Förortsfascination

"Revolutionary Road" av Richard Yates XXX½
Problemet var att han hela eftermiddagen i stan, när han satt och drönade på detta som han brujade kalla "det tristaste jobbet i världen", hade hämtat styrka ur en mental projektion av de scener som skulle utspela sig i kväll: hur han skyndade hem och skrattande hissade upp sina barn i luften, stjälpte i sig en cocktail och under lättsamt prat åt en tidig middag med sin hustru, hur han körde henne till skolan och höll en lugnande han på hennes spända varma lår ("Om jag bara ine vore så nervös, Frank!"), hur han satt där förtrollad och pösande av stolthet och sedan reste sig och stämde in i de dånande ovationerna medan ridån gick ner, hur han rufsig och rodnande trängde sig fram mellan jublande gratulanter bakom scenen för att göra anspråk på hennes första tårdränkta kyss [...]

Jag gillar boken på det stora hela, sättet att skriva på känns lite annorlunda, kanske på grund av de ibland särdeles långa meningarna, eller för att huvudpersonerna ibland tänker långa banor om hur det kunde ha varit (ett exempel på båda fenomenen hittar ni i citatet ovan). Frank och April Wheeler bor i Connecticut, året är 1955 och de konstaterar att de inte alls trivs med förortslivet. Borde de flytta till Europa i stället?
Personerna i boken är dock aningen... konstiga? Irriterande i alla fall, så temperamentsfulla och förortsförtryckta i ett! Det är visserligen det som orsakar spänningen i boken, men det gör mig även irriterad.
Ingen har väl missat att boken nu filmatiserats, med Titanic-paret DiCaprio och Winslet i huvudrollerna? Någon som sett filmen?