Oftast trevlig idyll

"Vad jag älskade" av Siri Hustvedt XXXX

Detta är (den rätt så hypade) boken om konsthistorikern Leo som träffar konstnären Bill efter att ha köpt ett av hans verk. Leos och Bills (familje)liv vävs samman, och en djup vänskap växer fram, en vänskap som överlever diverse kriser.

Boken var på många ställen som en enda lång ekfras, med långa beskrivningar av olika konstverk eller projekt. Vänskapen mellan de två familjerna framstod dels som trevligt idyllisk, och dels som lite överdriven. Jaja, de bodde ovanför varandra, deras söner var bästa vänner och annars också godhjärtade, de hade gemensam semester där de sysslade med sina egna projekt på dagarna men lagade mat och läste högt för varandra om kvällarna. Visserligen bryts idyllen på flera sätt och flera gånger, men ändå är det den smaken som stannar kvar.

Jag hade hört så mycket gott om boken att jag förtvivlat gärna ville tycka bra om den, och visst var den ju bra. Ett bra språk, som egentligen inte sticker ut så mycket men som fungerar bra rakt igenom.