Just kids av Patti Smith XXX½Bara några dagar innan förfallodagen upptäckte att den här boken skulle tillbaka till biblioteket, så det fick bli en snabbläsning. Som tur går åtminstone den svenska versionen snabbt att läsa, så jag kunde undgå biblioteksböter. Så där överlag skulle jag dock vilja rekommendera att ni läser boken på engelska och inte svenska, det är inget fel på översättningen men jag tror att Pattis halvromantiska beskrivningar av New York, Robert Mapplethorpe och deras gemensamma liv skulle göra sig bättre på engelska.
Dels är det en fascinerande bild Patti Smith väver fram, namedroppar än Jimi Hendrix, än Janis Joplin. Samtidigt får jag inte riktigt hennes liv att gå ihop, ena dagen har hon inte råd med en syltmunk, andra är hon i Paris. Johanna Ö klagar på Smiths ljuva tonarter, och jag håller i viss mån med. Lite känns det som om både människorna i boken samt Smith med sitt sätt att skriva anstränger sig väldigt hårt för att inte låta pretentiös, och sedan därför blir just det.
2 kommentarer:
Jag blev helt betagen av boken, av Patti. Tänker på det du skriver om vad de har råd med och inte. Tänker det handlar om att de prioriterar så - hellre "svälta" och leva torftigt för att kunna ta ut svängarna i det som verkligen betyder något. De verkar ha haft tur också med kontakter och att människor med pengar trott på dem.
Tänker mig att det är det nostalgiska som gör skildringen ljuv...
Jo, klart det är frågan om prioriteringar, men det är ändå väldigt stor skillnad på syltmunkar och Parisresor. Och de verkar sannerligen ha haft tur, coolt!
Skicka en kommentar