Romanens titel syftar på den översatta titeln på singeln "Älä käy yöhön yksin" som trion Jouni, Ariel(!) och Adriana spelar in på 1960-talet. Dessa karaktärer får man följa i bokens första delar, men så småningom tar en lite yngre generation över (även denna gång en trio i samma könskonstellation, är inte det lite fånigt?) och ett växande Helsingfors skildras ur deras synvinkel i stället.
Det är kärlek, det är bråk, det är mycket klass (höstens tema i finlandssvensk utgivning verkar det som!). Klassregistret spänner över allt från arbetarsöner med utedass på gården till överklassflickor som kämpar för att bli av med sin stämpel med varierande framgång. Och så är det musik, väldigt mycket musik. Jag som är helt obevandrad i musikens värld får garanterat inte lika mycket ut av alla referenser som ett större fan.
Speciellt den yngre generationen får man följa under många decennier, och det gillar jag. Westö är bra på det där, att börja från början och sedan väva in läsaren, engagera honom/henne i romankaraktärernas liv. Det är en bra roman, jag vill återvända till den och läsa vidare om figurerna jag lär känna. Jag vill dock protestera mot slutet som blir onödigt melodramatiskt - för mig hade romanen gärna fått tona ut likt de sista tonerna i en sång.
Westö avslutar sin Helsingforssvit med stil, och det är inte utan att man kommer att sakna karaktärerna såväl i denna roman som i de tidigare - måhända är en omläsning på plats nu då man läst alla böcker; Westö låter nämligen romanfigurer ur tidigare böcker vandra ut och in på sidorna och jag kan inte låta bli att undra om Jouni, Ariel, Adriana, Pete, Frank eller Eva går att finna i tidigare böcker?
Rec.ex. från Södertröms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar