1Q84 - Första boken av Haruki Murakami XXX+Det var länge sedan jag hade läst Murakami senast, så det var med stor iver jag slog upp den första boken i den "trilogi" som 1Q84 utgör. Och visst är det Murakami - maten beskrivs ingående, likaså sexet. Man får följa riktigt vanliga människor som sedan får en känsla av allt inte är riktigt vanligt. Finns det en eller två månar, vad är the little people och varför har en 17-årig flicka skrivit en berättelse egentligen?
Som vanligt är det omöjligt att beskriva innehållet på en Murakami-bok. Jag tycker om aspekten med berättandet, att det är svårt att veta vad som egentligen är verkligt. Det är också det som själva titeln syftar på; berättelsen utspelar sig år 1984 men Q låter likadant som 9 på japanska och 1Q84 blir således uttrycket för den andra verkligheten. Den med två månar och poliser som bär automatvapen.
Själv skulle jag ha velat läsa lite mer om Aomame som har ett ovanligt yrke. Gillar hur berättelsen i början byggs upp, hur hon får en reva på sina strumpbyxor då hon klättrar över ett satket, men hur hon fixar till sitt utseende och sedan går till det möte hon var tvungen att hinna till. Hur hamnade hon där? Och varför är jag inte helt begeistrad av den här boken? Den tänder liksom aldrig till till hundra procent. Är det jag eller du, Haruki?
Rec.ex. från Norstedts.
4 kommentarer:
Jag har bara precis börjat, men tycker att det verkar lovande. Lite gubbigt dock med alla beskrivningar av yppiga bröst och fasta stjärtar.
Jag börjar misstänka att felet nog ligger i mig och inte i Haruki. Men du har helt rätt i den där gubbigheten faktiskt
Andra boken kommer nog ge mer än den första. För mig var det så i alla fall. Ser faktiskt riktigt mycket fram emot trean som kommer senare i år.
Ganska gubbig är han ju stundvis, Haruki, och ibland gäspar jag faktiskt då jag läser om alla bröst och spända kroppar som slingrar in sig i varandra.
Bra att höra! Ska nog ta och fortsätta snart, men eftersom jag inte dog av förtjusning tog jag en liten paus.
Skicka en kommentar