Nostalgi

"Pappan och havet" av Tove Jansson XXXX-
Muminfamiljen packar ihop sina saker och lämnar Mumindalen med båten Äventyret för att bege sig till pappans ö. På ön finns en släckt fyr och en ensam fiskare - och havet runt omkring. Havet som verkar förvandla allt och alla.
Detta är en bok som man hittar bland barnböckerna, men alla kan läsa Tove Janssons böcker, och de är egentligen fyllda med dolda betydelser. För att vara en barnbok är denna faktiskt ganska mörk och dyster, sorgligt hur de olika figurerna lever instängda med sig själva och sin sorg och sina problem. Sättet att skriva på är dock underbart, en sådan varm känsla genomsyrar dem. Muminböckerna är nog någonting alla borde läsa! Låna/köp en bok, sätt yllesockor på fötterna, koka en kopp med varmt té och kryp upp i favoritfåtöljen! Perfekt för stormiga höstkvällar!
Måste dock säga att tv-serien om Mumin (vars avsnitt jag sett tiotals gånger och med kärlek förknippar till barndomen) påverkade mitt läsande, jag höll på och funderade över hur boken skilde sig från tv-avsnitten.

Utdrag ur boken:
Trappan vindlade sig nedåt, ner, ner, ner, grå och bräcklig som skelettet av ett förhistoriskt djur, mörkret tog emot den nere vid botten. Vid varje steg trollet tog flög skuggorna upp och dansade för honom över väggarna. Det var för vackert för att kunna vara skrämmande.
Så gick Mumintrollet nedåt, steg för steg, han höll hårt i stormlyktan och den hjälpte honom ända ner till fyrens botten av gyttja. Dörren knarrade som den brukade, den var tung, nu stod hna ute på berget och ön tog emot honom i kallt och overkligt månsken.
Vad det är spännande att leva, tänkte Mumintrollet. Allt kan bli tvärtom - beroende på ingenting. Trappan blir underbar med ens, och gläntan blir någonting jag inte vill tänka på längre. Det bara blir, man vet inte hur.

Tove Jansson har förresten skrivit en hel del andra böcker också förutom Muminböckerna, varav jag läst endast den underbara Sommarboken.