Kanske fjolårets längsta titel, eller vad säger ni? Vacker är den i alla fall, titeln på Ann Jäderlunds senaste poesisamling. Men lite missvisande känns den, dikterna innehåller inte långa vackra meningar som dessa, snarare är de korta och upprepar liknande ljud, blir repetitiva ramsor, effektfulla och samtidigt lite sövande. Och jag tänker, att bland de här texterna kommer jag att hitta något riktigt fint, ett skimrande litet guldkorn som jag vill smaka på och skriva upp och ta fram om och om igen. Men så blir det inte, och jag slår igen Jäderlunds enkelt formgivna diktsamling med en känsla av svag besvikelse. Blev det inte mer än så här?
Om det är sol är det dag. Men det är inte
dag. På botten går strömmarna. Och vi
letar efter dem som är instängda i de små
tälten. Intill vilkas gräns. Sekund efter
sekund tickar fram.
2 kommentarer:
Skratt, så synd att Jäderlund inte var för dig! Själv älskar jag Jäderlunds poesi och tyckte mycket den här diktsamlingen. Men smaken... :)
*immoodi*
Hehe, jag är annars också så ovan lyrikläsare medan du är rena proffset ;)
Skicka en kommentar