Det här handlar såklart om den Mia Eriksson vi redan känner från Gömda, Asyl och Mias hemlighet. Denna gång är Mia främst en passiv berättare som hoppar in då och då medan tre kvinnor i liknande situation som Mia en gång var får berätta sina historier. Det är sorgligt, hemskt, skrämmande och ofattbart. Ibland haltar språket men historien kommer fram i alla fall och jag kan bara skaka på huvudet och försöka förstå att det handlar om riktiga kvinnors verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar