fredag, augusti 07, 2009

1½ månad med Joyce och hennes dagbok

Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates XXXX-
Är det så att mitt medvetet välordnade och normala liv kompenserar för en inre vildmark... döljer det en allt annat än normal fantasi? Kanske är det så, men för mig känns det inte så. Det "jag" som har kommandot kan utan problem förflytta sig från en värld till en annan, från ett språk till ett annat.

"Du viker hundöron!!" utropar sambon bestört en kväll då vi ligger i sängen och läser. Och ja, det gör jag, den stora hundöronhataren. För att här finns det många fina eller intressanta formuleringar, och eftersom jag tror att den här boken kommer att få stå i vår bokhylla i många år tycker jag det är okej, rentav trevligt, med några (många!) hundöron som indikatorer på ställen där JCO tänkt till det lite extra bra.

Att fördjupa mig i en personlighet som är så olik min egen och att sedan upptäcka att den är min egen.

Jag tillbringade lång tid med denna bok, men det var ett läsesätt jag var nöjd med. Mina tankar och åsikter om boken varierade; i början blev jag irriterad på att JCO ständigt kändes distanserad, de enda gångerna hon egentligen blev personlig var då hon erkände att hon ibland ljuger och skyller på en vacklande hälsa för att komma undan sociala plikter. Men antingen blev hon mer personlig eller så kom jag att komma henne närmare under de flera veckor vi tillbringade tillsammans, mot slutet av boken var jag nämligen på mycket god fot med henne.

JCO skriver om hur mycket hon älskar att skriva, och hur hon trivs i sitt äktenskap med sin älskade Ray. Hon äter inte mycket, promenerar/cyklar desto mer. Nämner böcker hon håller på att skriva och läsa. Ägnar mycket tid åt att fundera över den officiella JCO och den privata Joyce. Får ångest inför universitetsundervisningen varje höst, och kommer år efter år att älska den. Skriver fascinerande om sitt skrivande, och jisses så produktiv hon är! Absurt nog konstaterar hon någonstans i slutet att människor nog har en felaktig bild av henne, att de tänker att hon är så väldigt produktiv och effektiv medan hon enligt sin egen åsikt främst slöar. Hah!

Boken var tjock, och det var ett bra drag att trots allt begränsa mängden år som kommit med (den är dessutom rejält redigerad, varje stycke som tagits bort markeras med [...]). Själv hoppas jag på att vi kommer att få fler dagböcker, från de år då jag själv vandrat på denna jord och under år det skett saker i världshistorien/kulturhistorien jag själv kan relatera till. Och då JCO skrivit böcker jag läst (de är visserligen inte ännu många, men jag jobbar på att ändra på den saken).
En av de böcker JCO skriver sig varm om är det mastodontiska familjeeposet Bellefleur. Så kärleksfullt och mycket som hon skrev om den blev jag väldigt sugen på att läsa den. Den verkar inte finnas i nätbokhandlarna, men fanns som tur i ett tungt men förflyttbart exemplar på biblioteket. Ser ut som om jag kommer att tillbringa även de kommande veckorna med Joyce Carol Oates!
Rec.ex. från Bonniers.

3 kommentarer:

snowflake sa...

Jag fann ett ex av Bellefleur via antikvariat.net. Har bara 50 sidor kvar nu! :-)

Anonym sa...

Vilken trevlig recension! Faktiskt den första jag läst som fått mig åtminstone lite sugen på att läsa hennes dagböcker! :-)

/Spirea

Magix sa...

Snowflake: Kunde ju ha kollat de sidorna, men oklart om de skickar till Finland. Men mitt biblioteksexemplar och jag är än så länge riktigt goda vänner

spirea: Wow, vad kul att höra! Tack!