En kvinna hittas hängd i sin sommarstuga, och även om det inte finns något underligt med självmordet börjar Erlendur nysta både i det och i gamla försvinnanden. De övriga poliserna nämns knappt alls, det här är Erlendurs berättelse. Och den är bra. Lågmäld, sakta framåtskridande, med om inte ljusglimtar så åtminstone med händelser som får arbetet att verka någorlunda meningsfullt. Ibland blir jag dock lite trött på denna långsamhet som präglar Indridasons böcker; det behöver inte vara action hela tiden, men böckerna börjar snart kännas alltför lika varandra.
Precis som Calliope tänker jag under läsningen hela tiden på filmen Flatliners med Julia Roberts och Kiefer Sutherland där några läkarstudenter tar livet av varandra och väcker upp dem igen för att forska i det eventuella livet efter detta. Jag irriterades inte lika mycket av likheten som Calliope, men visst är det onekligen lite konstigt, det känns nästan som om Indridason borde ha nämnt filmen för att visa att han var medveten om likheten (lik-heten, höhö).
Rec.ex från Norstedts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar