Åberg är årets första hjärta*

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg XXXX+

Det här är berättelsen om jagpersonen Filip, journalisten och författaren på 30+ som försöker skriva sin andra bok men framför allt fundera på sitt eget liv i vilket han utvecklat en konst att avsluta relatoner innan de börjar på riktigt, innan någon blir sårad. Filip som inte verkar ha några andra vänner än den trygga Amanda och som dras till kvinnor för att sedan dra sig undan. Och så är det berättelsen om duet, Iris, som är annorlunda och rakt på sak och frågar Filip vad han hittade då han googlade henne.

Filip är ingen trevlig typ, jag frustreras över den typ han får porträttera, unga män (och kvinnor) som inte kan bestämma sig, som tror sig få eksem av kärnfamiljer, som inte vet vad de vill. Ändå rycks jag med riktigt ordentligt, hejar på honom, springer vid hans sida under den hala språngmarschen genom koloniträdgården. Och Iris, hon verkar ju vara något speciellt, henne hade jag velat lära känna ännu närmare!

Berättarknepet med kapitel som inte kommer i kronologisk ordning är finurligt och ger romanen ytterligare en knorr. Jag undrar hur romanen skulle te sig ifall man verkligen skulle bläddra fram mellan kapitlen och läsa dem kronologiskt. Tråkigare, garanterat, inte lika snygg. Gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut, krumbuktar sig, dras till. Här tänker jag naturligtvis främst på huvudpersonens uppenbara likheter med författaren, men likaså på den underbara sidan 42 där huvudpersonen under bokmässan i Göteborg svarar Norstedtsförläggaren att han på sin andra bok i alla fall hunnit fyrtiotvå sidor så inget är omöjligt. Sedan trodde jag att jag hittat ytterligare en koppling i Iris beskrivning av Filips blogg, personlig men nästan aldrig privat, mindes nämligen att jag läst just den beskrivningen i Åbergs blogg. Men nu då jag letade rätt på inlägget ser jag att det handlar om just romanen.

Jag håller med Lilla O om att antalet alkoholenheter skildras i lite väl noggrann detalj, men jag tolkar det helt enkelt som ett uttryck för Filips personlighet - han har även stenkoll på klockan då han väntar på sms eller mail. I början irriteras jag väldigt mycket av att meningarna bryts av mitt i utan efterföljande tre punkter, det blir så väldigt hackigt även om jag annars gillar stream of conciousness-greppet. Längre in i boken har jag redan vant mig, och inser dessutom att det skulle bli en jädrans massa punkter ifall man valt den utvägen.

La Bibliofille beskriver omslaget så fint: En Vuxen Flicka och En Vuxen Pojke som fingrar med varandras ena hand, på väg att släppa eller gripa taget. Och jag, som är en sucker för titlar, gillar stort. Passande, melankolisk och passligt lång.

Det ska erkännas att jag ville tycka om den här boken. Utan att någonsin ha träffat Daniel Åberg på riktigt tycker jag att han ger ett trevligt intryck ifrån sig på sin blogg och på Twitter samt i DJtv-avsnitten. Dessutom har han ju sannerligen gjort ett sjujäkla jobb då han själv redigerat och marknadsfört samt läst in ljudboken i sitt pyttelilla källarförråd. Jag var rädd för att jag skulle ha svårt att vara tillräckligt kritisk ifall jag inte tyckte om boken. Som tur blev det aldrig ett problem! :) Dannyboy&kärleken var trevlig mn lämnade inget större intryck, det gör däremot denna bok. Missa inte!

*) Här syftar jag alltså på min läslista där alla böcker som fått XXXX+ eller mer får ett hjärta efter sig. Vi har redan sagt hej då var årets trettonde bok och vanligtvis betyder 13 som känt otur. Inte den här gången.