra bil... Var ligger bilnycklarna förresten?
- På konsolbordet...
- Charles, det är oförnuftigt att ge sig ut på vägarna så här dags... suckade Mado.
- Oroa dig inte. Jag har två pratkvarnar i handskfacket...
Boken var ett rec.ex. från Bonniers, tack för det!
3 kommentarer:
Håller med om att hennes förkärlek för flera punkter efter varandra är sjukt störande! Varför gör hon så?
Haha, jag gjorde exakt samma reflektion med punkteriet när jag läste "Tillsammans är man mindre ensam". Höll på att bli galen av hennes uppstyckade meningar, punkt punkt :-)
ok så hon gör tydligen det i andra böcker också, kom inte ihåg om det var så eller bara i denna bok. Gaah!
Skicka en kommentar