Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson XXX½Min mor begick ett misstag. Hon trodde att pappa var på väg uppåt i världen, men det visade sig att han bara hade klättrat upp på en kulle en stund för att beundra utsikten.
Wales, 1970-tal. Petra är 13 år, duktig på cello men framför allt David Cassidys trognaste fan. Hennes tyskbördiga mamma godkänner inte popmusik i hemmet, men hemma hos vännen Sharon kan de bläddra i David Cassidy Magasine och kyssa planscherna på väggen. Samtidigt får man läsa berättelsen om Bill som jobbar på nämnda tidning, och som skriver "Davids" brev till fansen. Jag gillar hur kapitlen möter varandra i de små detaljer, som hur Petra maniskt klär sig i brunt eftersom det är Davids favoritfärg, och hur olika Petra och Bill upplever den ultimata David Cassidy-tävlingen.
Själv kan jag naturligtvis inte relatera till David Cassidy-kulten, men i mina tankar byter jag effektivt ut hans namn mot pojkbanden som var stora när jag var tio-tolv. Backstreet Boys var de(t) enda rätta för mig. Visserligen var jag aldrig lika fanatisk som bokens Petra, men jo, jag hade en tjock urklippsmapp. Haha. Och visst fanns det ju många stora band då också (Hanson, Spice Girls), men alla hade sin favorit. Finns det en sådan här "fanatism" i dag, eller har den mattats ut p.g.a., ja, vad vet jag? Internet, mängden band, den ständigt växande och omväxlande musikbranschen?
Rec.ex. från Printz Publishing.
6 kommentarer:
Guuud vad jag älskar de här erkännandena om tonårsidoler som kommit på tal i och med den här boken :D
Jag vet, minnen väcks till liv och erkännandena kryper fram :) Men du bjöd inte på någon :P
Det är lika roligt att läsa om gamla (pinsamma?!) idoler som själva recensionen av boken. Var lite för gammal för att tokälska just BB, men NKOTB däremot...
Visst är det? Och mellan NKOTB fanns Take That! :)
Jag hade inte direkt några idoler, jag lyssnade på band som metallica, soundgarden, marilyn manson osv. :)
Inte riktigt pojkband det ;)
Skicka en kommentar