Jaha, så har väl de flesta lyckostar till Bokkollo-deltagare landat i sina läsfåtöljer därhemma igen, tyvärr finns det än så länge rätt så få rapporter ute på webben för lilla nyfikna mig. Själv har jag haft ett lugnt veckoslut med rätt mycket läsning och annars bara mys och uppladdning inför London-resan. Bokvalet för resan är fortfarande inte 100 %-igt, men det lutar mot antingen On Beauty av Zadie Smith (London är nämligen med på ett hörn där!) eller att fortsätta läsa i Den hemliga historien av Donna Tartt som jag påbörjade på en resa på hösten men av någon underlig anledning aldrig avslutade. Under helgen har jag iaf läst
"Anybody Out There?" av Marian Keyes XXX½
Jag har egentligen aldrig förstått mig på hypen kring Marian Keys. En annan sida läste och älskade jag, men andra böcker har jag inte fått några kicks av. Den här boken hamnar väl mitt emellan. Nej, jag grät inte alls floder som många andra verkar ha gjort (är jag avtrubbad eller?), snarare tyckte jag att boken var åtminstone 100 sidor för lång... Men visst var det rätt trevlig läsning. Men orkar man läsa om systrarna Walsh i hur många böcker som helst?
2 kommentarer:
Jag håller med dig om att anybody out there, var lite för lång och hade vissa irriterande bihandlingar, men avsnittet där hon inser att hennes man är död är för mig så realistiskt skrivet, det kändes in i benmärgen
( i alla för mig), det är så där det känns någon man står nära dör för tidigt.
Jag är en stor fantast av just Marian Keyes, precis som Donna Tartt. Den hemliga historien är en av världens bästa böcker.
Håller absilut med dig om den specifika delen i boken, ibland verkade den verkligt verklig!
Hehe, jaja, jag hör bara gott om "Den hemliga historien" :D
Skicka en kommentar