Pris och pseudonymer

Puhdistus av Sofi Oksanen XXX½
Efter att ha läst och gillat Stalins kossor och Baby Jane var jag nyfiken på denna mångfaldiga vinnare (Finlandia 2008, Nordiska rådets litteraturpris, Waltari-priset). Den handlar om Estland under kriget och strax efter deras självständighet, och genom hopp i tiden mellan 40-, 50- och 90-talet får man följa Aliide som först bor med sin syster och systerns man i en stuga, sedan hur hon bor ensam och får besök av Zara som rymt från prostitutionen hon fastnat i.
Redan Stalins kossor och Baby Jane handlade om svåra och tunga ämnen, och nu kändes det som om det skulle ha blivit för mycket med krig, våldtäkt, prostitution, kärnreaktorsolyckor... Det är bra och tankegivande och ibland får man känslan av att man själv sitter i den lilla skrubben bakom köket, väggarna kryper sig närmare. Men ändå, jag vill ha mera kossor och bulimiker!

Vi i villa av Hans Koppel XXXX+
Denna lilla bok väckte rätt mycket uppmärksamhet då den utkom, dels för att Hans Koppel är en pseudonym, dels för att boken är skriven i du-form, och dels (hoppas jag!) för att den helt enkelt är väldigt bra! Det är den klassiska berättelsen om Anders som bor i förorten i det perfekta huset med en bra familj - men ändå känns allt dåligt. Grannen har en finare bil eller ett nyrenoverat kök och älskarinnan börjar trilskas. Vad gör Anders då?
Liten och tunn måhända, men med bra innehåll, mitt-i-prick-formuleringar och en torrt cynisk berättarröst. Ämnet skrämmer mig en aning - kan någon minnas att den läst en lycklig förortsskildring? - men jag gillar boken!