Stark och poetisk debut som nominerades till Augustpriset 2003. Kristian återvänder till barndomshemmet för att ta hand om sin psykiskt sjuka syster Kaj medan mamman Ingrid och äldre brodern Jens reser till Florida. Och i utkanten figurerar Jens fru Lisette som Kristian längtar efter.
Det låter banalt då jag beskriver det, men faktum är att det här är en fin bok. Eller fin och fin, språket är fint och det är en tät och ibland rätt obehaglig berättelse. Slutet kommer lite väl tätt på, men det kan jag förlåta då jag hittar en hel del fina citat.
"Är du hungrig Kaj?" frågar jag, rösten avslagen, utan klang. Det är fukten som dämpar ljuden här. Man känner inte igen sin egen röst, absoluta ljud som prasslet av papper, eller en brustablett då den löses upp i vatten. Kaj brukar säga att jag inbillar mig men hon lämnar huset alltför sällan för att märka skillnaden.
Nu är jag sugen på att läsa mer av Anne Swärd, har ni läst Kvicksand eller Till sista andetaget?
2 kommentarer:
Jag läste Kvicksand för några veckor sen, mycket bra bok! Tät och lite lätt obehaglig psykologisk stämning hela boken igenom.
Jag gillade inte slutet i Kvicksand däremot - kanske är det Swärds svaga punkt?
Men rekommenderar ändå boken helt klart!
okej, kul att höra! ska ta och kolla in någon gång då! Just det där med slutet och framför allt den psykologiska stämningen låter som den uppfattning jag också fick av denna bok!
Skicka en kommentar