Marie står inte ut längre; hon lämnar man och barn och kärnfamiljens ensamhet och bosätter sig i en stuga ute i skogen (precis samma upptakt som i Helena von Zweigberks Sånt man bara säger som jag recenserar nästa vecka!). Väl ute i skogen får hon dock besök av Jennie som också är ledsen, och av sin mamma. Olika sorters spänningar uppstår mellan de tre kvinnorna, som om inte Marie skulle ha tillräckligt att fundera över.
Marie funderar över sin bråkiga lilla flicka Alma, som bara biter och slår men ändå är underbar mitt i allt det där. Hon tänker på ändlösa dagar med ändlös gråt - både henneg egen och barnens - och på kvinnor som tvingas välja mellan sina barn, eller rentav välja bort sina barn
Jag tänker att kanske är det så med Alma och mig, att vi har orden men vi har inte hittat ett språk som vi kan vara i.
Redan Myréns språk är fint, formuleringarna fungerar och med sitt viktiga budskap kryper de under huden och jag tänker att detta troligen är en bok man inte glömmer i första taget även om man kanske rentav skulle vilja. Myrén har viktiga saker på hjärtat, och hon skriver om saker som snuddar vid det tabubelagda, och jag gläds över att någon vågar och orkar göra det.
Jag ser dem inte, men jag hör deras röster och jag hatar kvinnans röst, rent instinktivt vill jag säga åt henne: "Håll käften! Låt henne vara!" Men jag vänder mig inte om. Hon låter som jag. Mammas eko i min röst. Mitt eko i en främmande kvinnas röst.
2 kommentarer:
Jag håller med om allt!
Speceillt det där med att den kryper in under huden och stannar kvar där... Oavsett om man vill eller inte.
Jag kan tänka mig att den här boken kan vara ganska jobbig att läsa om man själv har barn. Att det ger en extra obehaglighetsdimension liksom.
"Jag håller med om allt" - hihi :)
Absolut tror jag att boken skulle få ytterligare en dimension om jag själv hade barn, nu kan jag varken relatera till den oändliga kärleken eller till frsutrationen helt och hållet
Skicka en kommentar