Sittenfeld har gjort något så klurigt som att skriva en halvsann(?) berättelse om Alice Blackwell som ska föreställa Laura Bush. Yikes, en levande person i den ställningen, hur fick Sittenfeld göra det? Nå, hon är nominerad (än så länge endast longlisted) till Orange Prize, så de flesta har åtminstone tyckt att det var okej.
Själv glömmer jag i princip bort vem boken låtsas handla om; en så stor del av den tjocka boken går åt till att beskriva Alices uppväxt i en liten stad i Wisconsin på 1950- och 1960-talen. Föräldrarna gör inte mycket väsen av sig; större karaktärer blir däremot den färgstarka farmodern och ungdomskärleken Andrew Inhof med de långa ögonfransarna. Och så småningom dyker även Charlie Blackwell upp i bilden, och även om Alice har förutfattade meningar om honom så slår det blixtar om dem och de förlovar sig efter sex veckor. Och åh vad charmig han (först) är, även om det gränsar till en irriterande barnslighet. De lever sitt liv med sina ups and downs, och eftersom boken är så tjock kommer jag riktigt in i den och karaktärernas liv. Precis som Johanna L på Bokhora påpekar, känns den sista delen, den som utspelar sig i Vita Huset, faktiskt minst intressant.Även om "bakgrundshistorien" är halvt nödvändig för att intresset ska väckas och exemplifieras, tycker jag ändå att det intressantaste är frågorna om kärlek, relationer och ansvar. Charlie Blackwell har som president invaderat Irak - är det Alices ansvar? Hur mycket alkohol och hur många nycker måste man stå ut med? Och what about de där återkommande drömmarna om pojken med långa ögonfransar?
Det här är inte den bästa boken jag har läst, verkligen inte, men får Curtis Sittenfeld Orange Prize är hon definitivt förtjänt av det! Det här är en mycket bra roman, stor inte bara till sina yttre mått. Och nu finns den dessutom i pocket, spring iväg och läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar