"Den döende dandyn" av Mari Jungstedt XXXX-
Konsthandlaren Egon Wallin hittas upphängd i en av Visby ringmurs portar. Under p0lisutredningen kryper det fram att Wallin var ifärd med att lämna sin hustru och sitt jobb, allt var fixat i hemlighet.I Stockholm stjäls plötsligt Nils Dardels målning "Den döende dandyn" från konstmuséet Waldemarsudde, och stölden visar sig ha klara samband med mordet på Gotland.
Under Stockholmsresan var det meningen att vi skulle ha åkt till Waldemarsudde, tyvärr hann vi aldrig - nu harmar det ännu mer eftersom det skulle ha varit roligt att känna igen sig! Den döende dandyn är snabbläst och rätt bra, men jag irriterar mig på vissa återkommande inslag som är kännspaka för vissa serier. Det är en hårfin linje mellan att ha återkommande detaljer som gör att läsaren skrattande kan känna igen serien och karaktärerna där - eller bli irriterad och tycka att det blir tjatigt och fånigt. Jungstedt är specielt förtjust i att låta reportern Johan Berg och hans flickvän Emma genomgå den ena krisen efter den andra, och så ska alltid Anders Kihlgård från Stockholm dras med i varenda utredning. Likaså Kihlgårds outtröttliga intresse för mat tycks vara roligt för Jungstedt att skriva om... Hos nyss lästa Camilla Läckberg retar jag mig på hur överdrivet chef-Mellbergs inkompetens beskrivs, är det verkligen verklighetstroget? Ytterligare en reflektion kring Läckberg förresten; har inte Patrik i boken slutat äta de underliga smörgåsarna sedan Läckberg skiljde sig från sin man Micke som var "rollmodellen" för mackätandet?
Har ni några exempel på trevliga eller irriterande återkommande inslag i serier?
2 kommentarer:
Jag har läst alla Jungstedts böcker hittills och tyckte nog att denna var den bästa, mycket p.g.a. alla konstreferenser. Men jag börjar liksom du att störa mig på Kihlgårds matvanor och Johan och Emmas kaotiska relation.
Waldemarsudde är ett jättefint konstmuseum, men i dagsläget är det inte de som äger Den döende dandyn utan Moderna museet (som också har flera andra av Dardels främsta målningar). Typisk konstnärlig frihet av Jungstedt för att kunna låta tjuven smita iväg på skridskor med andra ord...
"Rollmodellen" = förebilden? ;)
Jepp, det var många konstreferenser men jag kände tyvärr inte igen alla. Tack för infon om Waldemarsudde och Den döende dandyn :)
Uscuschusch, naturligtvis heter det förebild, inte att undra på att jag tyckte att rollmodell lät underligt när jag skrev det ;) Skäms på mig!
Skicka en kommentar