Vid Plaza Palacio stod dagens första spårvagn med strålkastarna på och väntade i dimman som kom krypande upp från hamnen. Ormar av blått ljus gnistrade runt elledningarna.
Man kunde nästan säga att det är Barcelona som är huvudperson i den här romanen, och faktum är att beskrivningarna av staden är en av de saker jag tycker bäst om med boken. Visserligen är detta ett krigshärjat Barcelona, och det är ofta dimmigt och disigt och inte alls så soligt som vi nordbor kanske föreställer oss Spanien.Det är David Martín som är huvudpersonen i romanen, en fattig skribent som jobbar först på en tidning och sedan börjar skriva egna böcker. De bortglömda böckernas kammare introduceras även i den här boken, och kärleken till böcker och litteratur förekommer som ett tema - ett tema som dock hamnar lite i skymundan bakom morden/skräckhistorien som är lite svår att få grepp om. Jag kan inte låta bli att tycka att Zafón hade kunnat hålla sig till en lite enklare handling med mera Barcelona och kärlek till litteraturen och lite mindre mystik.
På romanens sista sidor dyker en liten pojke, Daniel, upp och jag är tvungen att gå till bokhyllan och slå upp Vindens skugga (läs min naivt entusiastiska recension om den här). Åh ja, huvudpersonen i den romanen heter Daniel och blir även han introducerad för De bortglömda böckernas kammare. Så trevligt (och egentligen rätt oundvikligt) att böckerna välvs in i varandra.
Boken var ett rec.ex. från Bonniers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar