"Till dess din vrede upphör" av Åsa Larsson XXXX½Det är ett så mjukt hej. Det låter lyckligt över att hon ringer och intimt. Det låter som ett hej sekunden innan man smyger in handen under sin älskades hår runt hennes nacke. Han såg att det var hon och han låter sådär. Det är ett hej för en kärlek.
Jag har läst Åsa Larssons böcker förut, men var de så bra som denna? Här finns ett drag som liknar många av böckerna som utkom 2008, något övernaturligt som lurar i kanten (tänk Ajvide Lindqvist och Theorin). Men i denna bok känns det mer än okej, det känns naturligt (och är inte lika närvarande och centralt för berättelsen som hos just Ajvide Lindqvist och Theorin) . Tonåringarna Wilma och Simon mördas då de dyker vid ett flygplansvrak i Vittangijärvi, och den döda Wilma berättar en del av historien. Åklagaren Rebecka Martinsson är med igen, och det kalla klimatet med all snö och is vävs bra in i berättelsen. Och trots att man ganska snart vet vem det var Wilma såg genom isen innan hon dog fortsätter det att vara spännande - och bra - hela vägen igenom! Och visst är titeln fin? Tack för recensionsexemplaret Bonniers, och tack för läsestunden Åsa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar