Mycket stark skildring av den egna ångesten, av den kroniska sjukdomen bipolär typ 2 som är så jobbig men inte syns på den välpolerade ytan. Om hur Heberlein alltid alltid levererar sina texter och gör väl ifrån sig på sina intervjuer men därefter åker till psykakuten på S:t Lars. Om hur barnen är det enda som får Heberlein att orka vidare, och om hur hon ibland hatar sin kärleksfulle man som troget står vid hennes sida.
Det är inte en vacker och intelligent och intellektuell man som saknas. Jag har en sån man alldeles nära. [...] En man som står där vad jag än utsätter honom för. Det finns en man. Det finns ett ljust och luftigt kök också. Det är jag som saknas. Jag.
Men också en djupdykning i existentiella frågor, om rätten till liv och val. Tung läsning ja, men väldigt intressant! Missa inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar